Annons

Annons

Jag blev blixtförälskad när mamma låg för döden

Dela
(0)

Gunilla Linn Persson är en av författarna bakom bland annat TV-succén Skärgårdsdoktorn. I sin nya bok berättar hon om uppgörelsen med sin döende mamma – som skedde samtidigt som hon själv äntligen funnit lyckan.
– Livet är inte rättvist och jag har drabbats av flera tragedier. Men nu är jag starkare än någonsin! säger hon i Hemmets Veckotidning nr 37.

Annons

Gunilla Linn Perssons kärleksförhållanden har slutat med misshandel och ekonomiskt trassel. Hon har drabbats av psykiska problem och sett vänner vända ryggen till när hon behövt dem som mest. Arton månader efter att hon blivit mamma till en flicka med Downs syndrom tog flickans pappa sitt liv. Gunilla drack för mycket alkohol, gick upp i vikt och valde fel man. Igen.
– När Skärgårdsdoktorn sändes hade vi som mest tre miljoner tittare. Utåt sett var allting en succé, men hemma var det väldigt trasigt under många år. Men nu känns den tiden långt borta. Jag har inte haft problem med psykisk sjukdom på elva år. Jag har varit nykter i tio. Jag tycker att min historia är en hoppfull historia. Jag har visat att det går att bli stark igen. Och just nu är jag lyckligare än någonsin, säger Gunilla.
Hon ler lite finurligt. Hon är fortfarande nykär i sin ungdomskärlek som hon återförenades med för snart två år sedan.
– Det känns annorlunda den här gången än det känts med mina tidigare män. Det här är en kärlek som varar livet ut. Allt stämmer. Vi hör ihop, helt enkelt. Vi har mycket roligt när vi är tillsammans. Vi skrattar åt samma saker och blir ledsna av samma saker. Även våra barn är glada för vår skull. Till och med mamma var glad över att vi hittade tillbaka till varandra, säger Gunilla.
Det är om mamma och ”E”, som hon kallar sin kärlek, som hennes senaste bok handlar. Den himlastormade kärleken drabbade Gunilla på samma gång som hennes 77-åriga mamma fick sin cancerdiagnos. Ett månvarv (Wahlström & Widstrand) är skriven som en dagbok under de 28 dagar det tog från det att mamman fick sin dödsdom tills att hon var borta.
– Jag hade inte dåligt samvete för att jag var nykär samtidigt som min mamma låg för döden. Tvärtom var jag glad över att jag hade hans stöd när mamma så hastigt försvann. Att skriva boken samtidigt som allt pågick var också ett sätt att orka. Det var ett slags försoningsarbete. Jag behövde prata ut med min mamma, men det samtalet fick jag hålla helt med mig själv eftersom mamma var för svag. Jag skrev tidigt på morgnarna, sen gick jag till sjukhuset och var en kärleksfull dotter, säger Gunilla.

I dag bor Gunilla och hennes yngsta dotter Märta, 14 år, i en lägenhet i Norrtälje. Gunillas vuxna döttrar Sahara och Clara bor i Stockholm, liksom Gunillas ”kärbo”, eller ”dubbelbo”. De träffas ofta men kommer att vänta med att skaffa ett gemensamt boende. I officiella sammanhang vill hon också hålla hans namn hemligt ett tag till.

Kände sig inte älskad

Gunilla och hennes mamma Ilona stod varandra nära, men deras relation var långt ifrån problemfri. Gunilla kände sig aldrig riktigt älskad. Idag kan hon inte minnas att hennes mamma någonsin tog henne i famnen.
– ”Ta en banan”, sa mamma, ”ta en banan”. Även när jag var vuxen och behövde hennes stöd fanns hon sällan där. Då åkte hon alltid på spa. Som när Märtas pappa tog livet av sig. I stället för att hjälpa mig åkte hon på spa. Alltid lika bakvänd. Alltid samma reaktion att ta den enkla vägen där hon borde ha stannat upp och valt den rätta, men svårare. Förlåta henne, det kan jag aldrig, men jag kan förstå och känna solidaritet med det skadade barnet inuti henne, säger Gunilla.
Gunillas mamma var adopterad. Gunillas biologiska morfar var en berömd porträttfotograf från Holland, Jan Cornelius de Meyere. Jan var betydligt äldre än sin älskarinna, modellen Maria Lindelöf. När Maria födde deras andra utomäktenskapliga barn – Gunillas mamma Ilona – var hon svårt sjuk i tuberkulos. Ilona lämnades på barnsjukhus direkt efter födelsen och adopterades bort vid ett års ålder.
– Det har skrivits uppsatser om hur viktigt det är med anknytning den första tiden i livet. Det är genom att bli hållen i någon annans famn som man hittar sig själv, sin egen kropp. Mamma hade säkert blivit skött på sjukhuset, men aldrig hållen. Jag vet det eftersom jag läst hennes journaler. Den enda anteckningen är: ”Äter bra”, säger Gunilla.

Gunilla har använt sin egen och sin mammas sammanflätade livshistoria i flera av sina böcker. Ett månvarv är fjärde boken där hon valt att skriva självbiografiskt och helt öppet. Inga påhittade händelser eller namn.
– Mina vuxna döttrar har läst böckerna innan de publicerades och det gjorde mamma också. Mamma vände kappan efter vinden. Till mig sa hon att hon tyckte det var bra att jag redde ut vår släkthistoria, till andra att det kändes väldigt jobbigt. Jag blev förstås förbaskad. Jag tror att hon i grunden var avundsjuk på mig.

Läs hela artikeln i veckans nummer!

Foto: Kurt Pettersson

 

 

 

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…