Annons

Annons

Jag fick drömjobbet men blev utskälld av Ulrikas chef!

Stefan Åsberg

Som utrikeskorrespondent är Stefan Åsberg ett välbekant ansikte i tv:s nyhetssändningar. Ett riktigt drömjobb som innebar att hela familjen Åsberg fick flytta till USA.
– Jag tyckte det var roligt och spännande, säger hustrun Ulrika. Men det gjorde inte chefen…

Annons

En gul skolbuss stannar till i villaområdet en halvtimmes väg från centrala Washington. På en höjd strax intill ligger en vit suterrängvilla, omgiven av träd och buskar. Här bor sedan tre år Sveriges televisions nyhetskorrespondent Stefan Åsberg med fru Ulrika och 17-åriga dottern Fanny. Sonen Philip, som är 22, bor i Gävle.
Ulrika möter upp på verandan för att det inte ska ringa på dörrklockan som låter som ett klockspel modell större. Stefan har direktsändning från sin studio i huset och ljudet från dörrklockan får inte höras i sändningen.
– Det gäller att tänka sig för så att man inte spolar i toaletten eller tappar något tungt i golvet medan han är i sändning. Stefan har kontor och tv-studio i centrala Washington. Studion hemma är till för att han ska slippa åka i väg mitt i natten för sina direktsända tv-inslag. Tidsskillnaden gör att Sverige ligger sex timmar före Washington.
Det började med ett längre vikariat 2001. Sedan blev han tillförordnad USA-korrespondent mellan 2002 och 2007. Det är ytterst få gånger som en tidigare korrespondent fått ett förnyat förtroende. Men sedan 2010 är Stefan åter SVT:s man i Washington och han har fullt upp. Stefan reser kors och tvärs i USA för att vara i händelsernas centrum, ofta med väldigt kort varsel. Det är en salig blandning av kända politiker, Nobelpristagare, naturkatastrofer, hjärtskärande människoöden och vansinnesdåd. Genom åren har han rapporterat från jordbävningskatastrofen på Haiti, orkanen Katrina i New Orleans och kärnkraftsolyckan i Japan.
– Det allra värsta jag har gjort är tsunamin i Thailand. Inget kan mäta sig med det. Trots att jag kom dit 48 timmar efter den stora vågen låg det fullt med döda kroppar överallt. Det var fullständigt makabert.
Trots det riskfyllda arbetet är Ulrika sällan orolig.
– Jag minns egentligen bara en gång, en direktsändning från Bagdad när det sprängdes en bomb alldeles bakom Stefan och sändningen bröts. Det gick inte att nå honom via telefon så jag fick till slut vända mig till SVT och fråga om de visste hur det var med honom, berättar hon.
Just nu handlar hans rapportering mest om det politiska läget i USA och en självklar fråga är om han träffat och pratat med självaste Obama.
– Ja, en gång innan han blev vald. Jag och min amerikanske fotograf stod och väntade på honom efter ett möte när han smet ut bakvägen.
När de kom i fatt hade Obama redan ena foten inne i bilen. Stefan ropade ”swedish press”, varvid chauffören klev ut och hojtade ”I love Saab”. Då klev även Obama ur bilen och lät Stefan ställa några frågor.
Trivs inte som hemmafru
Ulrikas liv i Washington är betydligt lugnare än makens, särskilt nu när barnen är stora. Rollen som hemmafru passar henne egentligen inte alls. Det finns inga direkta måsten och ingen som säger vad hon ska göra med all sin tid.
– Det gäller att fylla timmarna med något som känns viktigt, säger Ulrika som inte har något arbetstillstånd utan ägnar sig åt volontärarbete.
– Jag jobbar inom SWEA, en världsomspännande förening för svenska kvinnor bosatta utomlands och med drottning Silvias Menthor Foundation. Jag har varit mentor i ett ungdomsprojekt och hjälper till i ett soppkök.
Hon tränar en hel del och fixar i hemmet.
– Enda gången jag tillåter mig att sitta stilla är om jag har något att läsa. Att titta på tv på dagtid skulle aldrig falla mig in.
Det är ett oväntat avslöjande av hustrun till en nyhetsreporter som syns i tv i stort sett varje dag. Stefan och Ulrika träffades på en studentfest för 24 år sedan. Men de har bara varit gifta de senaste tre åren.
