Annons

Annons

Jag dödade inte min styvmamma!

För 29 år sedan mördades då femtonårige Samir Sabris styvmamma. Samir tog på sig skulden, men berättade två år senare att det var hans pappa som hållit i kniven och tvingat honom till erkännandet. - Jag vågade inte säga emot honom.

Dela
(0)

4
Visa bildspel

/
Samir blev oskyldigt dömd för mord på sin styvmamma
Samir blev oskyldigt dömd för mord på sin styvmamma
Samir blev oskyldigt dömd för mord på sin styvmamma
Samir blev oskyldigt dömd för mord på sin styvmamma
...
Visa mer

 

Den 21 maj 1986 höggs en kvinna i Tensta till döds. Några timmar senare ringde femtonårige Samir Sabri till polisen och sa att han hade mördat sin styvmor. När polisen kom satt högstadiegrabben i hallen. Han grät, pekade och sa: ”Därinne ligger hon…”

Annons

Förundersökningen blev undermålig. Alla erfarna utredare var upptagna med Palmemordet. Försvarsadvokaten såg ingen anledning att anstränga sig – grabben hade ju redan erkänt. Ingen tycks ha tänkt på att Samir kanske hade tagit på sig skulden för en annan. Hedersmord var ett tämligen okänt begrepp i Sverige då. Samir dömdes som psykiskt sjuk och dömdes till vård.

—Det var min far som mördade sin fru, säger Samir när han 29 år senare sitter vid sitt köksbord i Sundbyberg och berättar. Bredvid sitter Katja Juntunen, livskamraten som stått vid hans sida i vått och torrt. I rummet intill sitter femtonårige sonen Philip och håller på med sitt. Samir är noga med att inte blanda in honom.

Samirs pappa kom till Sverige med den assyriska arbetskraftsinvandringen 1967. Han slog sig ner i Norsborg, träffade en kvinna från Syrien som han gifte sig med och fick med henne i rask takt tre barn. Samir var äldst i syskonskaran. När han var åtta år lämnade plötsligt hans mamma Farida familjen utan ett ord till förklaring.

—Pappa sa att hon var en dålig kvinna. Vi visste inte vad vi skulle tro och snart var hon det givna hatobjektet. Hon hade ju förstört vår familj.

Pappa hjälten

När mamman, som flyttat till en annan Stockholmsförort, med socialtjänstens hjälp försökte få vårdnaden om barnen så vägrade de. De stannade hellre kvar hos pappan trots att han i tid och otid lämpade av dem på olika barn- och familjehem.

—När jag var tolv fick mamma vårdnaden om oss. Socialen sa att vi bara skulle dit och hälsa på. Sedan lämnade de oss där. Då blev jag riktigt förbannad!

Samir gjorde allt för att skapa kaos. Han slog andra barn, sköt vilt omkring sig med luftgevär och kastade ut mammans saker genom fönstret.

—Ibland kom pappa och hälsade på. I mina ögon var han den stora hjälten.

När Samir och hans lillebror rymde till pappan blev systern kvar hos mamman.

—När socialen kom för att hämta mig och min lillebror sprang vi vår väg, säger Samir. Socialsekreterarna sprang efter men de var chanslösa, och till sist fick vi stanna hos pappa.

Träffade ny fru

Pappan for till Syrien och träffade en ny kvinna han gifte sig med. Hon var jättesnäll, tyckte pojkarna. Hon gav dem mat och slog dem aldrig. Men när pappan några år senare hade tröttnat på sin andra fru sa han åt Samir att döda henne.

—Jag sa till honom att skilja sig ifall han ville bli av med henne. Men det ville han inte. Redan första skilsmässan tvingade honom att sluta som diakon i syrisk-ortodoxa kyrkan.

En tid senare frågade pappan argt varför hustrun fortfarande var vid liv. Han tog Samir till järnaffären och sa åt honom att gå in och köpa den allra största morakniven.

—Sedan visade han hur jag skulle hugga henne i hjärtat och vrida runt kniven så att hon verkligen skulle dö. Jag visste förstås att jag aldrig skulle göra det, men det vågade jag inte säga.

Samir gömde kniven i sin sekretär, drog jalusilocket över skrivskivan och försökte glömma bort den. Några nätter senare vaknade han av att hans lillebror grät och skrek.

—Jag såg direkt att kniven var borta och att det var bråk i pappas rum. Min pappa satt grensle över sin fru och högg henne med kniven gång på gång. Det var blod överallt och jag hörde hur hon ropade: ”Hjälp mig, Samir! Hjälp mig!”

Bröderna stod som förstenade och såg styvmamman ta emot över 30 knivhugg innan allt var över. Än i dag kan Samir höra hur hon rosslade medan livet rann ur henne.

—Efteråt klev pappa bara av den döda kroppen och gick in i badrummet. Han duschade, bytte kläder och satte ett plåster på ett skärsår han fått i handen. ”Du ska ta på dig det här”, sa han till mig. Hans ton tålde inga motsägelser. ”Annars dödar jag både dig och din bror.” ”Ja, ja, jag fixar det här”, sa jag. Sedan tog han min lillebror i handen och gick.

Vågade inte berätta

Den förskrämde Samir samlade pappans blodiga kläder i en plastpåse, gick till ett av grannhusen och kastade dem i soporna där. Väl tillbaka drog han den blodiga kniven ur kroppen, sköljde av den och la tillbaka den bredvid henne. Han smetade ner sina kläder med blod, skar ett sår likt pappans i handen med ett rakblad och ringde polisen.

