Annons

Annons

Jag flydde över bergen med min nyfödde son innanför jackan!

Dela
(0)

Pari flydde

Pari upplevde sin barndom som lycklig. Men när hon var åtta år ruckades hennes värld: hennes bror visade sig vara hennes pappa, sin riktiga mamma hade hon aldrig fått träffa.
Hennes bakgrund och framtid kändes plötsligt som ett oskrivet blad. Ett blad som snart skulle fyllas med våld, svek, flykt och sorg…
När den då 18-åriga kurdiska Pari efter två år på flykt hamnade i Hallstahammar med sin lilla familj kunde hon lättad konstatera att vissa rykten inte stämde om det okända landet i norr. Det var inte evigt mörker och kom inte öl i stället för vatten ur kranarna. Inte heller var det där hålet i väggen där det bara var att hämta pengar så fantastiskt och gratis som hon fått beskrivet.
– Och från början tyckte jag att svenska var det konstigaste språk jag hört. Men alla svenskar var så snygga och vänliga, säger hon i Hemmets Veckotidning nr 50.
I dag är Pari 44 år och tillfreds med sitt liv. Sönerna är vuxna, nästa år ska hon gifta sig med sin Niklas och bli farmor.
Men livet har inte alltid varit så rofyllt. I höstas kom Önskan, boken om hennes dramatiska liv där ord som heder och respekt fått alltför stor betydelse.
– Det har varit år av flykt, misshandel, skräck och sorg. För mig finns inget helvete när man dör – helvetet är i stället att inte vara fri.
Bror var pappa
Pari växte upp i kurdiska delen av Iran. I det kringbyggda huset samsades kusiner och fastrar, farbröder och farföräldrar.
– Farfar var familjens överhuvud och väldigt snäll mot oss barn. Varje morgon gick han och handlade bröd och färska ostar som han visste att vi älskade.
Fram tills hon var åtta år trodde Pari att hennes farmor och farfar var hennes föräldrar. Så skulle mannen hon kallade sin bror gifta sig. En släkting frågade om Pari var glad nu när hennes pappa skulle få en ny fru. Pari begrep inte frågan. Hennes pappa? Han var väl hennes bror?
– Nästa chock kom när kvinnan han gifte sig med berättade att jag och min lillebror redan hade en mamma.
Det visade sig att Paris föräldrar hade förälskat sig som unga. Släkterna gav sitt godkännande på villkoret att ytterligare ett giftermål skulle genomföras inom släkterna, och bröllopen ordnades.
Paris föräldrar var lyckliga. För det andra paret slutade det däremot med en tragedi – mannen dödade sin fru.
– Hämnd är ett centralt begrepp hos oss. Mamma trodde att pappas släkt skulle hämnas mordet och risken fanns att hon skulle bli offret. När jag var två år lämnade hon därför pappa trots att de älskade varandra. Pappas familj var mäktig, och i en rättegång tvingades hon lämna ifrån sig oss barn. Vi var för små för att ha något minne av henne.
Mötte riktiga mamman
Men den nya styvmamman månade om att syskonen skulle träffa och lära känna sin mamma. Hon tog med sig barnen till ett hus i utkanten av staden.
– Jag minns fortfarande hur mamma såg ut när hon öppnade dörren. Hennes tårar rann och hon ville krama mig, men jag tyckte det var jobbigt och drog mig undan. Sammanlagt träffade jag min mamma fyra gånger som barn, nu pratas vi vid varannan månad och har gråtit mängder. Under hela sitt liv har hon burit med sig att hon tvingades lämna oss barn. Och hon älskar fortfarande min pappa.
Männen i släkten var involverade i den kurdiska gerillan. När Khomeini kom till makten 1979 ökade trycket mot kurderna och provisoriska rättegångar med dödsstraff blev vanliga. Det blev allt farligare för familjen, och efter några år på flykt tog de sig till Irak. Där kom Abdulla, tio år äldre än Pari, ofta på besök. Han försökte närma sig Pari, men hon ville inte ha med honom att göra. Hon var 16 år och hade precis blivit förälskad.
– Jag hade träffat Siawash som var så fin. Han var hiphopare och helt i min stil.
Paret träffades i smyg, med Siawashs föräldrar som bundsförvanter. Till slut bestämdes att hans föräldrar skulle fria för Siawashs räkning. Paris pappa sa ja, men från farfar blev det blankt nej.
– Siawash var tatuerad och inte från vår hemstad. Han dög inte.
I stället meddelade en dag hennes styvmamma att en familj varit här för att fria, Abdullas. Pari grät och protesterade, men farfar var obeveklig.
– Jag tvärvägrade och farfar blev rasande. Han hämtade ett gevär, satte det mot mitt huvud och hotade: jag skulle gifta mig – eller dö. Jag var livrädd och lovade att gifta mig. Samtidigt blev jag hatisk. Farfar, som en gång varit min store hjälte, var nu djävulen. Jag är uppväxt med att så kallad heder var viktigt, men hur kan heder vara att döda sitt eget barnbarn?
Ville rymma
Pari skickade bud till Siawash. Hon fick besked att han mådde dåligt men att han skulle hämta henne på bröllopsnatten, de kunde rymma.
Bröllopet blev en stor fest. På kvällen sprang Pari ideligen till fönstret, men ingen Siawash väntade utanför. Det visade sig att han kollapsat och låg på sjukhus. Den kvällen började i stället de våldtäkter och den misshandel som under många år blev en del av Paris liv.
Samtidigt som Pari blev gravid blev det för farligt för Abdulla i Irak. Han bestämde att de skulle fly till Turkiet när barnet var fött, även om det var vinter och ner mot 30 minusgrader i de bergspass de måste passera. Pari bönade och bad att få stanna hos sin familj, men två veckor efter att Pari fött sonen började en grupp människor flykten. De red, bar och vandrade…
– Jag hade förlorat mycket blod och var svag och förvirrad, flykten blev en mardröm. Intill kroppen bar jag min lille son. Jag har hört att en gång försvann jag och min häst från gruppen, men det kommer jag inte ihåg. En man red genom snön för att leta rätt på mig, min egen man gjorde ingenting.
Med FN:s hjälp hamnade Pari och Abdulla så småningom i Sverige, och snart fick de en son till. Pari såg möjligheten till ett nytt slags liv, ett liv där kvinnor studerade, körde bil och cyklade. Hon hade bråttom att lära sig det nya språket.
– Abdulla klagade, hittade fel på mig och Sverige och kontrollerade allt jag gjorde. Så småningom kom också min familj hit som flyktingar. Jag trodde det skulle bli bättre att ha dem här, men de ställde sig helt på Abdullas sida: en kvinna ska lyda sin man!
Äntligen fri
Pari pluggade till undersköterska. För att hinna med både hemmet och studierna läste hon till sent på nätterna och tog sedan en tidig buss till skolan. Hon fick jobb och älskade livet med sina nya arbetskamrater. Samtidigt hade misshandeln hemma blivit allt grövre i takt med att Pari långsamt bröt sig loss. Ofta tvingades de vettskrämda sönerna se sin mamma bli slagen och psykiskt blev hon själv alltmer instabil. Men så en dag nådde hon sin gräns.
– Jag hade sett en lapp med numret till kvinnohuset där kvinnor kunde få skydd. När jag kom hem var Abdulla arg som vanligt, och plötsligt hade jag fått nog. Jag tog mina kläder och min plånbok och viskade till barnen att jag skulle ta kontakt med dem. Så gick jag min väg och ringde kvinnohuset.
Pari återvände aldrig och lyckades till slut skilja sig. Det har inte varit lätt och hon har tidvis känt sig hotad till livet. I flera år försköt släkten henne eftersom de ville få henne att gå tillbaka till Abdulla. Nej, hon var inte längre någons fru men inte heller någons dotter eller syster, och pappan tittade bort om de möttes på gatan. En trevande kontakt togs efter flera år, men sedan hon träffade svenske Niklas har hennes bror och ena farbror åter slutat tala med henne.
– Jag gick till dem och sa att jag vill gå vidare med mitt liv, de skulle sluta hota eller förfölja mig. Min bror sa att Niklas kunde ringa honom och få veta mer om vår kultur och våra traditioner. Jag svarade att han i stället skulle gå till Niklas och höra om de svenska…
Den som kommer till Sverige måste hitta nätverk för att bryta sig ur sin isolering, menar Pari. Annars är det svårt att klara sig. Det var först när hon fick kontakt med det svenska samhället som hon förstod hur det fungerade. Hon har inte slängt bort sin kultur utan har behållit det bästa, men hennes syn på kvinnor och män har förändrats.
– Tidigare tyckte även jag att en kvinna inte var någon utan en man. I dag lever jag ett aktivt liv, jag är bergsklättrare och dyker. Niklas och jag har inte alls samma åsikter om allt, men vi respekterar varandra. Jag har fått den man jag vill ha och jag är stolt över mig själv och mina barn.

