Annons

Annons

Karin satt oskyldigt häktad i USA – i 1352 dagar…

På en sekund förändrades hela livet för Karin Volo. Efter en resa i USA greps hon på flygplatsen och fördes till häkte. Här, 900 mil från sin familj, hölls hon kvar i nästan fyra år, anklagad för grovt bedrägeri i samband med brott som hennes exman hade begått i Mexiko. Hon var livrädd för att bli utlämnad dit, livrädd för de andra häktade och livrädd för att aldrig få återse sina barn...

Dela
(28)

6
Visa bildspel

/
Karin satt oskyldigt häktad i USA
Karin satt oskyldigt häktad i USA
Karin satt oskyldigt häktad i USA
Karin satt oskyldigt häktad i USA
Karin satt oskyldigt häktad i USA
Karin satt oskyldigt häktad i USA
...
Visa mer

Det är mars 2006 och Karin är på väg hem efter en affärsresa i San Diego, Kalifornien tillsammans med sin livs- och affärspartner Sergio. Paret står vid gaten och ska just stiga på planet hem till Sverige där barnen väntar.

Annons

Då knackar någon på Karins axel.

– Där står två män och säger att de har en arresteringsorder på mig. Jag har svårt att ta in vad de säger och tänker att jag måste ju hem till barnen. Männen är FBI-agenter och de nämner Mexiko och min före detta man, berättar Karin.

När hon hör hans namn blir hon iskall och förstår att det är allvar. När Karin en gång hade gift sig med honom hade hon ingen aning om hans kriminella sidor. De uppenbarade sig först när polisen en dag knackade på i deras hem i Mexiko och grep honom. Karin, som då var gravid med deras andra barn, skilde sig och flyttade hem till Sverige. Hon fick också ensam vårdnaden om barnen. Efter det hade hon lagt den delen av sitt liv bakom sig.

Karin upplevde det som att alla ljud plötsligt blev dova och att det var som att kliva i lera. Sergio, som stod bredvid Karin på flygplatsen, förstod ingenting.

– Det gick så fort. Männen separerade oss vid gaten, tvingade mig att stiga på planet och försvann med Karin. Det var den värsta stunden i mitt liv, säger han.

Sergio flög 16 timmar hem till Sverige utan Karin. Han förstod att han måste åka hem till barnen, men frågorna surrade i hans huvud. Vilka var männen? Vart hade de fört Karin, och varför?

– De första timmarna befann jag mig i chock. Det värsta var att inte veta. Jag hade en känsla av att jag befann mig i en tunnel och jag fick en metallisk smak i munnen – en smak som stannade kvar i fyra år, berättar Sergio.

Han visste inte hur han skulle gå till väga för att ta reda på vad som hade hänt Karin eller vart hon hade blivit förd, men han börjar ringa runt till häkten, fängelser, sjukhus, affärsbekanta och vänner. Det dröjde en hel oviss vecka innan de fick prata med varandra.

Stinkande människoburar

Karin hade förts från flygplatsen till häktet i källarvåningen i San Diegos domstolsbyggnad.

– Vi kom in i en korridor, det var galler överallt, burar med människor i. Jag minns att jag skakade. Jag var skräckslagen, berättar Karin.

Hon fick veta att hon var anklagad för grovt bedrägeri i samband med brott som hennes exman hade begått i Mexiko, och att den mexikanska staten hade begärt henne utlämnad. USA höll henne fängslad för den mexikanska statens räkning och svenska konsulatet kunde inte göra något eftersom hennes fall var en rättssak mellan USA och Mexiko.

Affärskvinnan Karin, mamma till två döttrar på 6 och 8 år, hade druckit earl grey-te på flygplatsen och känt sig upprymd av positiva framtidsplaner efter en lyckad arbetsvecka i USA. Strax efteråt hamnade hon mitt i en mardröm. Hon leddes in i ett rum, blev tillsagd att klä av sig naken, genomgick en förnedrande medicinsk undersökning, och fick därefter klä på sig gröna häkteskläder. Sedan stängdes hon in i en smutsig och illaluktande cell på 9 kvadratmeter.

– Jag kände mig inte som en människa. Det hela var en fullständig chock. Cellen hade tjocka järngaller, fyra sängar och en toalett i mitten. Det fanns inga dörrar till toaletten och ingen möjlighet att vara privat.

Detta blev Karins hem i 1 352 dagar. Under tiden hann hon dela cell med 53 kvinnor, somliga kraftigt drogpåverkade, några aggressiva, ibland vilt skrikande. Andra kom och gick men Karin blev kvar.

