Annons

Annons

Jag duger inte som mamma

Pernilla älskar sin son och är beredd att göra allt för honom. Men hon har misslyckats som mamma. Det gör ont i hjärtat. Nu undrar hon om hon har förlorat sin son för alltid.

Dela
(14)

Jag duger inte som mamma

Jag blev ensam med Oskar när han var knappt ett år. Oskars pappa Samir lämnade oss och flyttade tillbaka till sitt hemland Tunisien. Han trivdes aldrig i Sverige utan längtade till sin familj och sina vänner i hemlandet. Trots att han hade barn här ville han inte stanna hos oss, hans hemlängtan var så stark.

Annons

Det var svårt den dagen han lämnade oss, så mycket känslor. Jag och Oskar följde med honom till tågstationen och vinkade av honom. Det var sista gången jag såg honom. Han lovade att komma och hälsa på oss, men så har det inte blivit. Inte heller har jag och Oskar varit hos honom i Tunisien.

Gilla Hemmets på Facebook

Vi bokade en resa till en turistort där Oskars pappa skulle möta oss. Men resan fick ställas in när Samirs nuvarande fru fick reda på att han skulle träffa oss och blev mycket upprörd. Hon blev svartsjuk och trodde att vi fortfarande älskade varandra. Och det hade hon rätt i, åtminstone har jag kvar mina känslor för Samir. Han är ju dessutom pappa till mitt enda barn.

Kanske var det bäst som skedde. Kanske hade det varit alltför smärtsamt för mig och Samir. Vi skildes ju åt trots att vi älskade varandra. Men för Oskar hade det nog varit bra. Han hade behövt få träffa sin pappa. Han vet ju ingenting om sin pappa och har bara sett honom på kort. Ett barn behöver träffa sin pappa.

Började använda droger

Vi hade det bra tillsammans när han var liten. Jag försökte kompensera Oskar för att han inte hade någon närvarande pappa och han fick i stort sett allt han ville ha trots att min ekonomi inte var så bra. Jag drog in på allt när det gällde mig själv och lät Oskar få mer än han behövde. Han var huvudpersonen i mitt liv. Samir skickade både presenter och pengar till sin son. Oskar blev bortskämd.

Det är kanske just avsaknaden av en pappa som gjort att Oskar blev så besvärlig i tonåren. Kanske är det också mitt fel som inte orkade stå emot honom. Jag var alltför undfallande och han fick göra mycket som han inte borde fått. Jag ville honom väl, men förstod inte att jag måste sätta gränser. Det var Oskar som styrde i vårt hem.

Oskar började använda droger utan att jag förstod det. Jag tolkade hans förändrade beteende som tonårsproblem. Att han var trött, blek, likgiltig, irriterad, fåordig, hemlighetsfull, struntade i skolan och var allmänt besvärlig var väl normalt beteende hos en tonåring? För mig var det otänkbart att min son skulle ta droger. Jag visste heller ingenting om droger.

Sent en natt kom polisen hem med Oskar. De hade tagit honom när han gjorde inbrott i en affär. Han blev sedan kallad till polisförhör och samtal hos socialtjänsten och jag var med. Vid samtalen framkom att Oskar rökte hasch och hade gjort det en tid. Det kändes helt overkligt och jag var förkrossad. Vad hade jag gjort för fel?

Måste bort från missbruket

Efter det fortsatte det med missbruk, skolk och stölder. Oskars kamrater levde på liknande sätt. Situationen blev ohållbar. Det räckte inte med samtal på socialkontoret, något annat behövde göras. Den onda cirkeln måste brytas. Oskar behövde komma ifrån sina kamrater. Gruppen måste skingras eftersom de hade så negativ inverkan på varandra.

Så det beslöts att Oskar skulle familjehemsplaceras på en ort långt hemifrån. Det tog mig mycket hårt, men samtidigt måste jag erkänna att det ändå var det bästa. Oskar måste komma ifrån missbruket och kriminaliteten för att ha en framtid. Men det var hårt att inse att jag inte klarade av den uppgiften, att jag inte dög som mamma trots att jag älskade min son och ville göra allt för honom.

Nu har Oskar bott i familjehemmet i snart ett år. Det går bra för honom där. Han har slutat använda hasch och han går i skolan som han ska. Det verkar som att han trivs.

De första månaderna uppmanade socialtjänsten mig att inte ha någon kontakt med honom och jag följde deras råd. Så fort det ansågs lämpligt åkte jag och besökte honom. Jag stannade i tre dagar och deltog i familjelivet. Båda föräldrarna var stabila och starka. De kunde ge honom trygghet och kärlek och samtidigt sätta gränser.

De hade två ganska små barn och Oskar som aldrig fått några syskon var mycket fäst vid dem. Jag såg att de hade en positiv inverkan på honom. Familjen hade också en hund som Oskar ägnade mycket tid åt. Han hade länge önskat sig en hund, men hur skulle vi ha kunnat ha det när jag arbetade och han gick i skolan?

Grät ut all min smärta

Jag såg att Oskar hade det bra i familjehemmet. De kunde ge honom så mycket som jag inte kunde. Det kändes i hjärtat att jag inte hade klarat uppgiften som mamma. Jag hade befunnits för svag. Att jag hade gjort allt jag kunnat hade inte räckt. Oskar behövde mer än jag kunde ge honom.

Avskedet blev inte särskilt dramatiskt. Oskar förhöll sig passiv, men gav mig en kram som kändes likgiltig. Jag höll inne med mina tårar tills jag lämnat hemmet. Då måste jag stanna på en parkeringsplats och gråta ut all min smärta. Smärtan över att vara en dålig mamma. Så dålig att en annan kvinna och hennes man måste gripa in och rädda mitt barn.

Jag ringer min son ett par gånger i veckan och pratar också med familjehemmet och förvissar mig om allt är bra. Vi har kommit överens om att jag ska besöka honom med tre månaders mellanrum och då stanna några dagar. Det känns som att han aldrig mer kommer hem till mig.

Pernilla

 

Läs mer

Vill du berätta din historia?

Malin blev missbrukare – som sin mamma

Jag försvarade mamma när socialen kom


Läs mer om:

Dela
(14)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…