Annons

Annons

Johan fick tillbaka synen efter 5 år som blind!

Många anser att synen är vårt allra viktigaste sinne. Men Johan Häglerud är tveksam och han, om någon, vet vad han talar om. Johan föddes med svår synnedsättning och blev helt blind som 14-åring. Fem år senare slängde han sig på ryggen för att hämta krafter efter ett friidrottslopp. Plötsligt var det inte längre svart. Han såg konturer av moln och något som han kände igen som himlen...

Dela
(13)

4
Visa bildspel

/
blind
blind
blind
...
Visa mer

 

Visst är det en gåva att kunna se. Men inte bara.

—Seendet gör oss lata, ytliga och fördomsfulla. Det är så lätt att bedöma en människa utifrån det halvsekund korta första intrycket, säger musikern Johan Häglerud, 31 år i dag.

Annons

Under åren som blind lärde han sig värdera människor utifrån vad de sa och gjorde. I dag när han åter ser, om än i svart-vitt och med grav synnedsättning, måste han dagligen påminna sig om detta.

—Man blir bekväm, tar omedvetet in det man ser och skapar därigenom sin uppfattning. Men synen är fördomsfull. Det är lätt att ta snabbaste vägen. Trots min erfarenhet måste även jag ständigt tänka på att blunda, lyssna och värdera.

Johan har aldrig sett färger och när han var baby förstod man att något inte stod rätt till. Han reagerade inte som andra småbarn. Läkarna la sina pannor i djupa veck och befarade att den lille hade en hjärnskada. Men hans mamma kom på vad felet var. Han såg helt enkelt inte.

Johan visade sig ha två synfel, varav det ena var den ovanliga näthinnesjukdomen akromatopsi, som innebär total färgblindhet och att endast skillnader i ljusstyrka kan uppfattas. När han var fem månader fick han specialgjorda glasögon med tjocka glas och gummiband att fästa bakom öronen.

—Jag har fått berättat för mig att första gången jag såg min mamma genom glasögonen såg jag livrädd ut. Jag visste inte vem det var, hade ju aldrig sett henne. Men när hon började prata med mig blev jag lugn och log, rösten kände jag igen, säger Johan som lärde sig att utveckla sina andra sinnen.

—Min mamma var aldrig överbeskyddande och det var en stor tjänst hon gjorde mig. Jag var sen i den motoriska utvecklingen men fick lära mig att finna mina egna sätt och vägar.

Tufft i skolan

Dagistiden hemma i Lund minns Johan som ljus och rolig. Om han ritade en blå katt eller inte såg vad som hände i andra änden av matbordet var det ingen som tyckte att det var konstigt. De andra barnen visste ju och brydde sig inte om att han var lite annorlunda.

Allt blev så mycket tuffare när han började skolan.

—Där förväntades det att vi alla skulle fungera efter samma mall och lära genom en utvald inlärningsmetod för att passa in i samhället. Detta var djupt rotat. I skolan fanns inget utrymme för att eleverna skulle bli sedda som individer som kan ta till sig kunskap på olika sätt.

—Föll man utanför ramarna var man ett problem. Jag var blyg, kunde inte se det som skrevs på tavlan och hade svårt att hänga med trots hjälpmedel som kikare och böcker med jättestor text. Jag vantrivdes, skämdes och kände mig ständigt utanför. Jag låtsades ofta att jag såg mer än vad jag verkligen gjorde, ville inte avvika mer än jag redan gjorde, berättar Johan med låg stämma.

Han märkte också att hans syn börjat försämras ytterligare när han var 14 år.

—Det är fortfarande traumatiska minnen, men som jag kommer ihåg det blev jag blind på bara några veckor.

Då fanns ingen återvändo. Det blev vit käpp och slut på de vita lögnerna om att han kunde läsa. Johan mådde dåligt, hamnade i en identitetskris och skolkade allt oftare.

Reste runt i Europa

Det var musiken och en flytt till Stockholm som kom att bli hans räddning. Johan fick bo hos släktingar där mannen i familjen, som var musiker, också hade synnedsättningar. Han kom in på musikgymnasium, började skriva egna låtar, fick nya kamrater, och började hitta sin plats i livet.

