Annons

Annons

Jag trodde livet var slut

En knöl i bröstet skulle opereras bort. Inga-Britt oroar sig medan hon väntar på operationen. Är tumören aggressiv? Har den spridit sig?

Dela
(8)

shutterstock-237336115-jpg.jpg

 

Fasan slog till samma ögonblick jag såg brevet. Jag hade varit på mammografiundersökning några dagar tidigare och nu kom svarsbrevet. Snabbt rev jag upp det och läste att man hade upptäckt förändringar i ena bröstet. Kompletterande undersökningar behövde göras och jag hade därför fått en ny tid på mammografiavdelningen.

Annons

Visst stod det också att det inte behövde vara någonting allvarligt, men att undersökningarna behövde göras för att utesluta detta. Hur skulle jag härda ut tills jag fick veta hur det verkligen var? Fasan behöll sitt grepp om mig. Jag hade svårt att koncentrera mig och tankarna fladdrade hela tiden iväg till brevet. Hade jag cancer eller inte?

Dagen för undersökningen var inne och min man följde med mig. Jag fick först komma in till sköterskan där nya bilder togs och strax efteråt till läkaren. Han sa att han hade sett något som inte borde finnas där, men ordet cancer nämndes inte.

Läkaren undersökte mig med ultraljud och visade mig en knöl som avtecknade sig som en mörk fläck. Han tog ett vävnadsprov som skulle visa om det var cancer. Undersökningen fortsatte och plötsligt syntes en mörk fläck igen och jag såg hur läkaren stelnade till.

—Det kan vara något främmande som inte ska finnas där, sa han efter att ha dragit på det.

Han fortsatte sedan att undersöka det andra bröstet och jag bad inom mig att det inte skulle visa något onormalt. Men tyvärr syntes även där två mörka fläckar, som läkaren tog cellprov från.

Operation om fyra veckor

Jag kände mig helt tom och förlamad när jag sedan gick ut till min man som väntat oroligt och undrade varför det tagit så lång tid. Jag berättade vad jag hade fått veta och sa att vi måste vänta i en timme på provsvaren. Jag förstod inte hur jag skulle få den timmen att gå.

Vi gick till cafeterian där jag köpte en kopp kaffe och en munk som jag nervöst proppade i mig. Egentligen var jag inte hungrig men kaffet lugnade mig lite.

Tillbaka i väntrummet blev vi inkallade på en gång. Läkaren förklarade att cellproverna från de mörka fläckarna inte hade visat något onormalt, men knölen skulle behandlas. Han berättade om olika metoder, men jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa för allvaret smög sig på mer och mer.

Några dagar senare fick jag träffa kirurgen. Hon var rak med sin information och för första gången nämndes ordet cancer. Jag hade alltså cancer. Fyra veckor senare skulle jag opereras fick jag veta. Jag blev förskräckt och ville helst att operationen skulle ske omgående, men man bedömde att väntetiden inte skulle innebära någon försämring.

Jag fick också träffa en narkosläkare och en bröstsköterska, som jag alltid kunde ringa om jag undrade över något. Efter att ha träffat så många människor och fått så mycket information snurrade det verkligen i huvudet på mig. Men jag var också tacksam över att ha blivit väl omhändertagen.

En glädjande nyhet

Att berätta om cancern för andra människor var svårt, men när det väl var gjort kändes det bättre. Jag fick så mycket stöd och värme tillbaka.

Det värsta var nog väntan på operationen. Då visste man inte om tumören var aggressiv och om den hade hunnit sprida sig. Jag försökte ta hand om mig själv under tiden fram till operationen, vissa dagar gick det bra men andra dagar var jag apatisk.

Fyra veckor gick och det var äntligen dags för operation. Jag var inte direkt nervös, ville bara få det gjort. Vaknade efteråt på intensiven och mådde gräsligt. Fick stränga order om att jag inte fick stiga upp, något jag ändå inte skulle ha klarat av.

Nästa dag togs droppet bort, men dräneringsslangarna var kvar. Sköterskan föreslog att jag skulle gå upp och tvätta mig och borsta tänderna, det var besvärligt men det gick.

När det sedan var dags för rond berättade läkaren att en lymfkörtel hade opererats bort och den visade inga spår av att cancern hade spridit sig. Det var verkligen en glädjande nyhet.

Eftersom hela bröstet opererats bort behövde jag ingen strålbehandling och eftersom cancern inte spridit sig slapp jag även cellgifter. Men jag skulle äta medicin i fem år och gå på kontroll en gång om året. Mitt i all oro kunde jag känna en nästan euforisk glädje över att jag hade klarat mig så bra.

Åren gick utan några komplikationer och det blev dags för den femte kontrollen efter canceroperationen. Allting såg bra ut och det var med lätta steg och stor glädje i hjärtat som jag lämnade läkarmottagningen. Jag var friskskriven!

Det går egentligen inte att beskriva alla känslor som for genom mig. Att få en cancerdiagnos ställer allting på sin spets och väcker många tankar. I något skede tänkte jag att var det här allt, blev det inte mer än så här? Jag var övertygad om att mitt liv var slut.

Men så var det inte, absolut inte.

Inga-Britt

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

 

Läs mer

Magdalena överlevde cancern två gånger

Att ha en Cancerkompis betyder oerhört mycket

Anette Norberg besegrade bröstcancern


Läs mer om:

Dela
(8)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…