Annons

Annons

Jannice förlorade sin bror i en brand

Jannica växte upp i en familj som älskade julen, umgicks och frossade i firandet. Men för tio år sedan kom mardrömsjulen som förändrade allt – för evigt. På annandagen tog elden Jannices älskade storebror Jimmy. Jannice försökte förtränga och la all kraft på de egna barnen. – Vår familj gick sönder. Alla var så fyllda av sorg och vi sörjde på olika sätt.

Dela
(0)

4
Visa bildspel

/
Jannice förlorade sin bror i en brand
Jannice förlorade sin bror i en brand på annandagen.
Jannice förlorade sin bror i en brand på annandagen.
Jannice förlorade sin bror i en brand på annandagen.
...
Visa mer

 

Jannice Eklöfs bror Jimmy behandlade henne alltid som en jämlike när de var barn, trots att hon var sex år yngre och dessutom tjej. När hon var liten lyssnade de ofta på LP-skivor tillsammans och som tonåring tog han med henne på bilträffar.

Annons

—När jag fyllde sexton fick jag min första egna bil, en BMW, av honom och min syster. Vilken lycka! Även om det var en gammal och halvrisig sak var den min och jag hade något att övningsköra med, berättar Jannice.

Hon har också massor av fina julminnen från barndomsåren.

—Min syster Jeanette är tolv år äldre och när hon flyttade hemifrån växte gemenskapen och relationen till Jimmy ytterligare, förklarar hon.

Syskonen fortsatte att fira jul tillsammans med föräldrarna, även sedan de flyttat hemifrån och fått egna familjer.

Men julen 2005 skulle allt förändras.

—Jimmy hade varit tomte för min tre barn, vilket betydde mycket för mig.

På annandagen var Jannice bjuden på middag hemma hos sin bror och hans sambo Kerstin. Kvällen började trevligt men när de skulle fortsätta på krogen beslöt Jimmy sig för att stanna kvar hemma.

—Han hade ju varit ute dagen innan och jag tror att Jimmy tyckte det kunde vara kul för mig och Kerstin att få umgås lite själva eftersom de var ganska nya som par, menar Jannice.

Det var när de båda steg ur taxin efter hemfärden som de fick syn på de väldiga lågorna. Fryshuset, där Jimmy bodde i en lägenhet, stod i brand.

—Det brann något helt våldsamt! När jag insåg att de eldhärjade fönstren tillhörde hans lägenhet blev jag alldeles förtvivlad, men också avtrubbad, säger Jannice.

—Jag tog upp mobilen ur jackfickan och ringde om och om igen till Jimmy, men varje gång kom jag bara till hans telefonsvarare. Jag stod där och ringde medan jag tittade upp på lågorna och den kolsvarta röken, jag skrek till taxichauffören att han skulle ringa 112, sedan vrålade jag på Jimmy, högt och desperat upp mot hans fönster.

Omöjligt att andas

I hopp om att rädda sin bror och sambo sprang Jannice och Kerstin in i det rökfyllda trapphuset. Men det var i stort sett omöjligt att andas därinne.

—Efter en stund var vi tvungna att springa ut och andas. Jag tog mig sedan in igen och försökte återigen att ta mig uppför trappan. Jag tog vantarna till hjälp för att försöka andas i dem, men det gick inte. Jag stod i trappan när jag såg att dörren till lägenheten exploderade i ögonvrån. Då var jag tvungen att ge upp, jag fick inse att jag inte kunde ta mig in.

De väntade utanför på brandkåren. Kerstin var hysterisk medan Jannice då hade blivit helt lugn. Hon minns tanken på att hon borde tvingat fram några tårar, men i stället var hon den som pratade med Räddningstjänsten och dirigerade rökdykarna när de anlände till platsen.

—Kerstin och jag tvingades in i var sin ambulans. På vårdcentralen fokuserade personalen på Kerstin, eftersom hon var helt utom sig. Det enda de frågade mig var om jag hade någon att ringa, förklarar hon.

—Efteråt fick jag veta att de inte förstått att jag var Jimmys syster, att de trott att jag var Kerstins kompis.

Min syster fick veta vad som hänt och precis när hon kommit innanför dörrarna till vårdcentralen hade Jimmys död fastställts.

—Då bröt jag ihop. Jag sprang ut ur väntrummet och skrek och slog i betongväggarna. Mina armar blev helt blåslagna. Jag kunde inte för en sekund tänka att min bror skulle dö i en brand. Det här händer bara andra, var det mantra som upprepades i mitt huvud. Jag blev genuint chockad.

—Det var min syster som tog emot mig när jag svimmade.

Eftersom Jannice var alldeles svart i munnen och näsan av all brandrök skickade sköterskorna henne till sjukhuset tio mil bort. De ville att systern skulle göra henne sällskap, men Jannice menade att systern måste kontakta och ta hand om deras föräldrar.

