Annons

Annons

Jag försvarade mamma när socialen kom

Jolin växte upp med en pappa som var en välkänd missbrukare i stan. Men hon anade inte att även hennes mamma Ann hade drogproblem. När Ann berättade om sin mörka hemlighet rasade Jolins värld samman...

Dela
(0)

2
Visa bildspel

/
jag försvarade mamma när socialen kom
jag försvarade mamma när socialen kom
...
Visa mer

Likheten är slående. Det syns tydligt att det är mor och dotter som sitter där i soffan och ler mot varandra. Deras relation är inte okomplicerad, men kärleken finns ändå där.

Jolin Heen växte upp i Falkenberg med två missbrukande föräldrar, men när hon var liten förstod hon inte hur illa det verkligen var. Inte med mamma Ann, i alla fall. Hon var utåt sett en bra mamma som gick på föräldramöten, arbetade och tog hand om Jolin och hennes bror Linus. Men i hemlighet var Ann beroende av narkotika. Hennes missbruk hade börjat många år tidigare när hon mötte Jolins pappa Janne.

Annons

—Jag har alltid fastnat för fel män, säger Ann. Men när jag väl testat narkotika var jag helt fast.

Jolin föddes 1989 och hennes bror två år tidigare. När Jolin bara var en baby flyttade Ann och Janne isär och till en början lyckades Ann hålla sitt alltmer omfattande missbruk dolt för sina närmaste.

—Jag älskade mina barn, men jag orkade inte älska dem om jag inte fick mina droger, minns hon.

Ann kunde sova i flera dagar för att sedan vara uppe lika länge för att festa, men trots det stod barnen på hennes sida.

—Jag var förvånad över att ingen riktigt såg vad som pågick, att ingen runtomkring fattade vad som hände. Men alla tyckte synd om mig och när vi någon gång var anmälda till socialen så ställde Jolin och Linus upp till mitt försvar, säger Ann.

Jolin nickar.

—Så var det. Barn försvarar sina föräldrar.

Skämdes över sin pappa

I Jolins värld var det mest pappa Janne som var ett bekymmer. Inne i Falkenberg kände de flesta till honom – som missbrukare.

—Jag skämdes så över min pappa. En gång kom han full till skolan när jag var hemma sjuk. Jag fick höra om det dagen efter från mina klasskompisar.

Jolins enda dröm var att få vara som alla andra. Slippa skämmas över att hon behövde en stödfamilj.

—Det var jättebra insatser för oss, men inget man var stolt över precis. Jag bodde hos en stödfamilj varannan helg och gick till BIM, barn i missbruksmiljöer, där jag träffade andra barn i samma situation. Vi pratade om att det inte var mitt fel och att det fanns andra med samma problem. Det var tryggt och bra, men jag kommer ihåg att jag tyckte att det var jättekonstigt att ett av barnen hade en mamma som missbrukade. I mina ögon var det en pappagrej, säger Jolin.

Pappans missbruk skapade en stor otrygghet i hemmet.

—Jag ville inte ta hem kompisar för det var så stökigt, minns Jolin. Jag brukade suga på fingrarna som en trygghetsgrej och blev retad för det. Jag ljög om var pappa befann sig när han satt inlåst på fängelset i Halmstad och sa att han jobbade där.

När Janne hade permission gjorde han inte livet direkt lättare för sin familj. Jolin var 10 den julaftonen när han kom hem påtänd och med ett avsågat hagelgevär i bagaget. Mitt i natten gick ett skott av och orsakade ett stort hål i en vägg.

—Det var ingen tomte som knackade på dörren den natten, det var polisen, säger Jolin och skakar på huvudet.

Lärde sig ljuga

Hon lärde sig tidigt att ta hand om sina föräldrar. Att ljuga när någon ringde och säga att mamma inte var hemma när hon låg utslagen och inte kunde prata.

