Annons

Annons

Jakten på Joannas syster tog en oväntad vändning

Joanna adopterades från Polen vid sju månaders ålder. När hon var liten hade hennes familj brevkontakt med hennes biologiska syster Katies familj i Chicago, men med tiden upphörde kommunikationen. Som vuxen återfann hon Katie – och fick sitt livs överraskning.

Dela
(0)

3
Visa bildspel

/
Jakten på Joannas syster tog en oväntad vändning
Jakten på Joannas syster tog en oväntad vändning
Jakten på Joannas syster tog en oväntad vändning
...
Visa mer

 

Låt oss ta allt från början. Redan då Joanna föddes i maj 1989 i den polska staden Bielsko-Biała var det bestämt att hon skulle adopteras bort. Sju månader senare landade hon hos sina svenska föräldrar i det lilla samhället Munka-Ljungby utanför Ängelholm. Familjen utökades så småningom med småsyskonen Kajsa och Emanuel, som båda är adopterade från Sverige.

Annons

—Jag har alltid vetat om att jag är adopterad. Vi i familjen har varit öppna utåt med att vi inte har några biologiska band till varandra. Ibland har människor i vår omgivning undrat hur det kommer sig att jag och mina syskon inte är lika utseendemässigt, och då har vi förklarat hur det ligger till. För mig har det aldrig spelat någon roll att jag inte har legat i mammas mage, mina föräldrar är lika mycket mina föräldrar ändå, fastslår Joanna.

Hennes adoptivsyskon har båda haft sporadisk kontakt med sina biologiska föräldrar och syskon i Sverige.

—När jag var yngre var jag lite avundsjuk på att de kände till sina rötter. Jag tyckte det var orättvist att de fick extra presenter och uppmärksamhet jämfört med mig.

Länken till systern försvann

För Joanna var hennes biologiska mamma bara ett namn på ett papper. Däremot hade hon som liten kontakt med sin fyra år äldre syster Katie, som adopterats till Chicago.

—Katies familj skickade varje år julkort, där de berättade hur deras år hade varit. Mina föräldrar svarade så gott de kunde på knagglig engelska. När jag blev äldre och användningen av internet började ta fart tyckte mina föräldrar att jag kunde ta över kontakten med Katie, så att allting inte längre behövde gå via dem. Men jag befann mig i en ålder då jag mest tyckte att det kändes kravfyllt att skriva till min syster i USA. I slutet av 1990-talet tappade vi kontakten helt.

—Sedan tänkte jag inte så mycket på det hela förrän jag började bli vuxen och stod i begrepp att skaffa mig ett eget liv. Då kände jag att det vore roligt att återfå kontakten med min syster. Problemet var att jag inte hade kvar hennes mejladress. Jag mindes inte heller hennes efternamn. Jag försökte hitta henne genom att skriva in sökorden ”Katie” och ”Chicago”, men det var ungefär lika hopplöst som att hitta en Anna i Stockholm när man inte vet efternamnet.

Den 10 december 2014 befann sig Joanna i sitt föräldrahem. Eftersom hennes bror skulle mönstra hade hon lovat honom att hjälpa till att leta upp hans betyg. Ur den stora högen med gamla papper uppenbarade sig plötsligt ett kuvert märkt ”Air mail” som var poststämplat 1992.

—Längst upp i ena hörnet satt ett klistermärke med min syster Katies namn, adress och telefonnummer. Brevet var det allra första som vi fick från hennes familj i Chicago. Jag bara stod och stirrade på kuvertet i säkert fem minuter utan att kunna tänka en enda tanke. När jag hade slutat skaka slog det mig att jag nu hade all information som jag behövde för att kunna hitta min syster.

En stor överraskning

I ett slags chocktillstånd gick Joanna omkring med brevet i sin väska i flera dagar utan att komma sig för att göra något med den eftertraktade informationen.

—Till slut bestämde jag mig för att anförtro mig åt min allra bästa vän. Vi träffades en kväll för att dricka vin. Då tog jag ut brevet ur väskan och överräckte det med darrande händer till min bästis. Hon tog genast min telefon och började söka på Katies namn på Facebook. Den första bilden som kom upp föreställde mig, fast med ett annat namn – så lika varandra var vi. Jag skrek rakt ut när jag förstod att jag äntligen hade hittat min syster.

När Joanna gick igenom all information som fanns om systern på Facebook upptäckte hon en märklig sak.

