Annons

Annons

Jag var ett oönskat barn

Maja fick höra att ingen ville ha henne. Hemmet var kärlekslöst och örfilar vanliga. Minnena från barndomen är mörka och smärtsamma.

Dela
(0)

Jag var ett oönskat barn

Jag var ett oönskat barn. Enligt min mor hade jag avlats i synd. Hon hade ett strängt religiöst synsätt och menade att allt samliv som inte var i syfte att avla barn var en synd. Att jag blev till berodde på min fars skamliga behov, som en gift kvinna måste stå ut med. Mina föräldrar hade tänkt sig två barn, en son och en dotter, och därför var jag som det tredje barnet en belastning.

Annons

Jag minns inte mina första år men min fem år äldre syster har berättat att det var hon som fick ta hand om mig. Den mesta tiden fick jag därför tillbringa i en spjälsäng. När jag grät tystades jag med mat, men det förekom ingen närhet eller kärlek i familjen.

När jag blev lite äldre fick jag vara ute på gården med syskonen och grannbarnen. Där fanns det snälla tanter som drack kaffe medan de såg till sina barn. Det hände att någon av dem tog upp mig i knät och gav mig en bulle. Då hämtade mor snabbt in mig och sa att jag skämde ut familjen. Jag fick inte besvära grannarna eller ta emot något av dem.

Ett hemskt barndomsminne är från en vinterdag då jag var ute och lekte och var tvungen att gå in på pottan. Far hade en dålig dag och blev arg och gav mig en örfil så jag föll omkull och fick pottans innehåll på kläderna. Hårdhänt slet mor av mig kläderna och knuffade in mig i barnkammaren för att skämmas. Där gömde jag mig under sängen till syskonen kom och drog fram mig.

De ville inte heller ha mig

När jag var fyra år fick jag vara sommarbarn hos en annan familj. Där var alla snälla och den nioårige sonen försökte lära mig att simma, spela spel och leka roliga lekar. Vi åkte till den närbelägna staden och gick på kafé där jag fick saft och bakelse. Sedan gick vi till en leksaksaffär där jag fick välja ut en docka. Jag blev orolig och undrade vad mor och far skulle säga om det, men valde ändå en liten docka med tummen i munnen.

—Vill du inte ha en fin blunddocka i stället? undrade tanten, men det vågade jag inte ta emot.

Veckorna med sol, bad och lek gick fort och sommarfamiljen körde mig hem till min egen familj. Jag minns tydligt att mor och far försökte övertala familjen att behålla mig. De vägrade att ta emot erbjudandet trots att de sagt att de tyckte om mig och att jag var en snäll, liten tös.

Jag stod vid dörrspringan och lyssnade på samtalet och det blev klart och tydligt att det inte fanns någon som ville ha mig.

—Du är så ful att de skulle ha fått skämmas om de behöll dig, sa far när sommarfamiljen hade åkt.

Jag blev ledsen, men visade inget. Jag visste att det var fel att gråta och att det kunde leda till bestraffning. Far hade lätt för att dela ut örfilar eller ta till riset som uppfostran, speciellt om han var bakfull.

Smäll på fingrarna

Trots min mors brist på kärlek var det lugnare då bara hon var hemma. Hon levde i sin egen värld, sjöng psalmer, rabblade bibelord och böner. Det var först när jag var vuxen som jag förstod att min mor var psykiskt sjuk.

När det var dags för mig att börja skolan var det storasyster som fick ta med mig dit och visa var jag skulle vara, innan hon gick till sin klass. De andra barnen hade med sig sina mammor.

Vintern innan jag började skolan skadade jag mig i kälkbacken. När jag storgråtande sprang hem skickade mor mig i säng och sa att jag skulle lugna ner mig och hålla tyst. Jag hade väldigt ont i armen och bet i kudden för att inte skrika. Nästa dag när armen svullnat upp och inte gick att böja tog mor mig till sjukhuset. Läkaren som undersökte mig drog så hårt i armen att jag svimmade.

Det visade sig att jag hade brutit höger arm och den blev gipsad. Sedan fick jag hålla mig inomhus hela våren. Eftersom jag tyckte om att sitta för mig själv och rita och måla tränade jag upp vänsterhanden för att kunna göra det.

I skolan var det förbjudet att skriva med vänster hand så det blev smäll med pekpinnen över fingrarna tills jag lärde mig att använda höger hand igen. Det gick ändå bra i småskolan eftersom jag hade lätt för att lära.

Genom min mors församling erbjöds vi syskon att åka på sommarläger och jag var den enda som ville det. Jag blev retad för att jag hade en konstig baddräkt– ett linne och badbyxor som varit min brors. Jag skämdes och vägrade följa med till stranden. Tanterna på lägret sa strängt ifrån till barnen att man inte fick retas och på något vis skaffade de fram en riktigt fin blå baddräkt till mig. Så jag minns ändå lägret som några underbara veckor.

När jag fyllde elva år flyttade vi. Far hade haft svårt att få jobb och vantrivdes med att bo nära mors religiösa släktingar, som fördömde hans drickande och ansåg att familjen var en skam för hela släkten. För mig var det ett sorgligt uppbrott, men jag visste att det bara var att finna sig i vad de vuxna bestämt. Min enda glädje var min nyfödda lillasyster som jag älskade och tog hand om.

Maja

 

Läs mer

Psykoserna fick Simon att vilja ta sitt liv

Idas mamma övergav familjen för scientologin

Måste man älska sina barn?

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…