Överlevnadskamp

– Jag var så rädd. Rädd för människorna, rädd för att bli utlämnad till Mexiko – och förtvivlat rädd för att jag aldrig skulle få återse mina barn igen.

När hon äntligen fick ringa Sergio, en vecka efter att de skilts åt på flygplatsen, rann tårarna av lättnad. Sergio hade inte ens vetat om Karin levde. Till barnen hade han sagt att mamma är i USA och behöver fixa med några papper innan hon kommer hem.

– Vi fick tala i 20 minuter och Sergio lovade att ta hand om barnen. Det var en enorm lättnad, minns Karin.

Tiden som följde blev en lång kamp. Karin kämpade för att överleva, för att inte gå under av sorg, saknad, rädsla och hopplöshet. Sergio stred hemma i Stockholm för att få tillvaron att gå ihop med jobb, Karins två barn, sina egna två barn, och för att försöka få Karin tillbaka till Sverige.

– Jag skapade fasta rutiner, för jag märkte att barnen mådde bra av det. Breven till mamma skickades på måndagar, mamma ringde samma tid varje dag. Varje kväll räknade vi upp tre saker som hade gått bra den dagen. Det hjälpte oss att se det positiva i tillvaron, säger han.

Karin berättar att hon fick prata fem korta minuter i telefon med vart och ett av barnen. Att vara mamma och att tvingas leva 900 mil från dem var plågsamt. Att inte få finnas i deras närhet och dela deras lyckliga stunder och kunna trösta när de var ledsna – det var plågsamt. – Att tvingas säga till sin dotter på hennes 7-årsdag att Vi ska gå till Gröna Lund tillsammans, sedan, men att inte kunna svara på frågan när – det kändes. Att inte få krama sina barn och läsa godnattsagor för dem, att missa deras jular, somrar, och deras vardag i fyra år – ja, många gånger var det svårt att hålla hopplösheten och bitterheten borta.

Vigsel genom glas

Efter att ha blivit bränd i sitt tidigare äktenskap hade Karin byggt en mur runt sitt hjärta och bestämt sig för att aldrig gifta sig igen. Men när Sergio friade i telefon och Karin förstod att denne man ville stå vid hennes sida även genom denna mardröm, rämnade muren. Karin sa ja, utan att tveka.

Men det blev inte det utomhusbröllop i blommig klänning i en rosenträdgård i Stockholm som Karin börjat fantisera om.

– Sergio kom över och vi gifte oss på var sin sida om ett plexiglas och höll våra handflator mot varandra. Inga tärnor, inga ringar, inga blommor, ingen musik. Det blev en bitterljuv dag för oss båda.

I häktet fortsatte ljudnivån att vara extrem. Det skreks, det pratades högljutt, det smälldes i metalldörrar och tv-apparaten var ständigt på. Lysrören i taket var tända 19 timmar om dygnet, och med jämna mellanrum gjorde vakterna räder i jakt på undangömda droger och knivar.

Med hela sin kraft försökte Karin att hålla sig från att tänka tänk om. Ibland fungerade det, andra gånger sjönk hon ner mot bottenlös förtvivlan och skräck.

– Vad skulle hända om jag blev utlämnad till Mexiko? De tankarna var som att vada invid stranden och plötsligt svepas ut i havet av en tidvattenvåg.

Karin insåg att det skulle leda till hennes undergång om hon anklagade sig själv för att vara dum som hade litat på sin exman en gång i tiden. Likaså om hon föll in i negativa tankar.

– Det fanns inget att vinna på att känna att det var orättvist eller att jag hade rätt att vara arg.

Maktlösheten

– Det svåraste var maktlösheten. I början tog de negativa känslorna över, som rädslan för att aldrig mer få se mina barn. Dessa tankar ledde till fler hemska tankar, det blev som en negativ spiral. Men jag lärde mig att jag också kunde välja en positiv spiral genom att se det ljusa i tillvaron och att känna tacksamhet för det, berättar Karin.

För att få kontroll över sina tankar började hon ägna sig åt yoga och meditation. Hon lärde sig tekniken genom böcker.

– Jag tränade på att förlåta. Bitterhet förstör människor och jag ville förlåta för min egen skull, för att de negativa känslorna inte skulle ta över.

Karin märkte att den mentala träningen gick allt lättare och att den förändrade henne.

– I min mörka tillvaro såg jag att jag kunde påverka. Jag hade yogaklasser på häktet för de som ville vara med. Det gav mig en känsla av att kunna hjälpa andra och den upplevelsen var otroligt stärkande. Jag blev en person med en uppgift.

