Annons

Annons

Jag blev mamma till mitt barnbarn

Dela
(0)

Mamma till sitt barnbarn

Trots sorgen efter dottern Saras självmord har Karin lyckats skapa en stabil vardag för sig själv och barnbarnet Enya.

När Karins dotter begick självmord vändes hela världen uppochner. Men trots sorgen var hon tvungen att vara stark. Sara lämnade nämligen efter sig 7-åriga dottern Enya som behövde stöd, trygghet – och en mamma.

Annons

Våren stod i full blom den 29 maj 2004 när Karin Johansson, i dag 66 år, släppte av sin dotter Sara i hemmet i Vallentuna. Nästa dag var mors dag och de kom överens om att träffas och baka en tårta.

– Vi brukar inte fira mors dag men just den här gången enades vi om det, säger Karin där hon sitter med en kopp kaffe på sin uteplats.

Än blommar ett och ett annat i trädgården och i fjärran hörs ett roslagsbanetåg rulla förbi.

– Saras då sjuåriga dotter Enya skulle sova över hos oss. Min man Ronny och jag var stödfamilj åt henne eftersom Sara då och då mådde dåligt – hon hade fått diagnosen borderline.

Diagnosen var såklart allvarlig. Sara led av svartvitt tänkande och hade stora humörsvängningar. Men hon fick bästa möjliga vård och Karin vågade känna sig hoppfull inför Saras framtid.

– Tidigare den dagen hade hon sagt att hon inte kände sig riktigt bra. Jag tänkte att hon kanske höll på att bli förkyld och erbjöd henne att sova över. Men hon ville åka hem över natten.

Men när Karin ringde Sara nästa morgon fick hon inget svar. Så hon ringde igen, och igen – och igen.

Till sist tog hon bilen och åkte dit.

– Jag hade egen nyckel men valde att ropa genom brevinkastet. Då kom katten och jamade vid dörren, så jag låste upp och gick in. Sara låg i badrummet. Jag såg direkt att hon var bortom all räddning…

Sara

För Sara var världen antingen svart eller vit. Till slut såg hon ingen ljusning.

Sara kom till världen med läpp-, käk- och gomspalt den 13 november 1974.

– Jag grät och var så ledsen för Saras skull. Jag förstod ju att hon hade många svåra operationer framför sig.

Tre veckor gammal lades Sara in på sjukhus för operation och där blev hon kvar i sju månader.

– Vi hälsade på Sara så ofta vi fick och ibland fick vi ta hem henne på permission. Men det var hela tiden olika människor som hanterade henne, det är inte bra för ett litet barn. Barn kan dö om de inte får knyta an till sin mamma.

Det visade sig att sjukhusvistelsen satte spår i form av separationsångest hos Sara.

– Hon grät och skrek hysteriskt varje gång hon skulle skiljas från mig. Minnet fanns liksom kvar i hennes kropp.

I tonåren växte problemen i samma takt som killarna kom in i Saras liv. När hon var kär och kärleken var besvarad svävade hon på små moln. När förälskelsen tog slut ville hon inte leva längre.

– Hon fick prata med en duktig kvinna på BUP och blev bättre. Sedan kom nästa kille. Då började det om igen.

Sara var 17 år när hon hoppade av gymnasiet och flyttade ihop med en kille vars föräldrar hade en gård i Ockelbo. Det enda Karin kunde göra var att ta kontakt med hans mamma och be henne hålla koll på Sara.

– Några år senare flyttade de till en lägenhet i Märsta och efter ytterligare ett år tog det slut. Då blev det ledsamt igen. Sara slutade äta, slöt sig i sitt skal och började skära sig. Jag försökte prata med henne men vågade inte nämna ordet självmord. I dag vet jag att man ska tala klarspråk med dem som är självmordsbenägna. Då minskar ångesten. De kan i bästa fall tänka att de nog klarar sig en dag till, och under tiden kan man förmå dem att söka hjälp.

Sara var 22 år när hon 1996 blev mamma till Enya. Pappan var en man med kontrollbehov som inte drog sig för att misshandla Sara.

– Hon polisanmälde och flyttade hem till oss men efter en tid kom han tillbaka. Då slog han henne så illa att han dömdes för misshandel.

Sara utbildade sig till undersköterska, fick anställning på Danderyds sjukhus och älskade sitt jobb. I tider av lugn och ro fungerade hon hur bra som helst.

– Men hennes värld var antingen svart eller vit. Hon såg inga nyanser. På slutet såg hon inte ens någon framtid. Hon hade inga planer alls.

Polis och rättsläkare såg till att Karin, som hon upplevde det, kördes ut ur Saras lägenhet medan de gjorde sitt jobb. När hon fick komma tillbaka var Sara redan borta.

– Sedan skulle jag åka hem och berätta alltihop för familjen. ”Vad händer med mig nu då?”, undrade mitt barnbarn Enya. ”Du behöver inte vara orolig”, sa jag. ”Du får stanna här hos oss.”

– En stund senare kom en kompis och frågade om hon fick komma ut och leka. ”Får jag det, mormor?”, undrade hon. ”Det är klart att du får”, sa jag. Så fortsatte livet för henne.

Sorgen gjorde sig förstås påmind då och då så Karin läste barnböcker om döden, som tex Adjö, herr Muffin, för Enya som bearbetade sorgen genom att till exempel bygga en modell av kyrkan med sina klossar som hon inredde med bänkar och mammas kista.

