Annons

Annons

Karin Wahlberg: Mammas död gjorde mig självständig

Författaren Karin Wahlbergs uppväxt i Kalmar var präglad av 50-talets framtidsoptimism och full av härliga bad i det glittrande sundet. Men hennes barndom rymmer också en stor sorg – innan hon fyllt tio dog hennes mamma. – Pappa, min syster Eva och jag blev en sammansvetsad familj.

Dela
(0)

Karin Wahlberg framför barndomshemmet i Kalmar.

Barndomshemmet på Ståthållaregatan i Kalmar. Jag gillar det här huset. Innan miljonprogrammet drog i gång byggdes det väldigt fina hus, säger Karin Wahlberg, författare och förlossningsläkare.

Här kan du läsa ett utdrag ur Karin Wahlbergs senaste roman, Livet går vidare.

Trygg och rekorderlig. Så beskriver Karin Wahlberg sin uppväxt i Kalmar. Det var 50-tal, folkhemsbygge och framtidstro. Sverige var på frammarsch och nästan alla fick det bättre.

Annons

—Vi flyttade in i en tvårumslägenhet på Ståthållaregatan 56 D när jag var två år. Det var bostadsbrist och huset var nybyggt och fint. Innan miljonprogrammet drog igång byggdes det väldigt fina hus. Här är sig precis likt, säger Karin när vi besöker trevåningshuset i gult tegel med gröna fönster som var hennes barndomshem.

Här bodde familjen Andersson fram till 1960. Pappa Axel var legendarisk journalist på Barometern, med signaturen Axon, mamma Birgit var tandtekniker men blev hemmafru och tog hand om Karin och hennes lillasyster Eva.

I husen runtomkring bodde barnfamiljer och det fanns gott om lekkamrater på den grönskande gården där barnen lekte tafatt och gömme och gungade. Skogen en bit bort lockade till upptäcktsfärder och äventyr.

—Pappa var uppväxt i Västervik och kom från fattiga förhållanden. Hans mamma var ensamstående och de hade det riktigt eländigt. Men han hade läshuvud och fick studera på folkhögskola och blev journalist.

Bildning och böcker var därför viktiga i Karins barndomshem. Det lästes mycket och besöken på biblioteket var täta. Till de tidiga favoriterna hörde Astrid Lindgren och Maria Gripe. Men att hon själv en dag skulle bli författare anade hon inte då. Karin ville bli lärarinna, och det blev hon också innan hon omskolade sig till läkare. Först när hon var 51 år debuterade Karin som författare till en deckare i sjukhusmiljö – Sista jouren.

Artig och väluppfostrad

Karin började i första klass i den nybyggda Falkenbergsskolan och gick sedan där upp till högstadiet.

—Jag tyckte om att gå i skolan. Det var roligt. Jag tyckte om skolmaten också. Det var inte så att jag var jättepräktig, jag var inget ljus och hade svårt sitta stilla. Slöjd och teckning var mina bästa ämnen. Gymnastik och svenska tyckte jag också om, berättar Karin och minns slöjdens arbetsbok där stickade strumphälar klistrades in.

I skolan rådde ordning och reda, idealen var hel och ren och ordentlig. Eleverna hade respekt för lärarna och andra auktoriteter.

—Man skulle vara artig och väluppfostrad. Varje skoldag inleddes med att vi sjöng ”Din klara sol går åter opp”.

På fritiden dansade Karin balett och tränade sedan både judo och fäktning. Det mesta var trivsamt och trevligt, men visst fanns mörka sidor även under det idylliska 50-talet.

—Det var oskyldigt på många vis, men klasskillnaderna var tydliga. Det var skillnad på folk och folk. En bit från oss låg ett hem för vanartiga pojkar. Dem var man rädd för. I efterhand har jag ju förstått att det inte krävdes så mycket för att hamna på ett sådant hem, det räckte att mamman var fattig och ensamstående. Många fick en hemsk barndom på dessa hem.

Karin har tagit en paus från deckarna och skriver nu på en romantrilogi som kretsar runt ett sjukhus och dess personal och patienter på 50-talet, inspirerad av hennes egen uppväxt. 2013 kom första delen Än finns det hopp och nu i våras fortsättningen Livet går vidare. Böckerna utspelas i det fiktiva Ekstad, med Kalmar som förebild, och medan vi kör genom staden pekar Karin ut barndomens miljöer som tar plats i böckerna, som det gamla sjukhuset i rött tegel och hyreshuset där läkarfamiljerna bodde.

Vårt nästa stopp blir ett besök på Långviksbadet. Hit cyklade familjen Andersson och badade på somrarna och här stortrivdes Karin och hennes lillasyster.

—Här är så vackert, säger Karin och blickar ut över vattnet som kluckar och glittrar i solskenet.

Karin Wahlberg vid favoritbadet

Långviksbadet var favoritplatsen på somrarna. – Jag var ett riktigt vattendjur, det är jag fortfarande, säger Karin Wahlberg.

Hoppade från tornet

En bit bort tornar stadens pampiga renässansslott upp sig och Öland sträcker ut sig längs horisonten. På badplatsen är det sig likt med grönmålade omklädningsrum, badbryggor och ett hopptorn, som måste ha sett väldigt högt ut för en femåring som lärde sig simma där.

