Annons

Annons

Kent Wisti: Vi får aldrig ge upp hoppet

Han är konstnär, präst och satirtecknare men ser uppgiften i sina skilda roller som densamma: att ge sina medmänniskor ork att leva och mod att dö. I en mörk tid är det viktigt att se varandra, att hjälpa till att bryta vanmakten och inge hopp.

Dela
(25)

12
Visa bildspel

/
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
Kent Wisti
...
Visa mer

Han är konstnär, präst och satirtecknare men ser uppgiften i sina skilda roller som densamma; att ge sina medmänniskor ork att leva och mod att dö.

—I en mörk tid är det viktigt att se varandra, att hjälpa till att bryta vanmakten och inge hopp.

Annons

Att ge människan ork att leva och mod att dö har varit Limhamnsprästen Kent Wistis motto ända sedan han som ung teologistudent tog ordens innebörd till sitt hjärta.

—Det var en teologilärare talade om prästens viktigaste uppgift under en föreläsning. Jag fick en riktig aha-upplevelse och kände att ja, precis så är det ju, säger Kent.

Kent Wisti har på kort fått mycket uppmärksamhet. Kent är mannen bakom 2016 års Majblomsmålning. Han är också aktuell med vandringsutställningen Kyss – en meditation i ord och bild över Höga visan som han skapat tillsammans med författaren Maria Küchen. Kyss handlar om vår sexualitet som en förutsättning för vår överlevnad men också som en viktig del av vår identitet, självbild och självkänsla.

—Sexualiteten ger uttryck för vår längtan efter varandra, värme och närhet och vårt bekräftelsebehov.

33 000 följare

På kort tid har Kent också fått mycket uppmärksamhet på sociala media. Hans aktuella och träffsäkra debattinlägg och satirteckningar har gjort att han har drygt 10 000 följare på twitter och över 33 000 gillare på facebook. Och detta genom slumpen!

—Jag har alltid varit intresserad av det som händer i samhället och gillar att tycka till. Satiren bara kom till mig och jag laddade ner en app som gjorde de tecknade gubbarna lättillgängliga och la ut små funderingar på min privata facebooksida.

De var träffsäkra och fick många tummen upp. Vänner och kollegor övertalade honom att publicera dem offentligt, så han skapade en öppen facebooksida.

—På den enkla vägen är det, säger Kent och tar en klunk kaffe i sitt lilla arbetsrum, fyllt av böcker, färgstark konst, teckningar och pappersblock.

Hans olika livsuppgifter korsar ofta varandra.

—Det finns en predikande roll hos konstnären och jag ser prästjobbet som den ytterst konstnärliga disciplinen. Det är ju egentligen sak samma båda rollerna är kreativa och skapande och handlar om att se sin medmänniska och inte vända henne ryggen.

Kent har vetat att det var präst han ville bli ända sedan han var 3-4 år, det var en självklar känsla han bar inom sig. Han växte upp i en arbetarfamilj i Älmhult där ingen av föräldrarna var kyrkligt aktiva, och med en storebror hade helt andra intressen. Någon präst i släkten fanns inte heller.

—Det är konstigt men jag kan inte minnas hur jag fick min gudstro. Som liten var jag alltid grabben som tröstade någon som var ledsen och den som fick ta hand om döda fåglar och begrava dem, berättar Kent och får något varmt i blicken.

Jag tror att jag blev berörd ett möte med en präst och bad mina föräldrar att få börja i Kyrkans Barntimmar. Jag kände mig trygg och trivdes i den miljön och det som påverkade mig starkast var sångerna som var speciellt anpassade för barn.

Kent ville dock inte bara bli präst utan konstnär också.

—Där var det enklare. Jag slutade aldrig att teckna och måla. Alla barn ritar ju men de flesta lägger ju av när de kommer upp i tonåren. Min pappa är bildkonstnär så materialet fanns i huset och dessutom hade jag ju ett försprång hemifrån med hur man presenterar sina bilder för gallerister och utställningsansvariga, säger Kent.

Efter att ha jobbat som barnskötare och gjort vapenfri militärtjänst blev det konstskola i Göteborg och därefter teologistudier i samma stad. Under den perioden mötte han också Karin.

Träffades på logdans

—Vi träffades på en logdans i Loshult som ligger precis mittemellan våra födelseorter Älmhult och Osby. Vi blev förälskade och det växte till kärlek.

Så småningom gifte de sig, fick tre barn och bor i dag i Lund där Kent också har sitt målarrum.

Efter tio år som universitetspräst i Malmö, och dessutom uppdrags som sjukhuspräst, fick han jobb som församlingspräst i Limhamns församling.

—Det är både mer lätt- och svårjobbat. I en församling har man ganska fasta roller, men förväntningarna är också större. Att jobba med unga människor var väldigt givande. De har ofta inte så mycket biblisk kunskap, däremot enorm nyfikenhet och stort engagemang.

