Annons

Annons

JAS-planet kraschade 10 meter från Barbro

Dela
(0)

Barbro var 10 meter från JAS-kraschen

Barbro tyckte inte om bullret vid flyguppvisningen och bestämde sig för att vänta i bilen. Hon sa hej till maken Zdenko och lämnade udden på Långholmen. Några sekunder senare tittar hon upp mot himlen och får se hur ett plan kommer störtande rakt emot henne…

Annons

Flyguppvisningen över Stockholm i samband med Vattenfestivalen 1993 kunde ha slutat i katastrof. En halv miljon människor beräknas ha varit på benen längs Stockholms gator och av dem hade minst hundratusen sökt sig till Kungsholmen, Långholmen och Södermalm för bästa möjliga utkiksplats. Det var flygets dag och bland annat skulle Jas 39 Gripen flyga ut över Riddarfjärden.
Barbro och Zdenko Gradian hade lämnat barnen Pernilla och Jessica hemma hos morfar och kört ända från Salbohed utanför Sala för att få vara med. De hade parkerat nära Västerbron och hittat en udde med god utsikt inte långt från brofästet.
– Uppvisningen började med en del äldre plan, men jag kände mig obekväm med allt det där bullret så efter en stund tog jag bilnycklarna och sa till Zdenko att jag skulle vänta i bilen, säger Barbro som alltid har varit lite flygrädd.
Hon hade inte kommit särskilt långt när hon plötsligt fick för sig att titta upp. Ovanför sitt huvud såg hon ett Jas 39 Gripen vobbla omkring till synes okontrollerat. Hon visste inte då att planet plötsligt hade stegrat sig, att motorerna stannat och att piloten Lars Rådeström tvingats skjuta sig ut ur planet. Men hon insåg att det höll på att störta.
– Det var alldeles dödstyst. Jag funderade på åt vilket håll jag skulle springa men hann inte ta ett enda steg förrän planet slog i backen och exploderade i ett enda gigantiskt eldhav.
Barbro, som befann sig bara tio, femton meter från nedslagsplatsen, slungades i väg av tryckvågen med armarna framför sig. Klockan var 14.09 och luften fylldes av tjock, svart rök.
– Det var tur för mig att planet slog ner i en grop. Det gjorde att elden och röken steg rakt upp mot himlen. Annars hade jag ju fått allt på mig. Man kan gott säga att jag hade änglavakt den dagen!
Barbros kläder trasades sönder och när hon väl kom hem insåg hon att hon hade skrapsår över hela kroppen. En tand hade lossnat och hon fick halsen full med blåsor av att ha andats in den giftiga röken.
– En sko var försvunnen men bilnycklarna hittade jag på en sten.
Chockad och mörbultad tog hon sig ner under bron i sin jakt på skon. Där skulle hon vara betydligt säkrare om det skulle dimpa ner flera plan, tänkte hon förvirrat.
Såväl Zdenko som alla andra åskådare på udden hade förstått att planet störtat. Men där han stod tycktes nedslagsplatsen ligga flera hundra meter längre bort.
– Folk var chockade och panikslagna. Jag hörde flera som sa att planet hade störtat ner i ett hus. Men dit var det ju ingen idé att försöka ta sig. Där var säkert redan fullt med folk som ville titta.

Brandpersonal har täckt flygplansvraket med skum på nedslagsplatsen.

Brandpersonal har täckt flygplansvraket med skum på nedslagsplatsen.

