Annons

Annons

Henrik Dorsin är årets julvärd!

dorsin

Det är alltså skådespelaren, revymakaren, teaterdirektören, komikern, sångaren och manusförfattaren Henrik Dorsin som blir årets julvärd i SVT. Ett bra val tycker vi på Hemmets Veckotidning! För er som är nyfikna på Henrik kommer här en intervju med honom – där han bland annat berättar att han var för blyg för att bli kär…

Annons

 

Henrik Dorsin har alltid känt sig annorlunda, och redan som barn längtade han efter att bli gubbe.
– Det verkade så skönt och bekvämt tillbakalutat. Just i tidiga tonåren var det alldeles för mycket farligt som man var tvungen att ta itu med, som tjejer.
Möt en blyg men modig man som står på scenen igen – trots att det egentligen strider mot hans natur.

Henrik Dorsin har funderat mycket på hur han blev den han är. En blyg komiker som gillar att ha kontroll över situationen. Som trots att det inte ligger i hans natur gång på gång går upp på en scen och tar plats.
Han minns tillfället som formade hela hans yrkesval. Det var en väl vald formulering – och reaktionen den orsakade som blev ögonblicket som förändrade honom och hans syn på livet.
– Vi hade spelat brännboll hemma på gården, på Holavedsvägen på Lidingö. Trots att de stora farliga grabbarna vann så var den största, farligaste grabben ändå irriterad på något och avreagerade sig genom att sula i väg bollen stenhårt. Det var jag som blev måltavlan och jag fick bollen rakt i skrevet. Det var inte lätt att hålla tårarna tillbaka men jag gjorde det ändå och sa bara: ”Å shit, rätt i salamin!” Alla började skratta utom den där största, farligaste grabben som inte fattade någonting och i stället tog till flykten. Det var i det ögonblicket jag blev ”lustigkurren”.
Att puckla på någon som försvarade sig med ett skämt var alldeles för komplicerat, så Henrik fick vara i fred.
– Jag var inte mobbad, jag var bara annorlunda, och för det mesta fick jag hållas. Jag försökte också att inte fronta med sådant jag gillade. Det var liksom inte så att jag började berätta om min favorit Thor Modéen utan vidare, jag ville inte sticka ut. Jag förstod att ingen jämnårig var intresserad av Thor Modéen eller ens visste vem han var.
Det finns ingen snyfthistoria som beskriver hans barndom, inga hårda slag eller ständiga uteslutande ur kompiskretsar för att förklara varför han är som han är.
– Jag visste att jag inte är som de andra. Inte ens som brorsan, trots att vi stod varandra nära. Konstigt va, att man då kan ha så olika uppväxt? Han spelade fotboll och var med i cuper och var som alla andra. Jag skrev sångtexter, ritade serier och tyckte inte om sport. Han föll in i normalfållan, jag hade en egen fålla vid sidan om. Men mina föräldrar stöttade mig i det jag gjorde och ingen ifrågasatte det, även om de själva inte alls förstod sig på teater eller revyer.
Det är alltså heller inte en revanschlusta som drivit honom genom de senaste årens växande framgångar som skådespelare, komiker och artist.
– Jag har ingen som jag känner så för, däremot en känsla av att jag ska visa vad jag går för – att jag kan och håller måttet. Det var säkert en del som undrade va faan jag gjorde på Dramatens scen i pjäsen Främmande språk förra året till exempel. Det blir en bra drivkraft för mig.
Morföräldrarnas humor
Det var hemma hos mormor och morfar och deras skivsamling med kupletter, operetter och dragspelsmusik som Henrik trivdes bäst. Det var Povel Ramel, Pepparns Svänggäng och Hasseåtage som han lyssnade på i hörlurarna i sin freestyle, och det var i den världen han kände sig hemma. Han var genom sitt stora intresse för gammaldags komiker en språklekare, ordletare, rimmare. I början apade han efter sina idoler, men efter hand hittade han sitt eget språk.
– Humor handlar mycket om ordval, om att hitta rätt synonym. Att skriva texter går hela tiden ut på att leta formuleringar, man behöver mycket ord. Men jag är inte slagfärdig, jag behöver repa alla manus och skämt för att känna mig bekväm.
Familjen har funnits runt Henrik hela tiden. En mansdominerad släkt, har Henrik konstaterat när han tänkt på det i vuxen ålder.
– Alltså det var mamma, mormor och farmor, sedan var resten killar utom en enda tjejkusin. Och på gården där jag bodde var det också nästan bara killar. Jag tror att det har påverkat mig och det faktum att jag hade svårt att förhålla mig till det motsatta könet. Det var rejäla karlakarlar och av med skjortan och klyva ved på landet som gällde. Fotboll funkade bra – men kuplett? Jag var lite vilsen där, berättar Henrik.
Men det fanns sidor i all den där gubbigheten som lockade honom.
– Redan som barn längtade jag efter att bli gubbe, eller tant för den delen. Det verkade så skönt, bra och bekvämt tillbakalutat. Just i tidiga tonåren var det alldeles för mycket farligt som man var tvungen att ta itu med, som tjejer. Jag var jättekär redan på dagis, olyckligt förstås, och likadant i sexton-, sjuttonårsåldern. Så under tonåren fokuserade jag i stället helt på teatern och revyerna som jag var med och satte upp i skolan. Jag jobbade jättehårt och gjorde min grej. Kanske för att jag var rädd för det där med förälskelser. Jag var jätteblyg. Det är jag fortfarande.
Med det sagt ska tilläggas att han verkar ha lyckats galant även på det privata planet. För elva år sedan mötte han Hanna som han nu är gift och har två söner med.
– Hanna är vuxen och inte alls neurotisk som jag. Det är tur. På så sätt balanserar vi varandra. Särskilt när jag och barnen tjafsar om något på bästa dagismanér, jag mest av alla. ”Det var du som började, nä det var du, men jag hade ju den där, nej ge hit den!” Då kan det hända att hon kommer in och säger till oss alla tre: ”Nu får det vara nog!”
Udda var bra
Det där med att gå sin egen väg och våga vara lite ”eljest”, som han uttrycker det och menar avvikande, har visat sig vara en bra grej. Henrik Dorsin räknas i dag till våra mest folkkära skådespelare, komiker och artister. Hans roll som Ove Sundberg i Solsidan i TV4 har gjort honom känd i breda tittarlager, och hans insatser på scenen i Sugar – I hetaste laget och Spamalot har tagit både publiken och kritikerna med storm. Samtidigt har han lyckats reta gallfeber på andra med sin satir och sina provokationer. Som när han piskade upp en våldsam ilska på ryska ambassaden efter Melodifestivalunderhållningen 2009 med låten Tingeling och när han fick Allsång på Skansen polisanmält efter att ha framfört Bögarnas fel.
– Människor som inte har humor skrämmer mig. Det är något mycket obehagligt med folk som tar sig själva på för stort allvar. Då kan jag inte låta bli att retas! Humor är en kommunikationsform. Har man humor är det lättare att förstå varandra även om man har olika åsikter.
Med humor kan man också blotta sidor som man annars inte når. I sin nu aktuella humorkonsert Henrik Dorsin – Näktergalen från Holavedsvägen får han dra stora växlar på sina egna nojor och leva ut sidor som har en redan beprövad plats i humortraditionen.
– Som Kalle Anka, där bygger allt på neuroser och högst mänskliga tillkortakommanden.
Suget att stå på egna ben igen är stort. Han har längtat efter att ta fullt ansvar för en helkväll och hoppas förstås att skämten ska gå hem. Trots att han beskriver processen före premiären som en mental självspäkning så är det på det stora hela så roligt att inget kan stoppa honom. Han ser nöjd ut. Han har koll.