Kent säger att det han uppskattar mest med sitt jobb är att det är genuint och äkta och bortom de sociala konventionerna. Det är mycket känslor hela tiden; kärlek, närhet och lust men också sorg och förtvivlan. Att aldrig överge hoppet är viktigast av allt, hur svår en situation än kan kännas.

—Tappar människan hoppet blir hon livsfarlig, vanmakten är ödesdiger.

I sin vardag har Kent ofta möten och samtal med människor i djup förtvivlan.

—Det viktigaste är att lyssna, vara ärlig och försöka inge hopp. Har någon bett om ett samtal är det ett stort steg, då gäller det att ta vara på kraften i gemenskapen och inte värja sig från att dela oron eller sorgen. Vi kan hoppas åt varandra, har du svårt att tro kan jag kan tro i ditt ställe.

Någon som precis blivit änka eller änkling efter ett långt äktenskap känner sig ofta väldigt ensam.

—Då gäller det att finnas där och försöka hitta en lösning på det tillsammans. Det värsta man kan göra är att ge en klapp på axeln och säga ”gå med i en förening så träffar du snabbt nya vänner”. Det är vanligt eftersom det är mänskligt att inte vilja bli indragen i smärtan, men för den som har sorg känns detta ofta nästan som ett hån. Som medmänniska måste man våga stanna kvar och dela ensamheten eller smärtan, säger Kent.

Gud ett begrepp

I svåra situationer och nära döden blir livet väldigt tydligt. Man får kraft från gemenskapen och familjemedlemmar kommer ofta närmre varandra än någonsin.

—Detta är värdefullt och i sådana situationer ser de flesta klarare på vad som är genuint värdefullt, som samvaron, och materiella saker som plötsligt saknar betydelse. Familjebanden stärks, man gör erfarenheter och får starka minnen. Men efter en tid rusar vardagen lätt vidare igen, det är så livet är.

—Nära döden är också väldigt nära livet. Närheten, kärleken och ångest lär oss säga att ”den här tiden tillsammans tyckte jag om”.

—För mig uppenbarar sig Gud i mänskliga relationer, i min tro är gud snarare ett begrepp än egennamn. Att våga leva öppet med sina tillkortakommanden är oerhört befriande, säger Kent.

Han anser att mänsklig humanitet och att göra det lilla man kan för varandra är viktigare än någonsin.

—Det är smärtsamt med de otäcka stämningar som finns i samhället i dag men angelägnare än någonsin att inte låta hopplösheten få grogrund. Vi måste slåss mot det mörka i vår egen lilla area och dela med oss av tillit och förtröstan till dem som har det svårast.

—Tyvärr kan jag inte rädda ett sjunkande skepp i Medelhavet, hur gärna jag än skulle vilja. Men jag kan stanna upp och bjuda på ett leende, säga några vänliga ord, lyssna och delta i ett språkcafé. Det lilla, som man kanske själv inte tycker är så mycket, kan vara helt avgörande i en annan människas liv, säger Kent.

Att ingjuta hopp hos barn ser han som en annan angelägen uppgift. När han talar på skolavslutningar vet han att alla inte är så lyckliga inombords. Några längtar bara tills skolan ska börja igen, så att de slipper vara hemma. Därför vänder han sig alltid till gruppen och säger att han vet att en del inte mår så bra, och ber dem att inte ge upp. Han förklarar att det kommer att bli bättre, och ger exempel.

—Jag vill ge lite tröst och förklara att de inte är ensamma Känner man ett hopp, så orkar man nästan allt.

—Den som inte ser att vi har barnfattigdom i Sverige har synfel i hjärtat. De som har föräldrar som är alkohol- eller drogberoende eller sjuka är inte heller få.

Medmänsklighet, humor, lek och kreativitet och medmänsklighet är kärnan i Kents liv. I detta och i gemenskapen med familjen, vännerna och kollegorna hämtar han sin egen kraft.

TEXT: MAUD HOLMBERG KLYFT FOTO: GUGGE ZELANDER, ILLUSTRATIONER: KENT WISTI

Läs också:

Kungahusets pastor lämnades bort av sin mamma

Pappa Roy berättar om sorgen efter Johanna Sällström

Delal hjälper kvinnor att fly från IS

 

 

 

Kort om Kent

Kent Wisti

Präst i Limhamns församling, Malmö, konstnär och satirtecknare

Bor: I Lund

Familj: Hustrun Karin, specialpedagog, barnen Isak, Joel och Alva och katten Ozzy

Aktuell: * Vandringsutställningen Kyss som är en meditation i ord och bild över Höga visan som han skapat tillsammans med författaren Maria Küchen. Utställningen kan just nu ses i S:t Petri kyrka fram till och med fredag 19/8.

*Har nyligen kommit ut med I det här jävla landet (Placenta förlag) med hans bästa satirteckningar.

* Flitig publicist av satir- och humorteckningar på facebook: www.facebook.com/wistikent och twitter: @wistikent

 

 


Läs mer om:

Dela
(25)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…