—Mamma kom till tingsrätten när det blev dags för rättegång. Hon ville att jag skulle säga sanningen men jag vågade inte. Äntligen berättade hon varför hon försvann från oss när vi var små. Pappa hade bett en släkting att giftmörda henne. Släktingen vägrade och avslöjade komplotten. Då förstod hon att hon måste fly.

När han dömts till sitt straff besökte mamman Samir på Långbro mentalsjukhus så ofta hon kunde och efter en tid hade de byggt upp sin relation på nytt. Pappan kom också ofta på besök, mest för att tala om för Samir vad han skulle säga vid nästa psykologsamtal.

—Det höll i två år. Sedan berättade jag sanningen och blev släppt. Pappa förhördes men kunde inte fällas då min lillebror inte vågade vittna. Så pappa gick fri. Ingen trodde mig. Ovanpå allt blev jag placerad av socialen hos honom! Då bestämde jag mig för att bli kriminell. Nu jävlar ska jag hämnas på alla som har svikit mig, tänkte jag.

Samir höll sitt löfte. I två decennier begick han en ändlös rad med brott. Han knarkade och rånade banker. Han sköt skarpt omkring sig och gjorde på olika sätt människor illa. Allt för att ingen såg honom, ingen hörde honom, ingen brydde sig. Han var, som han säger, känslomässigt död. De enda som lyste upp hans tillvaro var Katja och så småningom sonen Philip.

—Utan Katja hade jag varit död, säger Samir. Det är ingen tvekan om det.

Teater vändpunkt

Samirs pappa gifte sig under de här åren med ytterligare två kvinnor från Syrien. Båda vittnar om att de tvingades leva med ständiga kränkningar och mordhot. Båda lyckades fly och få skyddat boende med sekretessmarkering av socialen.

—Visst är det konstigt, säger Samir. Kvinna efter kvinna berättar samma historia och ingenting händer!

För Samir kom vändpunkten i mötet med teatermannen Igor Cantillana på Norrtäljeanstalten 1996 och på Storbodaanstalten 2007. Internerna spelade teater och för första gången i sitt liv fick Samir kontakt med sitt känsloliv. Han blev sedd.

—Det här ska jag hålla på med i hela mitt liv, tänkte jag. Jag ska dö på scenen! ”Nu tar jag tillbaka mitt liv”, sa jag till min far. ”Och du ska stå för vad du har gjort.”

Men det blev inte så. Pappan fick cancer och Samir försonades med honom på hans dödsbädd.

—Han kan ju inte ha varit frisk, säger Samir. Han borde ha fått vård. Om han hade fått det så hade allt det här kanske aldrig hänt.

Nya bevis

Samir lyckades lämna kriminaliteten och fängelselivet bakom sig. Han fortsatte spela teater med Cantillana på Fryshuset och drog igång projektet 2nd Chance inom vilket han hjälper kriminella olyckskamrater tillbaka till samhället och stöttar ungdomar i riskzonen. Ett av projekten är Teater Reflex i Kärrtorp där han och Kent Ekberg förbereder en stor uppsättning 2017 till 100-årsminnet av Per Anders Fogelströms födelse.

—Vi kommer att ha ett hundratal aktörer på scenen varav 5–10 från 2nd Chance, säger Samir. Jag sträcker ut min hand till ungdomar som behöver det, liksom jag själv hade behövt en utsträckt hand när jag var barn. Jag har äntligen funnit mig själv och börjat betala tillbaka till samhället.

Samirs historia har i många år berört människor. Särskilt som han formellt fortfarande är dömd för mord. Aftonbladets reporter Anders Johansson har på sistone granskat fallet och grävt fram såväl nya bevis som aldrig tidigare hörda vittnen. Samirs advokat har därför kunnat lämna in en resningsansökan av vilken det framgår att det faktiskt inte finns något kriminaltekniskt som binder Samir till mordet. Nu är det också bestämt att fallet äntligen kommer att omprövas.

Samir är rörd och glad över allt stöd och all välvilja som strömmar emot honom. Han har fått tillbaka livet, säger han. Allra bäst är ändå orden från sonen Philip: ”Jag är så stolt över dig, pappa.”

—Just så sa han, säger Samir. Nu kan allt bara bli bättre. Jag känner lycka och hopp och ser framtiden an med tillförsikt.

 

Fotnot: Den 9 september 2015 kom beskedet att åklagaren öppnar förundersökningen på nytt.

 

 

Nya bevis

I resningsansökan till Svea hovrätt presenteras flera omständigheter som enligt försvarsadvokat Sargon De Basso visar att Samir Sabri omöjligt kan vara gärningsman.

Pappans alibi ifrågasätts – att han var i skolan under tiden mordet begicks. Likstelheten visar att mordet begicks senast klockan fem på morgonen, enligt Olle Lindqvist, docent i rättsmedicin.

En analys av blodbilden visar att Samirs kläder saknar de blodstänk de borde ha. I stället tros pojken ha tryckt sina kläder mot blodet.

I förhör påstod Samir att han dödat styvmamman med 8–9 knivhugg. I verkligheten var det cirka 30.

Nya vittnen har berättat att Samirs lillebror bekräftat att pappan utförde mordet och två av hans exfruar säger att fadern för dem erkänt vad han gjort.

 

Vill du läsa mer om Samir och Aftonbladets granskning? Klicka här!

 

Läs mer

Karin satt oskyldigt häktad i USA

Kärleken räddade Jimmy från drogerna

Stefans bröder var bankrånare

 

Av: Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…