Annons

Annons

Jag tänkte att familjen skulle få det bättre utan mig

Mitt i livet tog det stopp. Som mamma till två små barn, med eget företag och ett hus att renovera fick Linda plötsligt en djup depression. Både hon och hennes man trodde det var en tillfällig svacka – men det blev bara värre...

Dela
(4)

4
Visa bildspel

/
Psykiskt sjuk
Psykiskt sjuk
Psykiskt sjuk
Psykiskt sjuk
...
Visa mer

Visst kan det se ut som att familjen Nilsson i skånska Kävlinge är en helt vanlig familj. Linda, 37, och Henrik, 39 år, förverkligade sin dröm för nio år sedan när de köpte det gamla bageriet mitt i byn. De driver nu Konditori Kringlan och bor även där med sina två barn. I helgen var de på fotbollscup i Jönköping med dottern Wilma, 11 år, och då hängde förstås lillebror Albin, 7 år, också med.

Annons

Men det som inte syns utåt är att det harmoniska familjelivet har fått utstå svåra prövningar. De senaste tre åren har varit tuffa för familjen då Linda drabbades av psykisk sjukdom. Hon fick diagnosen borderline/bipolär sjukdom och vill nu berätta om hur det är att leva med psykisk sjukdom som aktiv barnfamilj mitt i livet.

—Jag hoppas att det kan hjälpa andra att läsa om hur jag har haft det. Det finns en väg tillbaka, säger Linda.

Linda drabbades av en depression när hon var 20 år i samband med att hennes pappa dog. Depressionen blev så djup att hon försökte ta livet av sig med tabletter, men hon kom till sjukhus i tid och blev magpumpad. Hon fick sedan medicin mot depressionen.

Nyårsafton 2002 träffades Linda och Henrik på en fest i Malmö. Ett par intensiva år följde då de bildade familj, gifte sig och köpte bageriet. Henrik bakade och Linda stod i butiken, samtidigt som de renoverade det gamla huset från slutet av 1800-talet.

Linda mådde bra och slutade med den antidepressiva medicinen. Hon gillade det höga tempot och startade nya projekt, både i konditoriet och hemma. Däremellan var det full fart med barnen på olika aktiviteter.

—Jag var uppe i varv och ville alldeles för mycket.

För tre år sedan blev Linda sjuk igen, men det förstod hon inte då. I efterhand tror hon att stressen i vardagen blev för stor och utlöste den psykiska sjukdomen som började med depression.

—Jag kände inte för något. Jag kände mig tom och hade ingen ork. Hade svårt för att prata med folk och skrattade aldrig, berättar Linda.

—Det var som att du tappade gnistan, säger Henrik.

Blev ännu sämre

Båda två trodde att det var en tillfällig svacka, men Linda blev inte bättre, hon blev sämre.

—Våren 2014 fick jag en psykos. Jag hörde röster och pratade med mig själv. Nu minns jag inte vad det handlade om, men jag var inte närvarande. Jag såg varken Henrik eller barnen utan var inne i min egen egoistiska värld.

Efter ett besök på psykakuten blev Linda inlagd på sluten psykiatrisk avdelning. Hon fick elbehandling, ECT, och läkemedel. Efter två månader blev hon utskriven och skulle fortsätta med samtalsterapi inom öppenvården.

Det fungerade inte, Linda blev sämre och inlagd igen. Under två år vårdades hon fyra gånger på sluten psykiatrisk avdelning. Livet kändes tomt och meningslöst, och Linda hade tappat all framtidstro.

—Jag träffade olika läkare som hade olika uppfattning om vilka mediciner jag skulle ta. Dosen justerades hela tiden, men jag blev inte bättre. Medicinerna hjälpte inte. Jag fick stark ångest, började skära mig och ville ta mitt liv. Jag orkade inte leva längre när jag mådde så dåligt, och tänkte att familjen hade det bättre utan mig, berättar Linda.

Henrik tog stort ansvar

Henrik fick dra ett tungt lass hemma med både heltidsarbete i bageriet och ansvar för hemmet och barnen.

