Annons

Annons

Jag fick inte mitt livs kärlek

Violet var glad och nervös när hon skulle presentera pojkvännen för sina föräldrar. - Ut ur mitt hus, ditt avskum, skrek hennes pappa rasande och förbjöd pojkvännen att visa sig där igen. Sedan förklarade han varför för Violet.

Dela
(11)

Jag fick inte mitt livs kärlek

När jag var 17 år sommarjobbade jag på ett kafé. Det var ett populärt ställe där stadens ungdomar brukade träffas. En dag kom en ny kille dit som jag inte sett förut. Han var ensam och slog sig ner med en kopp kaffe och en tidning vid ett av de runda borden under en stor alm.

Annons

Länge satt han där och läste och ibland tittade han åt mitt håll. När han såg att jag tittade på honom log han ett av de mest underbara leenden jag sett. Jag smälte direkt.

Gilla Hemmets på Facebook

Killen blev en flitig besökare och kom varje dag i en vecka, innan han kom fram till mig och presenterade sig som Herman. Han frågade om vi kunde ses efter att jag slutat jobba. Självklart sa jag ja. Jag kunde inte motstå hans bruna ögon och leende mun.

Resten av eftermiddagen gick jag som på moln. Herregud, jag har knappt pratat med honom och ändå är jag redan kär. Tänk att han vill träffa mig, det är för bra för att vara sant, tänkte jag.

Klockan 16 slutade jag för dagen och skyndade mig in i omklädningsrummet där jag bytte om och rotade runt i handväskan efter ett läppstift. Så nu var jag fin med röda läppar. Med darrande händer slätade jag till min klänning och klev ut. Herman stod utanför kaféet och väntade på mig.

Träffa aldrig min dotter mer

Det blev en härlig kväll när vi strosade längs hamnpromenaden. Det var enkelt att prata med Herman och jag kände genast att vi kunde prata om allt. Jag var kär, riktigt kär, för första gången i mitt liv. Då visste jag inte att Herman var mitt livs enda riktiga kärlek.

Vi blev ett par och jag var så lycklig. Ända tills jag presenterade honom för mina föräldrar ett par månader senare. Jag var nervös men trodde ändå att de skulle bli glada över mitt val av man. Därför blev jag både förvånad, arg och ledsen när jag hörde min far säga:

—Ut ur mitt hus ditt avskum! Du har inte här att göra. Din släkt vill vi inte ha något att göra med. Visa dig aldrig här igen. Och vad du än gör, träffa aldrig min dotter mer.

Jag glömmer aldrig de orden, de etsade sig fast i mitt minne. Det var mitt livs värsta upplevelse. Herman gick utan ett ord och kvar stod jag ensam med en rasande pappa. Pappa förklarade att Hermans pappa hade jobbat i farfars verkstad och förskingrat pengar där. Efter det hade han fått sparken.

Jag sa att Herman var snäll och hederlig och hade ett bra arbete på ett advokatkontor. Varför skulle han behöva lida för att hans pappa förskingrat pengar?

Efter detta träffade jag Herman ett par gånger i smyg, men vår kärlek var otillåten och väluppfostrad som jag var försökte jag gå vidare i livet.

Fick elakartad cancer

Så träffade jag Lennart hos en gemensam vän. Han var äldre än jag, hade ljust, lockigt hår och blåa ögon. Lennart var snäll och artig och bjöd ut mig på middag. Jag tackade ja även om jag hela tiden tänkte på Herman. Trots detta blev det en trevlig kväll och vi bestämde att vi skulle ses fler gånger.

Vi förlovade oss efter ett år och skaffade vår första lägenhet, en liten tvårummare. Ytterligare ett år senare fick vi vår första dotter, Lena, och tre år senare kom vår andra dotter Kajsa. Jag var nöjd med tillvaron. Lennart hade ett bra jobb och tjänade bra.

Åren gick och när Lena fyllde 20 år fick Lennart elakartad cancer. Några månader senare var han borta och några tuffa år följde. Jag var ledsen och sörjde Lennart. Trots att jag aldrig varit kär i honom hade vi haft ett bra liv tillsammans. Han var alltid snäll och vi kunde prata om nästan allt.

Jag kände genast igen honom

Jag började tänka alltmer på Herman och undrade vad han gjorde nu för tiden. Fast jag ofta kände mig ensam ville jag inte träffa någon ny man. Den enda jag ville ha var Herman, men hur skulle det gå till? Mina tankar på honom blev inte mer än tankar.

Tio år hade gått sedan Lennart gick bort när jag pratade om Herman med mina väninnor och jobbarkompisar. Jag tänkte att någon kanske visste vem han var. En av mina jobbarkompisar gjorde det och sa att han levde ensam sedan hans fru gått bort några år tidigare.

Ett par dagar senare kom hon med ett kort på Herman. Jag kände genast igen hans mörka ögon och lockiga hår, även om lockarna nu var gråa. Jag blev så glad och frågade om jag kunde få hans adress och telefonnummer och det fick jag såklart.

Ett kärt återseende, men sorgligt

Nervöst funderade jag på om jag skulle våga ringa honom, men modet svek och darrande skrev jag i stället ett brev. Jag skrev för hand, för kärleksbrev skriver man ju för hand. Jag skrev och rev sönder det ena brevet efter det andra. Det lät så fånigt men till slut var jag nöjd och gick och la brevet på lådan. Skulle Herman ta kontakt med mig?

Ett par dagar senare ringde telefonen precis när jag kom innanför dörren.

—Hej, det är jag, Herman.

Vi pratade och pratade precis som vi aldrig hade gjort annat. Vi bestämde att vi skulle ses hemma hos honom ett par dagar senare. Jag tog på mig min finaste klänning, satte rouge på kinderna och tog på läppstift. Jag var så nervös och kände mig som en tonåring igen, men äntligen skulle jag få träffa honom.

Det blev ett kärt återseende, men samtidigt sorgligt. Herman hade inte velat säga i telefon att han var döende i cancer och inte hade långt kvar. Han var så glad att få återse mig och sa att jag var hans livs kärlek. Jag sa att jag aldrig hade varit kär i någon annan heller.

Vi sågs så ofta som möjligt. Herman blev allt svagare och två månader senare dog han. Jag satt vid hans sida och hans sista ord var:

—Jag älskar dig.

Violet

Läs mer

Livet rasade när Åsa blev lämnad av sitt livs kärlek

Tack vare Stellan vågar jag tro på kärleken igen

Sarah gick ner 73 kilo och hittade kärleken


Läs mer om:

Dela
(11)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…