Annons

Annons

Karin Falck berättar tv-minnen!

Dela
(0)

Året var 1975 och Eurovision Song Contest skulle avgöras i Sverige eftersom ABBA vunnit året tidigare. Programledaren hette Karin Falck och hon var nybliven änka efter den färgstarke tv-profilen Åke Falck. Hans död hade kommit som en chock för hela Nöjessverige och många tittare undrade hur Karin skulle orka. Ändå valde hon att ta på sig glitterstassen och ställa sig i rampljuset inför miljontals européer.
– Än i dag kan jag inte förstå hur de kunde låta mig skriva mitt eget manus, utan att kontrollera det. Jag var ju ganska instabil. När programmet var slut, kände jag tyvärr bara tomhet inom mig, säger Karin Falck, 81, i Hemmets Veckotidning nr 19.
Karin blev Sveriges första kvinnliga tv-producent 1956 och har varit en av våra största tv-personligheter, både framför och bakom kamerorna. Men några memoarer har hon inte skrivit, och när redaktionen för Sommar i P1 hörde av sig i fjol sa hon först nej, tre gånger. Så här i efterhand är hon ändå glad över att hon till sist vågade. Responsen från lyssnarna gjorde det värt besväret.
– Hans och jag var i Spanien när programmet sändes. Just den dagen hade jag mobilen med mig, ifall någon kanske skulle ringa. Tyvärr glömde jag kvar den på stranden. Jag trodde att den var stulen, men när jag kom tillbaka stod badvakten och viftade med den. ”Det har klingat rätt mycket i den”, sa han. Jag blev så exalterad att jag råkade radera bort alla samtalen, så tyvärr har jag ingen aning om vem som ringde mig. Men sedan ramlade det in mejl och brev. Underbart när människor tar sig tid att handskriva brev och dessutom gå ut och köpa frimärken, säger Karin.
Karin och hennes sambo Hans Dahlberg bor i en ljus våning i Gröndal utanför Stockholm city. Hit flyttade de för tre år sedan, när trapporna i villan i Bromma började kännas besvärande. De trivs med läget nära vattnet och sina två balkonger – en för frukost, en för middag.
– Detta är min favoritfåtölj, säger Karin och visar en mjuk, terrakottafärgad tygfåtölj framför de stora fönstren. Här kan jag sitta och titta på tv och på samma gång ha koll på vad som sker på gatan, säger hon och avfyrar sitt berömda ”glittra med ögonen”-leende.
Karin föddes i Säffle men flyttade tidigt med sin mamma och brodern Runo till Stockholm. Hennes mamma var 31 år när hon blev änka och Karin var 42 när samma öde drabbade henne. I sitt sommarprogram berättade Karin rakt ur hjärtat om hur marken under fötterna försvann för henne när Åke Falck hastigt gick bort 1975. Ändå valde Karin att tacka ja när SVT strax därefter erbjöd henne att bli programledare för Eurovision Song Contest. Miljontals tittare över hela Europa anade ingenting när Karin Falck i sina avslutande ord skickade en hälsning till sin Åke: ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.”
– Jag sa det på franska. Det är en strof i en dikt av Erik Lindegren. Kanske förstod någon, men det var först i Sommar som jag berättade om den lilla hälsningen. I dag kan jag inte riktigt förstå hur de kunde låta mig skriva mitt eget manus, utan att kontrollera det. Eurovision Song Contest var aldrig någon höjdpunkt för mig, eftersom det inte var en bra period i mitt liv. Jag kunde inte dela den glädje som alla andra kände, för jag befann mig i något slags bubbla. Det var ett arbete, helt enkelt, säger Karin.
Att Karin ändå tog på sig uppdraget berodde på att en vän rått henne att arbeta.
– Då hade jag inte gett andra det rådet, men i dag gör jag det. Jag tror det är bra att hålla fasta tider när man drabbas av livssorg. Det är lätt hänt att flyta ut annars, som en semla i mjölk. Vi är ofta rädda för att närma oss människor med sorg, men tack vare jobbet kom jag automatiskt i kontakt med kollegor som såg mig i ögonen.
– Mitt stora problem var att jag inte kunde hantera sorgen tillsammans med min dotter. Det största felet en vuxen kan göra är att dölja sina känslor för sina barn. Vi har pratat mycket om det efteråt, Carolina och jag. Det kommer upp då och då, även om det är längesedan. Men det är läkt. Det finns många saker man skulle gjort annorlunda, men livet har lärt mig att det inte hjälper att älta. Jag har resonerat med mig själv – ska jag älta sådant jag inte kan förändra eller ska jag lägga undan det och förlåta mig själv? Men inte utan – och det är viktigt – att dra lärdom av erfarenheten.