– Vi sörjde tillsammans och pratade mycket om hon hade svårt att sova. Hon var en tid väldigt orolig att hon hade ärvt sin mammas sjukdom, men hon är som vilken tonåring som helst. Pappan har mest varit frånvarande och i början var hon mycket ledsen för det. Jag föreslog att hon i stället skulle vara arg för att han var dålig på att höra av sig. Nu är de vänner på Facebook, och när hon lägger upp bilder brukar han skriva att de är jättefina. Det hjälper väl något, antar jag. Men farmor har varit ett ovärderligt stöd för Enya.

För att ge Enya en bra hobby tog Karin henne med till en ridskola. Det föll i god jord. Hästar är fortfarande Enyas stora intresse. I dag går hon på naturbruksgymnasiet i Berga där hon kan bli hästskötare. Pluggar hon vidare kan hon bli veterinär, ridinstruktör eller hovslagare. Möjligheterna är många.

På rekommendation av prästen som begravde Sara sökte Karin stöd för egen del hos Riksförbundet för Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd (SPES).

– När jag åkte dit för att träffa ordföranden trodde jag att vi skulle vara ensamma, men det var fullt av folk där och alla hade drabbats av att en nära anhörig hade tagit sitt liv.

Karin fick veta att 1 500 människor tar sitt liv varje år och att tre gånger så många försöker.

– Om var och en lämnar tio sörjande anförvanter efter sig så blir vi onekligen rätt många. Orsaken är oftast psykisk. De flesta självmord är dessutom en impulshandling som kanske hade kunnat avvärjas.

Karin fick så starkt stöd av SPES att hon ville ge lite tillbaka. Det är också ett sätt att gå vidare. I dag är hon suppleant i förbundsstyrelsen, sitter i deras telefonjour och har gjort det till sin uppgift att hjälpa andra. Tillsammans med den övriga styrelsen arbetar hon för bättre information om psykiska sjukdomar och självmordsbenägenhet i skolor och på arbetsplatser. De förordar förbättrad psykvård, stöd och hjälp till anhöriga samt en sorgpeng till dem som har drabbas av dödsfall i familjen.

– I dag får en anhörig bara stanna hemma i tio dagar, säger Karin. Det räcker inte. Inom den tiden hinner man inte ens begrava sin familjemedlem. I stället blir man sjukskriven för depression och annat. Men sorg är ingen sjukdom. Därför vill vi att man ska ha rätt till 100 dagars sjukledighet under en tvåårsperiod. Det kommer inte att bli dyrare än vad det är i dag.

 

Karin hjälpte Enya – och sig själv

Att ens barn väljer att ta livet av sig måste vara alla föräldrars värsta mardröm. Som alltid vid självmord väcks frågor om varför, kunde jag ha gjort något för att förhindra det och vad har vi gjort för fel. Det är svåra funderingar som framkallar mycket skuld.

I Saras fall kan man tänka sig att hennes första, tuffa år påverkade hennes psykiska mående. I dag har forskning visat vilket trauma det är för barn att vistas ensamma på sjukhus och numera är föräldrarna med om barnen behöver läggas in.

För Karin måste det ha varit oerhört chockartat att hitta Sara död i sin lägenhet. Det blev förstås inte bättre av att Karin kördes ut och inte fick ta adjö av sin dotter innan hon åkte i väg. För sorgearbetet är det väldigt viktigt att man får en chans till ett ordentligt avsked. Men ibland kan situationen bli så kaosartad att det missas. För Karin och familjen startade ett sorgearbete som troligen underlättades av att de hade Saras dotter Enya att ta hand om. Genom att Karin hjälpte Enya i hennes sorgearbete och pratade och läste om döden så hjälpte hon också sig själv. Det är bra och viktigt för barn att få prata om det som hänt och just genom lek bearbetar barn en hel del.

Det är inte konstigt att det fanns en oro över att Enya också skulle drabbas av samma sjukdom som sin mamma. Men Enya tycks ha en stabil och trygg tillvaro hos Karin och familjen, vilket har hjälpt henne mycket. Eftersom Enyas pappa inte varit så närvarande i hennes liv har Karin fått träda in och bli ”mamma” till sitt barnbarn. I det här fallet tycks det har blivit riktigt lyckat och det lindrade säkert Karin och familjens sorg att de hade kvar Saras dotter hos sig.

Förutom att Karin och familjen pratat mycket om Sara och bearbetat hennes självmord inom familjen har Karin också sökt hjälp och engagerat sig i SPES. Att söka stöd och hjälp hos andra som upplevt liknande saker är verkligen någonting att rekommendera. Att få berätta om sina egna svåra tankar och även om skuld och skam är ofta skönt. Att förstå att andra bär på samma känslor kan göra det hela lättare. Det är skönt att höra att Karin och familjens situation har blivit bättre, trots många tunga år. Sorgen efter dottern försvinner aldrig helt, men de kan glädja sig åt Enya som har blivit en trygg tjej med ett brinnande intresse för hästar tack vare hela familjens omsorger.

 

Här får du stöd

Riksförbundet för Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd (SPES): Telefonjour varje dag året runt kl 19.00–22.00 på nr 08-34 58 73. Hemsida: www.spes.se. Facebook: Riksförbundet SPES. SPES Ungdom: www.spesungdom.se.

Karin rekommenderar:

www.mind.se

www.randigahuset.se (för familjer i sorg)

www.suiciderescue.se

 

Litteraturtips

Tröstebok av Margaretha Zandrén-Wigren och Peter Björk

Första hjälpen vid självmordsrisk av Susanne Ringskog Vagnhammar och Danuta Wasserman

När någon tar sitt liv av Alfred Skogberg

Efter självmordet – vägen vidare av Kari Dyregrov, Gudrun Dieserud, Einar Plyhn

AV MONICA ANTONSSON
FOTO: PER ARVIDSSON


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…