Annons

Annons

Jag gick igenom ett helvete för min systers skull

Evelyns syster var svårt sjuk och behövde en ny njure. Det var självklart för Evelyn att ställa upp, men hennes familj motsatte sig donationen. Hon blev ledsen och besviken.

Annons

gav en njure till min syster

Min lillasyster drabbades som 18-åring av en aggressiv form av reumatism. Hon fick obeskrivbara smärtor i lederna och operationerna som skulle räta ut dem avlöste varandra. När vi var i 20-årsåldern fick vi veta att hennes njurar så småningom skulle sluta fungera och då var det enkelt att lova henne en av mina.

Åren gick och för mig blev livet turbulent, roligt, spännande, magiskt och friskt. Syrrans sjukdom eskalerade och demolerade henne. Nya leder i höfterna, armbågarna och fingrarna opererades in. Nacken stelopererades och käkleden fixerades. Hon mer eller mindre levde på starka värkmediciner.

Men sjukdomen kunde inte bryta ner hennes livsvilja. Hon blev en renlevnadsmänniska och vegetarian och njurarna fungerade i många år. Men så en dag ringde telefonen – det var dags att uppfylla löftet som jag gav henne 30 år tidigare.

Donationen var väl förankrad i min familj, men när den blev ett faktum slog familjen bakut och försökte på alla möjliga sätt övertala mig att inte genomföra den. Argument som ”varför förstöra något som är friskt för något som redan är förstört?” hördes. Gång på gång försökte jag förklara och försvara mitt beslut, men till ingen nytta.

Jag förstod och respekterade deras oro då inget ingrepp är riskfritt, men att de inte stöttade mig när jag behövde det som bäst var för mig obegripligt. Så gör man inte mot varandra i en familj. Alla gör vi val i livet. Jag gjorde det enda jag kunde leva med – jag höll löftet till syrran.

Såg det som ett äventyr

Efter att jag lämnat litervis med blod, röntgat alla inre organ och träffat en psykolog som vände ut och in på mig mentalt, blev jag godkänd som donator och datum för donationen bestämdes. Jag kände en inre kraft som var så stark att den skulle kunna förflytta berg och jag red på en våg av eufori – nu såg framtiden strålande ljus ut! Donationen såg jag som ett äventyr, något som skulle gå lätt som en plätt. Sjukhusvistelsen skulle bli en semestertripp med syrran med ett lite obehagligt avbrott i mitten.

Två dagar före operationen skrevs vi in på sjukhuset och fick träffa de kirurger som skulle operera oss. Vi fick dela rum, precis som vi gjorde under uppväxten, och hade en mysig kväll då vi pratade om allt mellan himmel och jord utom den förestående donationen. Det fanns en tyst överenskommelse att inte nämna den. Vi hade väntat så länge på den här dagen, med både oro och förväntan, och båda hade vi nog hoppats att den aldrig skulle komma.

När syrran somnat satt jag länge vid fönstret och lät tankarna komma och gå som de ville. Att säga att jag inte var orolig inför operationen vore lögn. Jag bad en bön att allt skulle bra medan några tårar letade sig ner längs kinderna.

Mådde fruktansvärt illa

Strax före klockan sju nästa morgon var det dags för mig att köras ner till operationssalen. Tårögda och samlade inför stundens allvar kramade jag och syrran om varandra länge. Åren svischade förbi inne i skallen; syrran i brudklänning, hennes vackra leende, lyckliga skratt, olika vardagliga situationer…

Jag kände mig väldigt liten och ynklig när jag kom in i operationssalen och såg alla grönklädda anonyma figurer röra sig hit och dit. Jag flyttades över till ett operationsbord och i det kalla, blåaktiga ljuset från lampan ovanför såg min hud sjukligt blek ut. Någon med snälla bruna ögon böjde sig ner och sa någonting, och sedan minns jag inget förrän jag vaknade upp i ett bås med draperier. En vitklädd varelse dök upp och lite groggy frågade jag hur det var med syrran.

—Hon sover och hon mår bra, fick jag till svar och somnade nöjd om.

Flera timmar senare kördes jag upp på avdelningen och min säng ställdes intill syrrans. Jag mådde fruktansvärt illa och hade en värk som till slut blev outhärdlig. Jag ringde på sköterskan och fick en morfinspruta, som det visade sig att jag inte tålde. Hela natten spydde jag och skakade. På morgonen kändes det som om jag hade blivit överkörd av en buss.

Stor glädje och tacksamhet

Därefter följde flera helvetesdygn. Minnena är fragmentariska; jag drömde och hallucinerade, blev konstig i huvudet, kände inte igen folk, sluddrade, äcklades av matos och levde på te och skorpor. I stort sett låg jag matt och orkeslös i sängen och var endast uppe på toaletten.

Men samtidigt fanns det stunder fyllda av stor glädje, ödmjuk tacksamhet och underbar förnöjsamhet för att syrran mådde så bra. Hon som inte hade njutit av mat på sju år fick en glupande aptit och mumsade och smaskade, trots att det var sjukhusmat och ingen gourmetmat. På ronden fick vi höra att min ”praktnjure” hade börjat arbeta direkt.

Femte dagen efter operationen fick jag äntligen en smärtstillande medicin som kroppen tålde och sakta men säkert blev jag bättre. Aptiten kom tillbaka och jag ville upp och röra på mig. Jag såg hur det lyste om syrran. Hennes långa hår som hängde tunt och risigt när vi kom till sjukhuset glänste i sin ursprungliga mahognyfärg, av ansiktets torra gråbleka kvisslor syntes inte ett spår, ögonen glittrade och rösten var full av hopp och framtidstro. Hon hade gått upp flera kilo.

Själv hade jag tappat ett kilo om dagen, var trött, urgröpt och gråblek. Men även om det hade varit ett helvete skulle jag gladeligen kunna gå igenom allt igen av kärlek till min syster.

Min syster var en fantastisk kvinna och vi fick åtta fina år tillsammans efter njurdonationen. Hon gick bort julen 2015.

Evelyn

 

Läs mer

Hjärtbytet var Emmas enda chans 

Tack vare en organdonator har Kina fått ett nytt liv

Annica donerade en njure till sin man

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

Läs också:

Dela
(10)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…