—En sommar tågluffade jag och några kompisar i Europa och vi försörjde oss som gatumusikanter. Den resan utvecklade mig mycket. Jag tvingades ofta be okända om hjälp, det gav mig både styrka och erfarenheter att möta nya och spännande människor, säger Johan.

Han brann också för friidrott. Och det var när han låg helt utslagen och tog igen sig efter ett 400-meterslopp som Johan plötsligt såg himlen för första gången på fem år.

—Jag fattade inte vad som hänt, men tog det ganska lugnt och berättade inte för någon. Jag visste ju inte om det var tillfälligt eller om jag snart skulle bli blind igen, förklarar Johan.

Men seendet bestod, även om han fortfarande såg suddigt och i svart-vitt. Läkarna har inte kunnat ge någon förklaring på varför Johan förlorade synen eller hur det kom sig att han fick den tillbaka. Det här andra synfelet sägs kunna ha både fysiska och psykiska orsaker.

—För mig var det inte bara guld och gröna skogar, som många tror. Det var också ångestfyllt och jättejobbigt. Jag hade precis anpassat mig till livet som icke-seende, nu blev det på nytt stora förändringar i mina förutsättningar.

—Det var som att börja om och lära mig vad jag skulle använda ögonen till. Hur och när skulle jag titta på människor – och var skulle jag fästa blicken? Hur länge ska man titta en annan människa i ögonen?

Livet blev ytligt

Det blev en överdos av information. Johan grubblade på hur socialt beteende fungerar, fick lära sig nya skyltar, funderade på om hans kläder var fula eller snygga och kunde för första gången se sin publik när han spelade. Han hade förlorat sin nyvunna identitet och fick åter en liten personlighetskris.

—Jag insåg att jag egentligen är en ganska blyg och introvert person, men min vita käpp hade gett mig fördelen att tala med okända människor och ta hjälp av dem. Är det något jag lärt mig så är det att vi mår bra av att vara beroende av varandra.

—Jag hade vant mig vid djupare kontakter men också lärt mig skylla mina fel och problem på att jag inte kunde se. Nu var jag tvungen att tänka om, ta tag i och omfamna mina svagheter och lära mig gilla mig själv igen, säger Johan och berättar att han blev chockad av att livet plötsligt blev så ytligt.

—Synen är både fördomsfull och dominant. Den är 90 procent av det man bedömer en människa efter och detta sker på bara en halv sekund. Det första intrycket bearbetar information blixtsnabbt.

Naturligtvis ser Johan även många fördelar med att inte längre vara blind, som att det är praktiskt och att det mesta går snabbare att göra.

Men han ogillar att det är så mycket som styrs av utseende, yta och kroppsfixering i dag och att han själv också lätt faller i gropen.

—Jag måste ständigt påminna mig om att ta ett djupt andetag, blunda, lyssna och ta in. Att värdera en människa efter vad den säger och gör är det enda sanna!

Aktuell: Med boken Med egna ögon (Ordberoende förlag) tillsammans med journalisten Josefine Lindén i höstas.

—Josefine intervjuade mig vid ett flertal tillfällen och vi talade om allt som varit svårt, smärtsamt och positivt. Det blev en god terapi för mig och har varit jättebra för mig som person”.
Med debutskivan, som har samma titel, Med egna ögon.
—Det är musik som beskriver mitt liv. Skivan innehåller nyskrivna låtar men också sånger som jag skrev som 15-åring när allt var så tufft. Även om jag utvecklats och mognat sedan jag skrev just de låtarna så gillar jag dem än i dag.

Lyssna på Johan!

Fotnot: På sprintdistanser i friidrott för personer med synnedsättning finns det någon som ropar 1, 2 eller 3 beroende på om man springer rakt eller kommit för långt vänster- eller högerut på sin bana. Tävlar man i längre distanser springer man jämte en seende medlöpare som håller i andra repänden.

TEXT MAUD HOLMBERG KLYFT

FOTO: STEFAN NILSSON, PRIVAT

Läs också:

Hjärtbytet var Emmas enda chans

Så slapp Inga-Lill bli blind

Pappa Roy berättar om sorgen efter Johanna Sällström


Läs mer om:

Dela
(13)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…