Henrik Dorsin
Ålder: 36 år.
Familj: Hustrun Hanna, sönerna Frank, 8, och Sigge, 4 år.
Bor: Lägenhet på Kungsholmen, Stockholm.
Aktuell: Med humorkonserten Henrik Dorsin – Näktergalen från Holavedsvägen, som har premiär 7 mars.
Vad skulle du ta med till en öde ö?
– Jag säger surfplatta. Så kan jag surfa hem på den!
Om du fick resa någonstans just i dag. Vart skulle det vara?
– Till solen.
Vad är det värsta du har varit med om?
– När jag råkade spruta kokande vatten i ansiktet på en klasskompis. Vi lekte och busade och hade jätteroligt. Någon kastade något på mig i ansiktet och jag grabbade tag i första bästa grej att ge igen med – på skoj. Det var en termos och jag hann inte tänka på vad det skulle bli för konsekvenser, förrän efteråt. Som tur var gick det bra.
Vad är det bästa du varit med om?
– Det var en dag då allt blev som man önskar sig. Det var förra sommaren när jag och min äldste son cyklade till en badsjö. När vi hade badat åt vi lunch på en liten restaurang i byn i närheten. Vi sjöng när vi cyklade hem. Jag blir sentimental när jag tänker på det. Vi hade det så bra.

AV: ANNA-KLARA FRESK ASPEGREN
FOTO: KNUT KOIVISTO

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…