Annons

Annons

Kari lämnades till nazisternas barnprojekt

Under hela livet har Kari samlat på pusselbitar till sitt okända förflutna. Som ung fick hon veta att hennes biologiska föräldrar kom från Norge och Tyskland. Men den viktigaste biten fick hon för sju år sedan vid ett middagsbord på Irland...

Dela
(14)

11
Visa bildspel

/
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
Kari lebensborn
...
Visa mer

Först när Kari Rosvall var 64 år fick hon veta sanningen om sina tre första år i livet. Den mörka hemlighet som förstört så mycket och format hennes liv var inte längre hemlig. Äntligen fick hon svar på frågorna som förföljt henne ända sedan barndomen.

Annons

—Jag var ett av flera tusen barn i nazisternas projekt Lebensborn. Hitler ville skapa rena, ariska människor som skulle befolka Tredje riket. Jag var bara tio dagar när jag fraktades i en låda från Norge till ett barnhem i Tyskland, berättar Kari, nu 71 år.

Gilla Hemmets på Facebook

I boken Barnet från ingenstans skriver hon om sin historia för att fler ska få reda på sanningen om barnen i Lebensborns-projektet – och för att dessa oskyldiga barn som ofta drabbades hårt ska få upprättelse.

Länge visste hon själv ingenting om den hemska början på sitt liv.

—Mitt första minne är från när jag är tre år och bor på ett barnhem utanför Linköping. En dag ska det komma ett par och titta på oss barn och kanske välja något att adoptera. Mannen har de snällaste ögon jag sett och jag går fram till honom och sätter mig i hans knä. Han säger att han inte tänker lämna barnhemmet utan mig.

Hösten 1947 adopterades Kari av lantbrukarparet Simon och Valborg i Malexander. Hon blev pappas flicka och växte upp nära djur och natur. Hemmet var kärleksfullt och tryggt och på ytan var allt idylliskt.

Men Kari upptäckte tidigt att hon var annorlunda, hon var nämligen inte svensk medborgare och ingen visste var hon kom från. Det spreds på bygden och lärare talade illa om henne och det fanns föräldrar som inte ville att hon skulle leka med deras barn.

När hon blev vuxen bestämde sig Kari, som börjat arbeta som sjukvårdsbiträde i Linköping, för att ta reda på mer om sitt ursprung. Efter åtskilliga kontakter med olika myndigheter, där ingen ville berätta något, skrev hon till slut till Röda Korset.

—En morgon ringde telefonen. Det var en kvinna från Röda Korset som i ett enda andetag berättade att min mamma var norsk och min pappa tysk. Hon sa också att de hade ordnat så att jag skulle få träffa min mamma i Oslo, berättar Kari.

Beskedet var minst sagt omtumlande för Kari som då var 21 år.

—Det var helt overkligt. Jag kunde inte ta det till mig och fick en chock.

Träffade sin mor

Trots chocken bestämde hon sig för att åka till Oslo och träffa sin mamma Åse. Efter en lång tågresa virvlade tankarna runt när Kari stod utanför moderns dörr och skulle knacka på. Hon glömmer aldrig mötet med sin mor.

—Vi var så lika. Det var som att titta på sin egen spegelbild, fast äldre. Vi hade samma ljusa hår och blåa ögon, säger Kari som beskriver sin mamma som elegant och vacker men också sliten och nervös.

Hon stannade i två veckor, men kom aldrig riktigt nära sin biologiska mor. Åse ville inte prata om varför hon hade lämnat bort sin lilla dotter och inte säga något om vem hennes far var. Det enda hon sa var ”han var ingen snäll man”. Kari insåg att hennes mamma inte hade berättat om henne för någon och hon presenterades som en bekant för de släktingar de träffade.

—I efterhand har jag förstått att min mor bar på fruktansvärda minnen från kriget. De kvinnor som varit tillsammans med tyskar blev mycket illa behandlade. När vi träffades upplevde jag henne som tystlåten och deprimerad.

Efteråt hade de bara sporadisk kontakt via brev som sedan upphörde. Åse gick bort ett par år innan Kari fick reda på sanningen om sin bakgrund.

Livet rullade på för Kari, hon gifte sig, fick sonen Roger, skilde sig, vidareutbildade sig till sekreterare och träffade sin nuvarande man Sven. När han blev erbjuden jobb på Irland flyttade de dit.

—Det var meningen att vi skulle stanna i tre år, men vi trivdes så bra så nu har vi bott utanför Dublin i 18 år, säger hon.

Berättade om projektet

För några år sedan gick de på en middag med den irländsk-skandinaviska klubben och ett samtal med en historiskt intresserad man där ledde till att Kari kom sanningen om sin bakgrund på spåren. Det var Björn, som mannen hette, som berättade om Lebensborn-projektet, och Kari som aldrig hört talas om det ville veta mer.

Hon ringde myndigheter i Sverige och Norge och begärde ut arkivmaterial. En dag fick hon ett tjockt kuvert med posten som förutom olika dokument innehöll ett fotografi på ett spädbarn – ”Kari Löwe född 6 september 1944” stod det på baksidan.

—Det var första gången jag såg ett foto på mig själv i den åldern. Det kändes sensationellt att se fotot som jag aldrig vetat existerade och samtidigt fruktansvärt att tänka på vad nazisterna gjorde med den här lilla flickan som var jag.

För i dokumenten kunde Kari läsa den skrämmande sanningen om sin första tid i livet. Bara tio dagar gammal togs hon från sin mor. Hon fick numret I/5431 och lades i en liten låda för att tillsammans med andra spädbarn skickas till Lebensborn-hemmet Hohehorst utanför Bremen.