—Det gick med hjälp av släkt och vänner som har ställt upp väldigt mycket. Jag var ledsen och orolig, undrade hur det skulle bli för Linda och för oss.

—Det här har varit en jobbig tid för Henrik och barnen. Men då kunde jag inte ta in det. Det var som att jag var en annan person.

De perioder när Linda mådde lite bättre försökte hon och Henrik prata om allt som kändes svårt och jobbigt.

—Jag ville kämpa för oss och tänkte alltid att det skulle lösa sig, men förstod att det skulle ta tid, säger Henrik.

—Han har verkligen ställt upp för mig. Han har hela tiden funnits där för mig fast jag inte fanns där för honom. Det finns ett väldigt starkt band mellan oss, säger Linda.

Linda och Henrik menar att de blivit sammansvetsade av allt de gjort tillsammans; fått barn, startat bageriet och renoverat huset – det och en stark kärlek har gjort att de har klarat sig genom sjukdomstiden. Några tankar på separation har aldrig funnits.

Vändpunkten kom i november förra året då Linda åter var inlagd för vård.

—Jag fick en ny läkare, och för första gången kändes det som att en läkare tog sig tid och lyssnade på mig. Hon sa något som gick rakt in i hjärtat på mig och det var att jag förutom de läkemedel jag tog skulle börja med en ny medicin. Den medicinen var att jag skulle gå ut och gå en halvtimme om dagen. Läkaren sa att hon skulle släppa ut mig och att hon litade på mig, och det betydde mycket.

Vill må fysiskt bättre

Eftersom Linda ansågs självmordsbenägen hade hon varit övervakad hela tiden och inte tillåtits gå ut – allt från sladdar till duschslang var bortplockat från hennes rum.

Promenaderna gjorde nytta – Linda mådde bättre och kunde så småningom skrivas ut.

Hemma igen fortsatte hon att promenera, och motionen utökades sedan med cykling och löpning.

—I två år hade jag bara suttit stilla, och det i kombination med medicinerna hade gjort att jag gått upp 45 kilo, berättar Linda.

Vägen tillbaka till att må bra handlar också om att gå ner i vikt och må fysiskt bättre.

—I november vägde jag 116,5 kilo. Sedan dess har jag gått ner 20 kilo och mitt mål är att väga 66,5 kilo.

Med hjälp av mediciner och kontakt med öppenvården fortsätter behandlingen av den psykiska sjukdomen. Linda vet nu att hon måste arbeta med sig själv och vara uppmärksam på signaler på sjukdomen för att kunna hejda att den tar fart igen.

—Nu går jag på basal kroppskännedom och det tycker jag är bra. Jag måste också träna på att göra en sak i taget. Det får inte bli för mycket eller för intensivt av något, till exempel för mycket motion. Blir jag för uppåt eller för glad finns risken att det sedan går neråt igen, säger Linda och tillägger:

—Tidigare var jag rädd för att bli sjuk igen, men nu vet jag hur jag ska undvika att trilla dit.

När hon tänker tillbaka på sjukdomstiden känner hon både sorg och skuld över att hon inte kunde vara den mamma hon ville för sina barn.

—Jag kan ju inte kompensera dem för det som varit, men vi har försökt vara öppna och prata mycket. Barnen har fått fråga och jag har svarat. Det som betyder mest med att jag har blivit frisk är att jag kan vara närvarande tillsammans med barnen och Henrik.

Linda gläds åt att kunna göra vanliga, vardagliga saker med familjen. Henriks löpträning och deltagande i olika lopp engagerar hela familjen liksom Wilmas fotbollsträning och matcher. Linda tycker också att det känns härligt att ta en tur till havet och fiska krabbor med barnen eller åka till Österlen och hälsa på vänner som har sommarstuga där.

Framtiden ser ljus ut, tycker Linda.

—Jag ser fram emot att börja jobba igen. Jag känner mig som en ny människa och nu kan jag lämna sjukdomstiden bakom mig.

 

Text: Anette Bülow

Foto: Gugge Zelander, privat

 

LÄS MER:

Experten: Därför är dans bra mot depression

Motion lindrar depression lika bra som  medicin

Lotta drabbades av en depression!


Läs mer om:

Dela
(4)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…