Annons

Fotnot: Pari och alla som nämns i artikeln heter egentligen något helt annat.

Uråldriga traditioner
Hedersvåld är vanligare i områden av världen där samhället och lagar inte skyddar sina medborgare och i stället gör individerna beroende av sin familj. Och familjen i sin tur måste bli accepterad och respekterad av de andra grupperna i samhället. Lojaliteten mot den egna gruppen blir då viktigast, och den som inte visar lojalitet bestraffas och förtrycks.
Förtrycket yttrar sig i sin mildaste form genom att personen inte själv får bestämma hur den ska klä sig eller vem den ska umgås eller gifta sig med. I sin mest extrema form utsätts personen för fysiskt våld, i värsta fall mord.
FN uppskattar att det sker omkring 5000 hedersmord varje år i världen, men mörkertalet är stort.
Hederskultur handlar om uråldriga traditioner, inte om religion, och har djupa rötter i de flesta kulturer. Och hedersvåld blir mer sällsynt i demokratiska och väl fungerande samhällen där individen får skydd och hjälp och därför blir mindre beroende av släkten.
Källor: Nationalencyklopedin, Wikipedia, GAPF (Riksföreningen glöm aldrig Pela och Fadime).

Text: Marie Skoglund Foto: Jan Oscarsson


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…