—Det slutade med att en sköterska och hennes kollega följde med min systers man för att förmedla beskedet. Jag poängterade hur viktigt det var att det skedde snabbt. Vi bor i Alby, en väldigt liten ort, där saker har en förmåga att spridas fort.

—Men de blev stoppade av polisen och fick inte åka till våra föräldrar eftersom Jimmy inte blivit identifierad. Så mamma tvingades höra att det brunnit vid fryshuset när hon kommit till jobbet. Då åkte hon och pappa dit direkt.

Sörjde på olika sätt

Den polis Jannices föräldrar mötte där vägrade svara på deras frågor, trots att de presenterade sig som föräldrarna till mannen som bodde i huset. De var halvvägs till Sundsvall när de nåddes av chockbeskedet att deras son var död och ena dotter rökskadad.

—Ambulansmännen hade försökt återuppliva honom i ambulansen, men förgäves.

Brandorsaken fick man aldrig svar på och Jannices familj, som tidigare varit väldigt sammansvetsade, föll isär.

—Vår familj gick sönder. Den första tiden efter Jimmys död slutade vi vistas ute på dagtid eftersom vi bor på en liten ort där alla vet allt om alla. Vi ville undvika att folk pratade om det som hänt. Vi fick gå på promenad på kvällarna när de flesta andra var inomhus. Alla i familjen var så fyllda av sorg, och vi sörjde på olika sätt. Vi ville vara ensamma i det, var och en behövde nog ta det på sitt eget sätt och i sin egen takt. Första julen efter Jimmys död tillbringade vi i Marocko. Vi hade aldrig klarat att vara hemma och fira som vanligt.

I flera år efter olyckan klarade Jannice inte av att se eld, inte ens små lägereldar eller bränder på tv. Första gången hon följde med för att titta på majbrasan fick hon fullständig panik och sprang hysteriskt gråtande hem och bort från elden.

—När jag senare gick i terapi för att bearbeta sorgen kunde jag höra Jimmys telefonsvarare spelas upp i mitt öra gång på gång. Det var ljudet till den där hemska natten.

—Min psykolog diagnostiserade mig med posttraumatisk stress och försökte få mig att sörja Jimmy på riktigt. Jag hade stängt av alla känslor för att slippa göra det. Jag hade försökt fokusera på att ta hand om mina egna små barn, jag tyckte inte att jag hade tid att vara ledsen och må dåligt.

Drygt sex år efter Jimmys död fick Jannice gå igenom ännu en svår sorg när hennes mamma dog efter cancer som spridit sig i kroppen.

Att skriva har hjälpt henne i sorgearbetet.

—Jag har alltid skrivit dikter och små berättelser, och jag drömde om en framtid som författare redan som barn. På min blogg har jag skrivit av mig en hel del om sorgen efter Jimmy och mamma. Jag har också börjat på en bok om Jimmy, men det blev för smärtsamt. Men jag kommer säkert att skriva klart den i framtiden. Jag tror att jag skulle må bra av att plåga mig igenom hela händelsen ordentligt, säger Jannice.

—Än i dag är det smärtsamt att tänka på Jimmy, trots att det gått 10 år sedan vi miste honom. Det beror på att jag förträngde hans död när det hände och att jag inte riktigt tog tag i sorgearbetet.

—Julfirandet tappade också sin charm. Vi hade varit en ”julig” familj, alltid umgåtts allihop och frossat i firandet, men detta ändrades brutalt när en av oss plötsligt togs ifrån oss. Eftersom jag hade småbarn var vi ändå tvungna att bita ihop och fortsätta fira, berättar Jannice.

Det blev gradvis lättare för att åter bli jättetufft när syskonens mamma dog.

—Mamma var den som höll ihop allting och förlusten av henne också var väldigt tung. Vi andra firar fortfarande tillsammans och det går bättre och bättre. Man vänjer sig vid att två stycken fattas, sorgen och saknaden är lika stor men jag försöker fokusera på dem som är kvar i stället.

—Jag har lärt mig att leva med sorgen. Jag har fortfarande stunder när smärtan sköljer över mig och saknaden känns outhärdlig. Detta kommer jag nog alltid att få leva med, och det får jag acceptera. Två av de viktigaste människorna i mitt liv är borta, men jag har många fler kvar och det är viktigt att inte glömma bort.

 

Om Jannice

Ålder: 36 år.

Familj: Gift med Kent Eklöf. Tillsammans har de barnen Joel, 13, Jennilie, 10, och Juva, 4 år.

Gör: Eget företag Joniva med redovisning, författande och fotografering. Ska i april ge ut boken Genom paradiset på en spikmatta en roman om Stella – en nybliven mamma som chockas av det hon upplever som glorifiering av mammalivet när hon går på sin första träff på BVC.

 

Läs mer: 

Så undviker du bränder – 6 viktiga tips

Utan Zlatan hade familjen brunnit inne

Reine var nära att dö i eldhavet

 

Av Malin Engelbrektsson

Foto: Petra Berggren, privata


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…