Annons

Annons

Lina blev kär i en tiggare

Trots att de kom från skilda världar blev Lina och Adrian förälskade. Hon arbetade ideellt och han var tiggare. Hade deras kärlek någon framtid?

Dela
(20)

Vår läsare blev kär i en tiggare

Jag och mina vänner hade länge pratat om att engagera oss i välgörenhet när jag fick kontakt med en organisation som ordnade soppluncher för hemlösa. Det handlade om praktiskt arbete som att åka till affärer och be om sponsring eller laga mat.

Annons

Det fanns ingen ekonomisk vinst, vilket var precis den typ av socialt arbete jag ville engagera mig i. Ganska snabbt blev det en trevlig vana att åka till torget om helgerna och anordna luncherna. Jag började lära känna personerna som kom dit vecka efter vecka och fick ta del av många olika livsöden, både lyckliga och tragiska.

Gilla Hemmets på Facebook

En av dem som kom för att få lite varm mat var Adrian, en rumänsk kille som i folkmun skulle kallas EU-migrant eller tiggare. Det dröjde ett tag innan vi började prata med varandra, först trodde jag att han var blyg men sedan fick jag veta att han skämdes över sin situation.

När man blir intresserad av någon vill man visa sin bästa sida, men det är inte lätt i en utsatt livssituation. Adrian var född och uppväxt i fattigdom, vilket lett till dålig hälsa och sjukdomar. Hans kläder var begagnade och hans slitna yttre fick honom att se äldre ut än han var.

När vi väl började prata med varandra insåg jag att Adrian var så mycket mer än sitt slitna yttre. På stapplande engelska delade vi våra livserfarenheter, och trots att vi kom från så skilda världar blev vi förälskade.

Bodde i en husvagn

När mina vänner förstod att Adrian och jag var mer än bara vänner reagerade de starkt. Många av dem ansåg att Adrian utnyttjade mig och kunde inte förstå vad jag såg hos honom. Flera gånger fick jag höra att vi inte hade någon framtid tillsammans.

Det var samma vänner som jag tidigare diskuterat medmänsklighet med. På något sätt var det okej att hjälpa de nödställda men absolut inte att komma dem för nära.

Adrian bodde med några landsmän i en husvagn utanför staden och ville inte att vi skulle ses där. Vid ett par tillfällen följde han med hem till min lägenhet, men jag märkte att han tyckte att det var besvärande. Därför promenerade vi i stället i skogen eller satt i gröngräset i parker och friluftsområden.

Med fast anställning och ordnad ekonomi hade jag möjlighet att hjälpa Adrian med pengar, men han vägrade att ta emot en enda krona av mig. Trots att varje dag var en kamp för honom hade han en enorm stolthet. I stället för att köpa presenter visade han sin romantiska sida genom att plocka blommor eller sjunga för mig.

Sorg och saknad

En kväll när vi hade bestämt att ses dök Adrian inte upp. Jag ringde till hans mobiltelefon och blev förvånad när en främmande röst svarade. Mannen presenterade sig som Emanuel och förklarade på stapplande engelska att det hade blivit bråk kvällen innan och att Adrian och hans vänner hade blivit bortkörda från sin husvagn.

Emanuel visste inte vart Adrian hade tagit vägen, men hoppades att han försökte återvända till sina föräldrar i Rumänien.

—Att tigga är inget värdigt liv för en ung man, sa Emanuel.

Jag höll med honom, men kände ändå en enorm sorg och saknad.

Nu har det gått ett par månader och jag har ingen aning om vad som hänt med Adrian. Jag kan förstå att tiggeri väcker känslor, men hoppas att vi alla ska bli bättre på att se människan bakom pappmuggen.

Lina

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

 

Läs mer

De fann kärleken tack vare bilregistret

Jag fick inte mitt livs kärlek

Tack vare Stellan vågar jag tro på kärleken igen


Läs mer om:

Dela
(20)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…