—Katie var redan vän med en annan Joanna och de påstod sig vara systrar. Jag tänkte att antingen trodde Katie felaktigt att den andra Joanna var hennes syster, eller också hade vi på något sätt blivit förväxlade så att jag i själva verket inte var Katies syster. Jag tyckte att det var så himla konstigt, eftersom båda två var lika mig till utseendet.

Joanna skrev ett meddelande till Katie. Hon skickade också med en bild på brevet från 1992. Sedan var det bara att vänta på svar.

—Ett par dagar senare plingade det till i min telefon, en halvtimme innan jag skulle åka till Malmö och skriva en tenta. Det var den andra Joanna som hörde av sig. Hon skrev att Katie skrivit till henne om att hon blivit kontaktad av mig. Joanna förklarade att vi alla tre var systrar och att hon och Katie var jätteglada över att jag hade hört av mig. De hade letat efter mig i flera år, men eftersom de inte lyckats få stavningen av mitt efternamn rätt hade de inte fått någon träff. Med tiden hade de gett upp hoppet om att hitta mig.

För svenska Joanna resulterade sökandet efter Katie därmed i dubbel syskonglädje. Och ovetandes om varandra hade alltså två av systrarnas adoptivföräldrar många år tidigare gett sina döttrar exakt samma förnamn.

Knöt band direkt

—Jag struntade i tentan och allt annat som jag hade planerat den dagen. I stället satt jag och mejlkonverserade med Joanna och Katie hela dygnet. Vi överöste varandra med frågor. Katie och Joanna hade haft kontakt med varandra i ett tiotal år och träffats i Polen 2011. När de var där besökte de vår biologiska mamma och en adoptionsbyrå för att försöka få information om mig. Det enda de visste var att jag bodde i Sverige.

Joannas syster med samma namn är åtta år äldre och växte upp hos en adoptivfamilj i Polen. I tjugoårsåldern flyttade hon till London med sin man. Ganska snart efter att de tre systrarna fått kontakt bestämde de sig för att sammanstråla hemma hos henne i London. Det krävdes en viss logistik för att hitta en helg som passade alla tre, men i juli förra året satte sig svenska Joanna på ett flygplan till den brittiska huvudstaden.

—Det enda jag tänkte var: ”Planet får inte störta, för jag kan inte missa det här.” När vi sågs blev det ett stort kram- och gråtkalas. Jag är väldigt lättrörd, och det visade sig mina systrar också vara. Första kvällen satt vi i Joannas soffa och bara tittade på varandra utan att säga så mycket. Alla tre var lika tagna av situationen.

Systrarna upptäckte många likheter sinsemellan.

—Alltifrån att vi har lika ögon till att alla tre har knubbiga fingrar och samma grova hårkvalité. Dessutom har vi väldigt lika kroppsspråk och mimik. Men det mest fascinerande av allt är att vi har samma värderingar, trots att vi är uppväxta i helt olika miljöer. Trygghet och nära relationer till familj och släkt är viktigt för oss. Alla tre är vi också noga med att slutföra det vi har påbörjat.

Framtiden är ljus

Systrarna vet inte om de har samma pappa eller inte. De har fått reda på att det finns fler syskon på mammans sida, men i nuläget har de inga planer på att försöka leta upp dessa. Att upprätthålla kontakten med varandra står betydligt högre på prioriteringslistan. Flera gånger i veckan hörs de av via Facebook eller Skype. Joanna, som dessutom fick tre syskonbarn och två svågrar på köpet, har planer på att inom en inte alltför avlägsen framtid besöka Katie i Chicago.

—Jag har aldrig varit i USA, men nu har jag en väldigt bra anledning att åka dit.

Kontakten med systrarna har varit berikande på mer än ett sätt.

—Många frågetecken har rätats ut. Det roligaste är vetskapen om att livet blev bra för oss alla tre, och att vi har så fin personkemi. Vi har lovat varandra att vi inte ska sörja tiden som vi har missat ihop, utan i stället glädjas åt att vi nu kan ha kontakt livet ut. Min adoptivfamilj kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, men det är en fantastisk bonus att dessutom ha två nyfunna systrar ute i världen.

Joanna Persson

Född: Maj 1989.

Familj: Föräldrar och flera syskon, både icke-biologiska och biologiska.

Framtidsplaner: Åka till Chicago och hälsa på sin storasyster Katie.

 

Läs mer: 

Åsa kämpade i många år för att bli mamma

Elisabet hittade sin mamma efter 42 år

Min bästis visade sig vara min faster

 

TEXT: LINDA ANDERSSON

FOTO: STEFAN NILSSON


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons

Senaste från Hemmets
ANNONSSAMARBETE MED MARABOU

Annons

Laddar nästa sida…