Zdenko kände sig olustig till mods och började fundera på hur det hade gått för Barbro. Jag ska nog gå bort och titta efter frugan, tänkte han.
– Jag började gå mot skogsbrynet för att ta mig bort till bilen men folk som kom springande sa att jag borde vända om. Det fanns risk att planet skulle explodera, säger Zdenko som gick vidare och efter bara trettio, fyrtio meter stod han till sin förvåning vid nedslagsplatsen.
– Det brann runtomkring men det mesta av flygbränslet hade redan brunnit upp så jag gick fram till gropen och tittade. Då slog det mig att det faktiskt var så tyst. Jag hörde en fågels stilla lilla kvittrande, annars var det dödstyst! Efteråt har jag undrat om det verkligen var tyst eller om jag helt enkelt var så fokuserad att jag ingenting hörde.
Zdenko skyndade sig bort till bilen men där fanns ingen Barbro. Kanske hade de gått om varandra, tänkte han och letade vidare. Väl tillbaka vid nedslagsplatsen såg han en cykel som låg halvt om halvt under vraket – tänk om det låg människor där också!
– Då började jag bli riktigt orolig, säger Zdenko som tog sig upp på Västerbron där polisen hade börjat sätta upp avspärrningar.
– Jag förklarade att jag måste upp på bron för att försöka se min fru som var försvunnen. De släppte förbi mig och jag ställde mig rakt ovanför nerslagsplatsen som inte låg mer än kanske fem meter från bron. Men jag såg inte Barbro någonstans. Paniken grep tag i mig och jag undrade vad jag skulle säga till barnen. Men så vände jag mig om och då stod hon där mittemot mig stödd på två äldre damer som hade tagit hand om henne. Vi sa ingenting. Vi bara stod där och kramades. Tänk vilken tur att planet inte slog ner på Västerbron. Det hade ju blivit en massaker!
Barbro och Zdenko ringde hem och lugnade familjen. Sedan dröjde de sig kvar några timmar, gick runt och tittade och försökte smälta vad som hänt.
– Det var ju så overkligt. Det var precis som att vara med i en film. Det var först när vi hade kommit hem och sett nyheterna på tv som vi började förstå vidden av det hela.
Flydde ner i källaren
Det skulle visa sig att olyckan trots allt var ett mirakel. Ingen människa miste livet. En kvinna fick brännskador på händerna och halsen och ett antal personer drabbades av psykiska problem. Piloten, som inte hade någon skuld i olyckan, skadades lätt och slutade flyga stridsflygplan av hänsyn till familjen. Cykeln tillhörde en av medlemmarna i Reimersholmes båtsällskap. Han hade ställt den mot ett träd och tagit båten ut på fjärden för att se bättre.
Barbro berättar att hon var öm i kroppen länge efter händelsen. Hennes tand växte småningom fast igen men skon kom aldrig till rätta. Upplevelsen blev emellertid spiken i kistan vad gällde hennes flygrädsla och att familjens hus låg inom Upplands flygflottiljs, F16 i Uppsalas, övningsområde gjorde inte precis saken bättre. Dagligen flög stridsflygplan på låg höjd över huset och varje gång spelades flygolyckan upp för Barbros inre.
– De flög så lågt att man kunde se in i cockpit, säger Zdenko. Det säger ju något om bullret också. Varje gång det kom ett plan flydde Barbro ner i källaren och satte på dammsugaren. Allt för att slippa höra ljudet. Hon tog kontakt med F16 och berättade vad hon varit med om men de kunde inte ändra sina rutter. I stället fick hon lära sig flygflottiljens rutiner och det fick hon ställa in sitt liv efter.
– Man kan konstatera att jag fick en väldigt välstädad källare, säger hon. När F16 skulle ha sin sista storövning ringde de och sa att det nog var bäst att jag reste bort en vecka. Så jag for ner till min moster i Trollhättan. Till sist las flygflottiljen ner och ingen är gladare för det än jag.
Barbros flygrädsla har dock hållit i sig, men hon gör vad hon kan för att bemästra den. När hon skulle åka till USA 2006 och tävla i körsång förberedde hon sig noga.
– Jag gick en tredagarskurs på Arlanda som hjälpte lite grand, säger Barbro som sedan packade handbagaget fullt med hoptrasslade garnnystan. Att trassla ut dem var en bra sysselsättning för att skingra tankarna på flygningen från Arlanda till Chicago. Flygvärdinnan undrade vad jag höll på med och jag förklarade hur det hängde ihop. En stund senare kom kaptenen ut och satte sig jämte mig. Vi pratade en stund tills jag plötsligt insåg att jag faktiskt satt och pratade med kaptenen. Vem var det då som flög planet?! Jag blev livrädd! Jag hade inte en aning om att det fanns en andrepilot ombord.
Tjugoett år har gått sedan ett Jas 39 Gripen störtade på förmodligen den enda plätt i Stockholm som var fri från folk den 8 augusti 1993. Barbro har fyllt 63 och är förtidspensionär på grund av sin dåliga rygg. Zdenko är 66 och jobbar halvtid som behandlingsassistent på ett ungdomshem. Döttrarna Pernilla och Jessica är vuxna med egna familjer och har två döttrar vardera som gärna hälsar på hos mormor och morfar.

Av Monica Antonsson Foto: Per Arvidsson, IBL

 


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…