Annons

Carolina arbetar bland annat som författare och hon är en av orsakerna till att Karin till sist ställde upp som sommarpratare. Det gjordes en kompromiss där Carolina fick vara programmets innehållsproducent.
– Jag ville jobba med min dotter eftersom hon har lättare än andra att kritisera mig. Hon vet vad som finns inom mig och vågar säga ifrån om jag inte pratar ur skägget ordentligt, säger Karin.
Karin har förutom Carolina två barn, Rolf och Anna, från första äktenskapet med Ragnar Sohlman, samt bonusbarnet Peter Falck. Alla fyra jobbar inom nöjesbranschen. Även de fyra av de totalt åtta barnbarnen, som lämnat skolåldern, har gått i samma spår. Måns skriver musik, Mia jobbar på ett produktionsbolag, Teo går i filmskola och Malin bloggar och skriver böcker från New York. Karin har tre barnbarnsbarn, Malins tre barn.
– När jag träffar mina vänner har vi som regel att inte prata om barnbarn och sjukdomar, eftersom vi då inte skulle hinna prata om annat. Sjukdomar hör åldern till, och börjar vi prata om våra barnbarn tar alla fram foton och så blir det små förtjusta utrop. Det finns de som inte har barn och de tycker kanske att det är urtrist om alla andra pratar om sina barnbarn. Vad vi pratar om i stället? Vi skvallrar! Och så diskuterar vi böcker, filmer och bridgeproblem och naturligtvis vanliga vuxenproblem, och dem kan det ju finnas gott om. Mingelpartyn avskyr jag, för inget vettigt blir ändå sagt.
Visst händer det att hon fortfarande har åsikter om det som sänds på tv och, åtminstone i tanken, lyfter telefonluren och ringer till sin gamla arbetsplats på SVT.
– Jag väljer vad jag ser på tv, säger hon diplomatiskt, men avslöjar att hon gärna ser På spåret, Molanders, debatter, danska serier och TV4:s Postkodmiljonären, när vinstsumman är uppe över 100 000 kronor och frågorna börjar bli lite klurigare.
När vi pratar tv-minnen kommer naturligtvis många namn från förr upp – Lennart Swahn, Lars Ekborg, Isa Quensel och Margaretha Krook. Älskade personligheter som inte finns med oss längre.
– Det är oerhört sorgligt när vännerna omkring mig dör. Jag kan känna ren sorg även när människor som jag sett mycket men inte känner går bort. Kapellmästaren Nils Hansén är en av de gamla kollegor som jag sörjer mest. När jag fick blankt i min hjärna ringde jag alltid till Nisse. Hans humor gjorde att jag gick i gång igen, säger Karin.
Karin och hennes Hans har varit sambor i över trettio år. Deras hem vittnar om att här bor två människor som älskar att läsa. Bokhyllorna täcker två hela väggar. Karin berättar att hon helst läser romaner och biografier medan Hans mest läser vetenskapliga, historiska verk.
– När vi flyttade från villan för tre år sedan var jag rädd för att vi skulle nöta på varandra när vi fick mindre plats och båda var pensionärer. Men det gör vi inte, konstigt nog, svarar hon på frågan om hur de håller kärleken vid liv.
– Det gäller att ge varandra fritt spelrum både rumsligt och själsligt, att lyssna på varandra och respektera sin partner. Dessutom skadar det inte att skämma bort och uppvakta varandra lite då och då! I somras, på Hans födelsedag, packade jag en liten resväska kvällen innan och smög in den i bilen. Nästa morgon föreslog jag att vi skulle göra en svamptur och äta lunch på något trevligt lantligt ställe. Färden slutade på en tvådagars Göta kanal-resa. Det är tacksamt att ordna överraskningar åt Hans. Han misstänker aldrig något.

Text: Maria Svemark

Foto: Stefan Nilsson


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…