Annons

Annons

Karin Wahlberg: Tumören gjorde mig förälskad i livet!

För ett och ett halvt år sedan fick författaren och läkaren Karin Wahlberg diagnosen rektalcancer och livet vändes upp och ner. Hon opererades och kunde återgå till sitt vanliga liv – då kom alla undanträngda känslor ikapp henne...

Dela
(47)

4
Visa bildspel

/
Karin Wahlberg: Tumören gjorde mig förälskad i livet!
Karin Wahlberg: Tumören gjorde mig förälskad i livet!
Karin Wahlberg: Tumören gjorde mig förälskad i livet!
...
Visa mer

 

Efter ett toalettbesök strax före nyår 2014 upptäckte författaren och läkaren Karin Wahlberg färskt blod i avföringen. Hon blev alldeles kall inombords, väl medveten om att detta inte var första gången hon hade sett blod i avföringen. Under säkert ett halvår hade hon vid några tillfällen noterat blod och därtill haft ändrade toalettvanor, men slagit ifrån sig tanken om att det skulle kunna vara cancer. Men nu, när blodet rann, blev hon riktigt rädd.

Annons

Hon gick snabbt in på Mina Vårdkontakter och fick svaret att blod från ändtarmen vanligen beror på förstoppning. Efter påstötning fick hon till sist en tid hos en AT-läkare tre veckor senare.

—Jag tänkte att om man bedömer att jag kan vänta i tre veckor så är det nog inget, säger Karin, som ändå var orolig och starkt misstänkte att det kunde vara något farligt. Men något mer blod kom inte.

Vid läkarbesöket kände AT-läkaren med fingret i Karins ändtarm, men när hon inte fann något avvikande tyckte hon att de kunde avvakta med vidare undersökningar.

—Jag fick inte vara patient fullt ut eftersom läkaren var oerfaren, men väldigt bra i sitt bemötande. En mer erfaren läkare tar över, även om det är en obehaglig diagnos. Mina symtom var allvarliga och borde ha utretts som misstänkt cancer. Men jag var rädd och valde att lita på AT-läkaren. Tills jag började blöda igen några veckor senare. Då krävde jag en remiss, säger Karin och berättar att läkaren ville undersöka henne igen innan hon kunde skriva remissen. Sedan skulle det ta tre månader innan undersökningen blev av.

Karin suckar. Hade hon gjort som hon blev tillsagd hade diagnosen och den efterföljande operationen skjutits på framtiden med flera månader. Och då vet ingen hur prognosen hade sett ut. Kanske skulle cancern ha hunnit sprida sig.

Frågade en kollega

Vid den här tidpunkten arbetade Karin på Visby lasarett och orolig som hon var frågade hon en kollega, som är kirurg, hur länge han trodde att hon kunde vänta på undersökning.

—Han skakade på huvudet och sa att detta håller inte. Vi har ett fritt vårdsökande. Så tog han mig bestämt om axlarna, baxade in mig i ett rum och bad sekreteraren att boka en tid för koloskopi. Det var en lättnad att han tog över.

Nu när hon snart skulle få svar började hon fundera mer på vad en eventuell cancerdiagnos skulle innebära. Hon pratade med sin man och försökte ta in det som kanske låg framför henne.

Dagen för koloskopin var hon nervös, men samlad. Hon följde bilden av ändtarmens insida på skärmen. Hoppades förstås på det bästa, men blev inte förvånad eller särskilt chockad när hon plötsligt såg den. En grå klump. Tumören.

—Jag hade rätt: Där satt den! Men visst gungade det till ordentligt. Det enda jag kunde tänka var: hoppas att det går bra!

Hon beskriver stämningen i salen som lugn, men med en påtaglig tystnad som sänkte sig över alla närvarande.

—Sköterskan tog min hand, men sa inget. Det fanns ju inget att säga. Det var bra, känslan måste få landa, säger Karin som efter koloskopin remitterades till Malmö där den här typen av cancer opereras.

I det läget kunde ingen svara på om cancern hade spritt sig. Operation bokades fem veckor senare.

Ovissheten och känslan av kontrollförlust brukar vara förlamande för de flesta som inte får klara besked efter en cancerdiagnos. Men Karin tycker att det var bra att det hela fick hänga i luften ett tag.

—Det gav mig tid att fundera och landa i detta nya tillstånd. Men visst var jag orolig. Jag visste inte om jag skulle överleva. Men just för att livet ställdes på sin spets kände jag samtidigt en ökad intensitet. Jag upplevde dofter, färger och smaker starkare och var smått speedad hela tiden. Jag tänkte att det får bli som det blir. Men jag skrev ingenting under denna tid. Det gick inte.

Hon berättade naturligtvis för sin familj och några få utvalda vänner som hon kände sig trygg med, så att hon kunde vara sig själv.

Vet för mycket

Som läkare har Karin större kunskap och insikt om sjukdomar än andra – på gott och ont – även om hon inte är specialist på mage och tarmar. Hon och maken, som är tumörkirurg, läste på om ändtarmscancer.

—Jag blev inte så glad när jag såg siffrorna, även om de flesta ändå överlever. Som läkare har jag varit med om att man öppnat en buk som är så full av tumörer att det inte går att operera. Det är baksidan av att vara läkare och bli allvarligt sjuk. Man vet för mycket. Samtidigt kände jag att jag inte orkade ta in allt jag läste om rektalcancer, så efter ett tag släppte jag det. Det som stod klart var att bra kirurgi är bästa vägen till bot.

