Annons

Annons

Jag blev åldersmobbad på jobbet

Chefen tyckte att Lillemor var för gammal för att lära sig nya saker. Hon fick sämre arbetsuppgifter och lägre lön. Lillemor kände sig utanför och vantrivdes – men kunde inte sluta på arbetsplatsen.

Dela
(0)

Jag blev åldersmobbad

För många år sedan var jag med vid starten av ett behandlingshem. Vi var sju personer mellan 25 och 40 plus med olika utbildning och arbetslivserfarenhet som hade handplockats från vård och omsorg. Föreståndaren arbetade dagtid och resten av oss treskift.

Annons

Det var sex vilsna och oroliga tonårsflickor med missbruks- och självskadebeteende som blev våra första gäster. Vi skulle förmedla trygghet och gav oss tid att lyssna, stötta och trösta. Det innebar att nattpasset ofta blev intensivt för då var flickornas ångest som värst och vi fick höra många tragiska berättelser under nattens timmar.

Gilla Hemmets på Facebook

På dagarna var det mer struktur med scheman för både personal och boende. Vi handlade, lagade mat och skötte alla hushållsgöromål ihop med flickorna. De första åren hade vi en terapilokal där de kunde måla och pyssla. De kunde också baka, jobba i trädgården eller spela musik. Det fanns naturligtvis en vårdplan för varje flicka, målet var ju att de skulle bli fria från de problem som lett till att de blev omhändertagna.

Två av oss i personalen var i 40-årsåldern och det verkade som att flickorna tyckte att det var skönt att prata med någon som var lite äldre. Både jag och min kollega hade lätt att få deras förtroende och jag fick ofta höra att de tyckte om mig.

Protesterade mot orättvisan

Föreståndaren åkte på många fina utbildningar och blev med tiden chef över oss andra. Hon beslutade att vi som var lite äldre skulle ha huvudansvar för kök, tvätt och liknande. De yngre skulle ägna mer tid åt de boende. Det fanns scheman för var och en med samtal och motion på bestämda tider. Flickorna fick inte hänga i köket utan bara vara där när de hade köksarbete. Samtal skulle ske på bestämd tid och inte med nattpersonalen.

När de yngre fick gå datakurser protesterade jag för första gången mot att uppdelningen var orättvis. Även jag ville lära mig att använda en dator. Chefen tyckte inte det. Jag var ju så gammal och de yngre hade lättare för att lära. Dessutom behövdes ingen datakunskap i köket och tvättstugan.

Terapeuter anställdes i stället för vanlig vårdpersonal. Chefen ville gärna ha unga, pigga personer eftersom ”nya kvastar sopar bättre”. De nya behövde inte göra köks- och städpass utan skulle bara behandla klienter.

Att flickorna ofta sökte sig till köket eller smög ut ur sina rum när jag jobbade natt ansågs olämpligt då mitt förhållningssätt till dem enligt chefen var oprofessionellt. Men jag kunde inte stöta borta en ledsen flicka som behövde en pratstund och en kram. Ofta sa de att det inte gick att prata om svåra saker på ett visst klockslag med en person de inte kände sig trygga med.

När jag tog upp detta i personalgruppen fick jag höra att jag underminerade behandlarnas arbete och att jag inte hade kompetens att hjälpa den som varit utsatt för övergrepp. Flickornas berättelser var ungefär desamma som jag hört sedan jag började som skötare och då hade mitt sätt att hjälpa dem fungerat bra. Flickorna fortsatte ge mig förtroenden, men jag sa inget om det till övrig personal.

Blev mer och mer utanför

Min jämnåriga kollega mådde dåligt över hur arbetet förändrats och blev långtidssjukskriven och sedan sjukpensionerad. Efter det blev det verkligen påtagligt att jag inte passade in i verksamheten som blivit alltmer toppstyrd.

Jag trivdes med flickorna och ville gärna finnas för dem och var därför fast besluten om att orka vara kvar till pensioneringen. Att byta arbete var inte möjligt på den ort jag bodde och jag var helt beroende av min inkomst efter skilsmässan några år tidigare.

I personalgruppen blev jag mer och mer utanför. De pratade om utbildningar och fester och chefen uppmuntrade och deltog i de samtalen. Jag blev allt tystare och skötte mina arbetsuppgifter utan kommentarer.

När det var löneförhandlingar förklarade chefen att jag inte fick någon höjning eftersom jag inte kunde föra datajournaler. Dessutom levde jag inte upp till den sociala kompetensen, som var viktig vid lönesättningen, eftersom jag höll mig för mig själv.

Hon ville dock i ”all välmening” berätta att hon hade kollat upp att jag inte skulle förlora särskilt mycket ekonomiskt om jag slutade vid 63 år. När jag avböjde detta svarade hon att jag ju hade min rätt enligt facket och då fick det väl vara så.

Fina dikter och målningar

Mina drygt 20 år på samma arbetsplats räknades inte och inte heller att jag genom alla år haft god kontakt med flickorna. Chefen sa att de behövde ”ingen morsa” utan professionell personal som kunde sätta gränser för det svåra klientelet. Jag kunde inte tänka på dem som klienter utan som vilsna, olyckliga och trasiga ungdomar.

Under mitt sista år på boendet var det endast med viljestyrka som jag förmådde gå till jobbet och göra det jag skulle. Många av flickorna grät och var ledsna över att jag skulle sluta. De skrev fina dikter och målade bilder till mig. Dessa gåvor betydde oerhört mycket mer än kristallvasen med blommor och ”fina ord” som chefen framförde vid en konstlad avskedsfest.

Första året som pensionär var jag deprimerad och kände mig totalt utmattad efter den anspänning som varit. Mitt barnbarn undrade varför jag var ledsen och för första gången berättade jag hur tufft jag haft det. Hon reagerade mycket starkt och sa:

—Farmor du har ju varit utsatt för riktig mobbning.

Mitt kloka barnbarn lärde mig att se på mina upplevelser med nya ögon. Jag har sedan länge fått distans till det hela och lagt det bakom mig. Nu mår jag riktigt bra och har ett roligt, händelserikt och kreativt pensionärsliv.

Lillemor

 

Läs mer

Mobbarna försökte dränka mig

Veronica mobbades under hela skoltiden

Rigmor blev mobbad på arbetsplatsen

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…