—Samtidigt var mamma oftast glad och trevlig. Pappa kunde jag vara lite rädd för, han var opålitlig. Han kom hem till oss en dag när jag var ensam hemma. Han var full, hungrig och jag ville bjuda på mat. Jag ställde mig och gjorde det enda jag kunde laga, stekta ägg. Efteråt var jag ledsen och ringde till mamma som var på fest. Hennes vän kom i bil och hämtade mig, onykter såklart.

Jolin kämpade på i kaoset. Hon skötte sig själv, gick i skolan och var jätteduktig både i idrott och i andra ämnen. Jolin var 13 år när hennes pappa dog och hon fick inte veta varför.

—Det är först nu jag fått veta att han dog av en överdos. Då var jag naturligtvis ledsen, men det var inte direkt oväntat.

Även om pappans dödsfall inte var helt överraskande tog Ann det mycket hårt. Mindre än ett år efteråt blev familjen vräkt.

—Jag hade misskött räkningarna en längre tid, var helt under isen och struntade i allt, berättar Ann. Jag ägnade mig åt någon sorts långsamt självmord.

Till slut berättade Ann om sitt missbruk för sina barn. För Jolin var mammans erkännande en stor chock.

—Jag trodde att hon också skulle försvinna. Det var ett otroligt svek. Innan dess visste jag visserligen att något inte stämde, men mest att mamma festade mycket med sina vänner och var borta ibland.

Ann ville inte att Jolin skulle avslöja det för någon annan, att fasaden skulle spricka. Men dagen efter tog Jolin ett stort steg: hon berättade för en lärare hon litade på.

—Snart visste även skolkuratorn. Jag orkade inte vara ensam om den hemligheten.

Men Ann gillade det inte alls och blev arg för att hon tjallat.

—Jag fick ett samtal från Klara öppenvård som ville bestämma möte och jag gick motvilligt dit.

Började dricka

Ann var ett vrak, men hon förstod till slut att detta var en bra chans för henne. Det skulle dock dröja innan hon blev nykter på riktigt.

Samtidigt började en tonårig Jolin att så smått vandra i sina föräldrars fotspår och hon drack alkohol varje helg.

—Men en dag, en nyårsafton faktiskt, bestämde jag mig för att sluta för alltid. Det var inte kul med fylla. Nu har jag inte druckit på sex år och är med i Ungdomens nykterhetsförbund, säger Jolin.

Kanske var det hennes styrka att stå emot alkoholen som inspirerade Ann. För strax efter den där nyårsaftonen började hon med ett tolvstegsprogram och fick en sponsor som guidade henne tillbaka till livet.

—Jag har varit nykter i fyra och ett halvt år nu. Det kunde ha varit längre, men jag misslyckades ett par gånger på vägen, säger Ann som nu är 54 år.

Nu är Ann sponsor åt två andra missbrukare och börjar känna att hon verkligen kommer att klara det här.

—Jag har upptäckt så mycket av det jag missat tidigare i livet, som att simma, promenera i skogen och dansa.

Tillsammans med Jolin föreläser hon om livet i en missbrukarfamilj. De vill visa att det finns lyckliga slut och att det går att komma ut på andra sidan.

—Elefanten i rummet, den som alla vet är där, men som ingen pratar om, det är missbruket i en familj. Det finns inget viktigare än att prata om det. Många har kommit fram efteråt och tackat oss. De känner att de inte är ensamma, berättar Jolin.

Hon och mamma Ann umgås mycket, reser ihop, pratar och skrattar ihop.

—Visst finns det fortfarande mörka stunder. Jag har svårt att lita på folk, men det har blivit bättre, säger Jolin. Vi har haft turen att ha människor i öppenvården som engagerat sig över vad man kan förvänta sig. De är våra hjältar. Men det viktigaste är att själv tro att livet kan bli bättre.

 

Av Susanne Stamming

Foto: Susanne Stamming, privat

 

Läs mer: Kathy och Bengt tog sig ur missbruk och hemlöshet

Läs mer: Vi slutade dricka och fann kärleken

Läs mer: Tommy Nilsson berättar om de svåra åren och sitt nya liv


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…