Kari rös när hon läste och tänkte på hur hennes mor hade upplevt det.

—Jag tycker fruktansvärt synd om min mamma. Det måste ha varit som att slita hjärtat ur kroppen när hon lämnade mig. Det var ju inte konstigt att hon mådde dåligt av det under resten av livet. Hon visste ju inte heller vad som väntade mig.

Frågorna hopade sig. Hur hade Åse hamnat i projektet? Hur hade hon kunnat lämna sin dotter ifrån sig? Hade det varit frivilligt eller hade hon blivit tvingad? Dokumenten innehöll inga svar på de frågorna.

Döptes under hakkorset

Kari ville med egna ögon se Hohehorst och hon och Sven åkte dit. Där finns nu ett Lebensborn-museum. Kari fick veta att hon precis som de andra spädbarnen hade döpts under en hakkorsflagga. Vid dopet lästes ett utdrag ur Hitlers Mein Kampf upp och en ed om livslång trohet mot Führern och nazismen svors för barnens räkning.

På museet fanns även bilder på barnen som togs om hand av prydliga kvinnor med vita förkläden. Bra mat och frisk luft var viktigt, men kärlek och närhet fick barnen sannolikt inte.

—Det var känslosamt att komma dit. Jag var nazisternas ägodel och ingick i ett projekt som var helt sjukt. Det var en ondskefull plats.

När kriget tog slut våren 1945 och nazisterna hade besegrats var ingen intresserad av barnen. I Norge hatade man allt som hade med nazismen att göra och ville inte ta emot dem. Till slut fick barnen på Hohehorst komma till Sverige.

—Vi blev hämtade av Röda Korsets vita bussar i juli 1945. När vi kom till Malmö avlusades vi med DDT, berättar Kari.

Hon hamnade först på ett barnhem och adopterades sedan av ett par i Stockholm, men lämnades tillbaka då mannen dog. Tre år gammal adopterades Kari av Simon och Valborg. Då var det ett stort hemlighetsmakeri kring barnen från Lebensborn-projektet, antagligen ville ingen kännas vid vad som pågått, och adoptivföräldrarna fick aldrig veta något om Karis bakgrund.

I de dokument som Kari fick från Norge stod även namnet på hennes far, Kurt Zeidler. Trots efterforskningar har hon inte fått reda på mer om honom än att han antagligen var soldat vid infanteriet.

—Det kan också vara så att det är ett påhittat namn för att dölja hans rätta identitet. Jag vet inte heller om min mamma hade ett förhållande med den här tysken eller om hon blev våldtagen. Hon berättade ju aldrig det.

Andra frågor som dök upp är om nazisterna utsatte barnen i projektet för medicinska experiment. Mycket tyder på det. Kari har ett ärr i pannan och brukade tidigare svimma vid samma tid en gång om året, något en läkare förklarat med att det kan bero på ett tidigt trauma.

Även om Kari inte fått svar på alla frågor har det betytt mycket att hon har fått reda på sanningen om sitt ursprung. Hon har fått kontakt med sin ett år äldre halvbror Per, som växte upp hos släktingar, och med moderns fästman Arnt.

—Genom dem har jag lärt känna min mamma på ett nytt sätt och det känns bra.

Kari började berätta om sitt livsöde hos föreningar och på skolor på Irland och det ledde till ett radioprogram om henne. Sedan var steget inte långt till att även skriva en bok.

—Att berätta om det här har varit helande, det har varit en läkeprocess för mig. Men det är också viktigt för mig att sprida kunskap om de här galenskaperna. Jag vill att människor ska få veta att det här verkligen har hänt och att det förhoppningsvis aldrig ska kunna hända igen. Så länge jag orkar ska jag fortsätta med det.

När sanningen till slut kom fram känner Kari också att hon kan gå vidare i livet.

—I mitt hjärta har jag förlåtit allt som hände. I krig upphör alla regler att gälla.

 

AV ANETTE BÜLOW

FOTO: PRIVAT

Lebensborn-projektet

Lebensborn betyder livskälla och detta hemliga nazistprojekt startades på uppdrag av Adolf Hitler redan 1935. Heinrich Himmler hade ansvaret för projektet där SS-officerare uppmanades att skaffa barn med ogifta kvinnor med ariskt utseende – ljus hy, ljust hår och blåa ögon – för att sprida sina gener. Det sågs som en plikt mot Riket att avla dessa renrasiga, ariska barn som skulle säkerställa Tredje rikets framtid.

Kvinnorna fick genomgå noggranna fysiska undersökningar och måste kunna bevisa att de var renrasiga tre generationer bakåt. Det fanns de som deltog frivilligt i Lebensborn-projektet, men också de som blev tvingade. Ogifta kvinnor som blev gravida kunde också vända sig till Lebensborn för att deras barn skulle bli omhändertagna.

Runt om i Tyskland iordningställdes Lebensborn-hem för mödrar och spädbarn. Efter att nazisterna ockuperat Norge 1940 grundade Himmler nio Lebensborn-hem där. Det ska ha fötts 12 000 barn inom projektet i Norge, med tyska nazister som fäder och norska kvinnor som mödrar.

Läs mer:

Kompishunden öppnar upp autistiska Lovas värld

De räddade 5-årige Adams liv – nu är de alla kollegor!

Lina var fånge i en pojkes kropp


Läs mer om:

Dela
(14)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…