—Jag var ett riktigt vattendjur, det är jag fortfarande. Här på Långviken ”bodde” vi på somrarna. Inte behövde man ha sommarstuga eller åka bort när det var så fint här i Kalmar, tyckte vi. När jag hade lärt mig simma tog jag flera märken, simborgarmärket, magistern och allt vad de hette. Jodå, jag har hoppat från det högsta på hopptornet. Det var ganska hemskt, men man vande sig. Fast jag skulle inte göra det i dag, erkänner Karin med ett skratt.

Mellan simning och bad och en och annan tur till minigolfbanan intill åt familjen medhavd matsäck.

—Det brukade vara mackor med stekt ägg eller prickig korv och hemkokt saft.

Hav och båtar var pappa Axels stora intresse. Han hade drömt om att bli sjökapten, men dålig syn innebar att den utbildningen inte var möjlig. Som journalist skrev han om fartyg och rapporterade om alla båtar som lastade och lossade i Kalmar hamn. Därför var ett stående inslag under Karins barndom promenader i hamnen med pappa på söndagarna.

—Jag har sett många fartyg och varit ombord på allt från gamla segelfartyg till ubåtar. Efter promenaden brukade vi fika på Café Lotsutkiken. Pappa var förtjust i kaffebröd som ju gubbar brukar vara, minns Karin med ett leende och tillägger att familjen ofta gick på kondis, som man sa då.

—Vi brukade gå på Holmgrens konditori, som låg nära pappas redaktion. Då beställde man in kaffe med bröd och fick ett helt fat med kakor – wienerbröd, sockerkaka och bakelse och det bangade man inte för. De hade jättestora chokladbollar också, säger Karin som avnjuter en liten citronbiskvi när vi tittar in på favoritfiket.

—De har lika goda kakor som förr och inredningen är sig lik, berättar Karin som låter läkarfruarna fika på samma konditori i böckerna, men där har det fått byta namn till Atlantic.

Lämnade ett stort tomrum

En av trilogins huvudpersoner drabbas av bröstcancer, precis som Karins mamma gjorde när hon var åtta år. Efter en behandling med både operation och strålning som verkade vara framgångsrik spred sig cancern och mamma Birgit dog innan Karin skulle fylla tio år.

—Sista gången jag såg min mamma var när hon vinkade till mig genom en sjukhuskorridor. På den tiden fick barn under 15 år inte komma in på sjukhusavdelningarna, berättar Karin.

Mamma Birgit lämnade ett stort tomrum efter sig, ingen kan ju fylla platsen efter en älskad mor. Sorg och saknad blandas därför med soliga och ljusa minnen – det finns ett före och efter i Karins barndom. På den tiden pratade man inte om det svåra med att mista en förälder. Trots att livet vändes uppochner skulle allt fortsätta som vanligt.

—Kalmar är ju inte så stort och alla visste att vi var de två moderlösa flickorna, men ingen sa någonting, fortsätter Karin som har skrivit om sin mamma i Rosa boken – 10 berättelser om bröstcancer.

—Jag var som barn med om det värsta som kan hända. Jag tror att det gjorde mig kavat och självständig. Pappa, Eva och jag blev en sammansvetsad familj. I dag står jag och min syster varandra mycket nära.

Pappa Axel gick bort 1996 och även om turerna till barndomsstaden, som Karin lämnade som 19-åring, inte blir lika täta som när han levde besöker hon gärna Kalmar.

—Det är en stad som har åldrats med värdighet. Det mesta är sig likt från min barndom. Här finns många fina gamla hus och slottet är kolossalt vackert. Jag tror att det betyder mycket att växa upp på en vacker plats.

Läs mer:

Följ med Tina Thörner till barndomens Värmland

Följ med Tareq Taylor till barndomens Malmö

Följ med Sanna Nielsen till mammas gata

AV ANETTE BÜLOW FOTO: KRISTINA WIRÉN OCH PRIVATA

Karin Wahlberg med mamma Birgit.

Mamma Birgit med Karin i barnvagnen.

 

Utflyktstips

Hamnkaféet – mysig, gammaldags miljö och stora, goda mackor.

Slottet – Nordens vackraste renässansslott får man bara inte missa, där var jag ofta som barn.

Kalmar läns museum – fina och intressanta utställningar i den gamla Ångkvarnen.

Gamla stan – ta en promenad och titta på fina, gamla hus.

 

I Kalmartrakten finns också andra ställen som är värda ett besök:

Glasbruken – jag och min syster åker runt på glasbruken och köper glas en gång om året.

Öland – jag tycker bäst om södra delen av ön, där är det vackrast.

Karin Wahlberg vid Kalmar slott.

Kalmar slott är kolossalt vackert. Vi besökte det ofta när jag var barn, säger Karin Wahlberg.

Kort om Karin Wahlberg

Ålder: Fyller 65 i oktober.

Arbete: Jag är författare på heltid och läkare på deltid. Jag skriver hemma i Lund och arbetar som förlossningsläkare i Visby en vecka i taget.

Familj: Gift med Peter Wahlberg. Två vuxna barn och fyra barnbarn.

Bor: I hus i Lund. Har sommarhus på Gotland.

Aktuell: Med boken Livet går vidare, den andra delen i en romantrilogi som utspelar sig i 50-talsmiljö. Hon kommer dessutom att medverka i den internationella deckarfestivalen i Visby, Crimetime Gotland, den 13–16 augusti

Karin Wahlberg


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…