I häktet ritade Karin också böcker till sina barn som speglade vad hon gått igenom. Det blev tjugosju böcker om den lilla flickan Joy med röd klänning.

– Med mina tolv färgpennor gjorde jag små berättelser om kärlek och glädje. Joy hjälpte vår familj att hålla ihop på en djupare nivå.

Oskyldig och fri

Så kom beskedet hon drömt om. En domare i Mexiko hade avskrivit fallet. Precis som Karin och Sergio hävdat hela tiden hade hon ingenting med hennes exmans brottslighet att göra. Karin var helt oskyldig och blev fri att åka hem. En klar vinterkväll lämnade hon häktet. Bärandes på två lådor böcker promenerade hon därifrån under de stjärnor som hon inte hade sett på fyra år.

– Det var underbart att få känna doften av gräs, att höra barn skratta i parken, att få äta frukter och grönsaker, att få laga min mat själv. Det var en sådan glädje!

På julafton ringde hon Sergio och barnen via Skype.

– Jag såg att mina flickor hade vuxit. De var så långa och så vackra och då kände jag i hjärtat: jag kommer hem, jag kommer hem.

Den 19 januari 2010 landade Karin på Arlanda. Sergio hämtade henne.

– Vi föll i varandras armar och grät. Det var en underbar dag!

De åkte hem och Karin fick äntligen återförenas med sina barn, äntligen fick hon krama dem efter alla dessa år av längtan. Den långa mardrömmen var över.

Den första veckan med familjen blev en vecka av kramar, samtal, tårar, glädje – men också sorg över all förlorad tid.

– Det var underbart att få laga mat och äta tillsammans. Sergio och jag gick promenader i naturen och flickorna och jag låg i sängen långa stunder och pratade och höll om varandra. Men ofta kom gråten. Det var en enda mix av glädje och smärta, minns Karin.

En stor hög med julklappar väntade på henne. Det var barnens presenter och teckningar som de gjort inför de fyra jular då de hade hoppats och önskat att mamma skulle komma hem.

– Det tog fem sittningar för mig att komma igenom julklappshögen. Flickorna berättade för mig vilken klass de hade gått i när de hade gjort presenterna och teckningarna.

Lång läkning

Karin fick inget skadestånd och inte heller någon ursäkt. Hela familjen led av posttraumatisk stress. Det tog ett år innan Karin klarade av att prata med någon annan än sin familj och de närmaste vännerna. Under en period led hon av minnesförlust och hon fick panikreaktioner vid åsynen av säkerhetsvakter och annat som påminde om tiden i häktet.

– Jag missade nästan fyra år av mina barns uppväxt. Det är ett trauma som har påverkat oss alla och det tog tid att helas, säger hon.

Sergio nickar och förklarar att målet inte bara var att Karin skulle komma hem, utan att hela familjen skulle kunna komma tillbaka till ett normalt liv.

– Tre år och tio månader var hon borta. Det var ungefär lika lång tid som det tog för oss att läka och att få en normal vardag, säger han.

Flera år av terapi och återhämtning har hjälpt Karin och familjen att kunna återgå till vardagen. I dag är det fem år sedan Karin blev fri och fick lämna häktet, och hennes bok, Från galler till glädje, har precis kommit ut. Här skriver hon om sina upplevelser och sin erfarenhet av att lyckas hålla modet uppe trots en tillvaro av mörker och en ständig längtan efter sina barn. Den royalty boken ger går till organisationen Not for sale, som jobbar mot trafficking.

– Jag ville att boken inte bara skulle vara inspirerande att läsa, utan att den också skulle hjälpa till att göra skillnad, säger Karin.

Vid hemkomsten fick Karin se alla sina tjugosju böcker om Joy samlade. Hon la ut dem på golvet och kände att äntligen fanns det något positivt att visa upp från den mörka tiden i häktet.

– Jag vet att hat och bitterhet slukar människor. Jag har därför bestämt mig för att inte se mig som ett offer och att inte heller se tiden i häktet som meningslös. Det finns alltid något att känna tacksamhet över och det är vad jag väljer att fokusera på.

 

Läs mer

Bengt och Kathy tog sig ur missbruk och hemlöshet

Våra män kidnappades i Syrien 

Johannas man sitter i fängelse 

 

AV JOHANNA BRYDOLF

FOTO: THERESIA KÖHLIN, PRIVATA


Läs mer om:

Dela
(28)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…