Annons

Annons

Jag var gift med en psykopat!

Dela
(0)

Den här veckan får du extra många Min egen berättelse i Hemmets Veckotidning! En av dem som skrivit till oss är Annika:

Det smällde till i brevlådan. Posten hade kommit. Jag skyndade ut i hallen och blev alldeles kall när jag såg handstilen på det stora kuvertet. Ännu ett brev från min exman…

Annons

Jag träffade Ivan som mycket ung. Han kom från Sydeuropa, var sju år äldre och hade just tagit svensk ingenjörsexamen. Jag sveptes med av hans charm och sydländska temperament. Han överöste mig med presenter och var gammaldags chevaleresk mot mina föräldrar.

– En sådan trevlig ung man, sa mamma förtjust till pappa. Med honom kommer vår lilla Annika att få det bra!

Jag hade en massa drömmar jag alltid velat förverkliga innan jag gifte mig. Men nu blev jag med barn och då var det bara att gifta sig. Så var det på 60-talet.

Till en början var allt ganska bra, och jag var för ung och oerfaren för att förstå de olycksbådande tecken som fanns. Som att Ivan var dominant och svartsjuk. Jag var ju van hemifrån att mannen bestämde. Så föddes Martin och, inom fyra år, Daniel och Nadja. Ivan var nu väldigt kontrollerande och snart kom också det första slaget.

Jag stod ut länge, men till slut hjälpte en granne mig att kontakta kvinnojouren. Det kändes så förnedrande att avslöja hemligheten. Gråtande berättade jag om år av psykisk och fysisk misshandel av både mig och barnen. Med den förstående jourkvinnans hjälp kunde jag äntligen sätta ord på det jag varit med om.

– Du har levt med en psykopat i 14 år.

Skilsmässan blev lätt. Plötsligt var nämligen Ivan vänligheten själv. Självklart för att få mig att ändra mig. Men mitt beslut var orubbligt. Under åren som följde ringde han mig då och då och försökte få mig tillbaka. Ibland ynkade han sig över felspekulationer i aktier eller grät förtvivlat över påhittade sjukdomar.

När jag efter tre år gifte om mig med Bengt slutade han höra av sig. Sex år senare blev jag plötsligt änka. Samma dag som Bengts dödsannons var införd i tidningen stod Ivan utanför min dörr med en blomma. Jag ville inte veta av honom och han försvann på nytt. Efter en tid träffade han en ny kvinna och höll sig då borta ett tag. Efter flera korta relationer flyttade han så tillbaka till sitt hemland.

Nu började han ringa och skriva brev. Jag svarade aldrig, men det hjälpte inte. Han la sig i våra söners livsval, gav råd hur Martin skulle ”omvändas” från sin homosexualitet och påpekade hur fel det var att Daniel och hans fru inte ville ha barn. Pojkarna orkade inte med honom men hade ändå dåligt samvete för att de inte svarade på hans brev. Han skrev att han älskade dem, tände ljus och bad för dem och han frågade ständigt efter Nadja, som brutit med honom. Och nu hade han alltså hört av sig igen. I hans brev låg en vacker sidensjal vars färg han menade skulle ”stå så vackert mot ditt hennaröda hår”.

Nu fick det vara nog! Min tystnad hade inte fått honom att ge upp utan i stället fått honom att tro på en återförening. Nu måste jag säga ifrån och sätta gränser! Så för första gången besvarade jag nu hans brev. Jag förbjöd honom att kontakta mig igen och bad honom försvinna ur mitt liv. Sedan dess har jag inte hört av Ivan mer. Äntligen är mitt liv så som jag vill ha det. Jag har mina underbara barn och äntligen lugn och ro.

Annika

Här kan du skriva till Min egen berättelse!

 

Foto: Shutterstock

 


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…