Den 17 mars 2015 var det äntligen dags. Hon kände stort förtroende för kirurgen och oroade sig mer för att tvingas ha en stomi efter operationen, än att han inte skulle få bort tumören, som satt högt upp i ändtarmen.

—I efterhand kan jag tycka att det var fånigt att oroa sig för stomi, som ju i mitt fall skulle vara tillfällig. Men jag såg framför mig en tröstlös sommar med en läckande stomipåse och att jag inte skulle kunna sola och bada, säger Karin med ett leende.

När hon vaknade upp efter operationen vågade hon inte känna efter med handen: hade hon fått stomi eller inte?

—Jag har nog sällan varit så glad som när kirurgen berättade att allt gått bra och att jag slapp stomi. Evigt tacksam och lycklig…

Sjukdomen har fått henne att fundera på varför vissa cancerformer får mer uppmärksamhet än andra. Lungcancer och cancrar som har med underliv och toalettbesök att göra ses som mindre fina. Dessa så kallade ”fulcancrar” får mindre uppmärksamhet i media, trots att cancer i änd- och tjocktarm är så vanligt. Det är en stor anledning till varför hon ville skriva en bok om sina erfarenheter.

—Att prata om tarmens och magens funktioner är tabu. Därför har jag valt att öppet berätta om alla de problem som är kopplade till ändtarmscancer. Om läckage, blod, avföring, de ändrade toalettvanorna och oron för att bajseriet inte ska fungera efter operationen, säger Karin sakta.

I hennes fall hade cancern inte spridit sig, hon slapp kemoterapi och kunde snart återgå till ett relativt normalt liv. Hon var bara månader från pensionering, men just för att hon hade drabbats av en katastrof kändes det viktigt att inte gå i pension riktigt än. Hon ville ha tillbaka sin vardag och återerövra sin identitet bortom sjukdomen, så hon valde att fortsätta deltidsarbeta som läkare i Ystad.

För många förändringar

Under hösten kom alla undanträngda känslor ikapp henne. Det blev för många stora förändringar på samma gång: en ny arbetsplats, en nyligen genomgången canceroperation, 65-årsdagen och därmed slutet av yrkeslivet. Hon fick panikångest och gick till en psykoterapeut för att ”lätta på trycket”.

—Först nu kom dessutom panikkänslorna av att inte ha kontroll, att inte veta. Jag var botad. Men för hur länge? Skulle jag få återfall? Hur såg prognosen ut egentligen? Jag fick ett återbesök en månad efter operationen. Men jag hade behövt återbesök efter ett halvår också! Det tar ofta tid att landa i en så pass allvarlig sjukdom, säger Karin.

Hon berättar att hon har levt med cancer under hela sitt liv. När hon var nio år dog hennes mamma i cancer, och sorgen och saknaden har hon burit med sig som ett mörkt stråk i sitt hjärta.

—Förlusten av mamma har präglat mig och min syster på djupet. Vi lärde oss att bli självständiga och duktiga, att inte gnälla. När jag själv fick cancer kom den här tomheten upp till ytan. Så ensam man blir… Jag har för första gången gråtit floder över min mamma och över livet och döden. Genom att skriva boken har jag också kunnat låta mina känslor och tankar komma fram, samtidigt som skrivandet har skapat en sund distans till min sjukdom. Jag har varvat fakta med min personliga berättelse och hoppas att jag kan bidra till en ökad kunskap om den näst vanligaste cancerformen hos kvinnor, som det tyvärr pratas alldeles för lite om.

I dag ser hon sig som botad, mår bra och har återfått nära nog normala toalettvanor. Men sjukdomen har förändrat henne i grunden, både som yrkeskvinna och människa. Som läkare har hon fått en djupare förståelse för hur det känns att som patient få ett tungt besked.

—Från det att jag såg tumören blev jag förälskad i livet. Jag upplever allt intensivare och känner hur viktigt det är att ta vara på tiden och njuta här och nu. Min resa in i cancerland är en erfarenhet jag trots allt inte vill vara utan, eftersom den har gjort mig till en mer sårbar och betydligt känsligare person numera. Det tycker jag om!

Kort om Karin Wahlberg

Ålder: 65 år.

Familj: Maken Peter, vuxna barnen Erik och Åsa, fyra barnbarn.

Bor: I Lund.

Gör: Författare, gynekolog, aktuell med boken Cancerland tur och retur (W&W).

 

Fakta om rektalcancer

1. Varje år får 4 100 svenskar tjocktarmscancer och cirka 2 100 ändtarmscancer.

2. Rektalcancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige, efter prostatacancer och bröstcancer. 75 procent av dem som drabbas är över 65.

3. Symtomen är ändrade avföringsvanor, slembildning och/eller blod i avföringen, knipsmärtor, trötthet, blodbrist, uppkördhet.

4. Vid tidig upptäckt är prognosen god och om tumören kan avlägsnas helt vid operation är det stor chans att bli botad.

 

Läs mer:

Karin Wahlberg: Mammas död gjorde mig självständig

Läs ett smakprov ur Karin Wahlbergs nya roman

När cancern var som tuffast plockade Gunilla fram kameran

 

TEXT: Maria Zaitzewsky Rundgren

FOTO: Kristina Wirén


Läs mer om:

Dela
(47)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…