– Det där har de haft väldigt svårt att förstå här i USA. Grannar och vänner har förfasat sig över vårt samboliv och viskande frågat om våra barn känner till att vi inte är gifta, säger Ulrika och skrattar.
Stefan är i grunden civilekonom. Han blev färdig precis när den stora bankkrisen slog till i början av 1990-talet. Det var då i det närmaste omöjligt för en ekonom att få jobb.
Genom arbetsförmedlingen fick han en praktikplats på radio Gävleborg. Det ledde till ett vikariat och därefter regionala tv-nyheter med uppdrag att bevaka Gävleborg och Dalarna. Efter fyra år blev han värvad till Rapport och familjen flyttade till Stockholm.
Ulrika är utbildad miljöekonom och hade inte jobbat mer än ett år på ett konsultföretag i Stockholm när Stefan en dag ringde och uppmanade henne att packa väskorna. Han hade fått jobbet som SVT:s nyhetskorrespondent i Washinton.
– Jag tyckte det var både roligt och spännande, säger hon.
Men den reaktion hon fick av sin chef när hon sa upp sig från jobbet var inte riktigt den förväntade.
– Han blev helt vansinnig och skällde ut mig. Han sa att jag förstörde mitt liv och skulle bli en tjock, alkoholiserad och bitter hemmafru.
Under pågående utskällning ringde Ulrikas mobil. Det var Stefan. Då ryckte chefen åt sig telefonen och skällde ut honom också.
– I efterhand har han bett om ursäkt. Flera gånger, säger hon och skrattar.
God hjälp av grannarna
När Åsbergs kom tillbaka till Stockholm 2007 började Ulrika att jobba i samma företag igen.
– När det blev aktuellt med en ny flytt till Washington 2010 vågade jag knappt berätta det för chefen. Men den gången reagerade han mer normalt.
Att lära sig leva i ett nytt land, i en annan världsdel, är inte helt okomplicerat. Men familjen Åsberg hade god hjälp av sina amerikanska grannar.
– Människor är mer öppna här och tar hand om varandra. En granne följde med runt i alla butiker och hjälpte mig med praktiska detaljer. Det var allt från bankärenden till vilken medicin som var bäst mot förkylning. Man försöker ju hitta samma saker som i Sverige, som leverpastej till exempel.
Det enda Ulrika inte funnit en vettig ersättning för är wettextrasor. Varje gång hon hälsar på i Sverige köper hon därför med sig en ordentlig packe disktrasor.
Barnen har trivts bra i USA. Fanny var bara sex år och Philip tio när de flyttade hit första gången.
–  När Stefans förordnande går ut sommaren 2014 och vi återvänder till Stockholm blir det nog tuffast för Fanny. Hon har ju sina rötter här. Det är här hon har vuxit upp, lärt sig läsa och skriva, fått kompisar och pojkvän. Men jag tror att det blir bra bara hon ger Sverige en chans. Philip valde att stanna kvar i Sverige när Stefan fick nytt förordnande 2010. Han hade precis tagit studenten och ville bo i Gävle där vi har alla släktingar och bästa vänner.
Det är inte så att Ulrika går omkring och längtar till Sverige.
– Vi har bott i Washington så länge att det känns hemma här också. Men jag är svensk och det kan inget ändra på.
Det är bara när hon ska lämna sina nära och kära som det är jobbigt.
– Alla i min familj, mamma, pappa, syster och bror, är likadana. Vi kan grina i flera dar när vi ska skiljas åt. Stefan är mycket bättre på att hantera sådana känslor.
Men till sommaren blir hon alltså svensk på heltid igen. Stefan börjar troligen på tv-nyheternas utrikesavdelning och hon själv ska söka jobb.
– Jag längtar verkligen efter att få jobba. Att samla pensionspoäng och inte vara den i familjen som alltid kommer i sista hand.

Text och foto: Susanne Jobs

Läs mer: Robert Wells firar 25 år med Rhapsody in Rock 
Läs mer: Annelie ordnar ekoresor över hela världen 
Läs mer: Kathy och Bengt tog sig ur missbruk och hemlöshet 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…