Annons

Annons

Jag bävar för julen – jag känner mig så ensam

Alla andra har familj och släktingar att fira jul med. Så känns det i alla fall för Marita som inte har någon närstående. För henne innebär julen ensamhet och långa dagar fyllda av smärta och ångest.

jag bävar för julen

 

Det hugger till i mitt hjärta vid stora familjehögtider som julen. Det är som att livet stannar av lite grann då. Alla som inte arbetar i servicenäringarna har ledigt. Bibliotek, gallerier och butiker håller stängt, bara de stora kedjorna har öppet. För oss som inte har egen familj eller stor släkt blir det ensamt.

Annons

Jag bävar alltid inför storhelgerna. På jobbet pratar kollegorna om sina planer och efteråt berättar de hur lyckat och trevligt det har varit. Jag försöker hålla mig undan, men det är inte alltid jag lyckas med det. Emellanåt drar jag till med en vit lögn, berättar att jag har varit bortrest eller haft besök.

Men det har jag aldrig. Det är aldrig någon som bjuder hem mig. Aldrig någonsin. Själv lyckas jag aldrig skrapa ihop mod att bjuda hem någon, jag är rädd att de ska se min ensamhet.

Helger är smärtsamma. Under åren har jag hanterat det på olika sätt. Många påskhelger har jag varit ute på resor. En del år har jag rest ensam, andra med vänner och bekanta. Julhelgerna är svårare. Jag har provat det mesta; utlandsresor, firat jul på pensionat, i kyrkan och i ensamhet. Men det slutar alltid mer eller mindre på samma sätt, med en ensamhetskänsla som värker i kroppen.

Julen är för mig dagar som aldrig har något slut. Det är lediga dagar utan minsta tillstymmelse av vila utan bara ångest.

Drömde om en egen familj

Det gör ont att tänka på, men jag brukar trösta mig med att det har sina förklaringar. Mina föräldrar är döda och jag har inga syskon. Jag har ett par kusiner men dem har jag aldrig haft någon större kontakt med.

Givetvis har jag haft mina drömmar om en egen familj, om man och barn. Men det har inte blivit så. Det är inte så att jag är konstig på något sätt. Jag är gladlynt, omtyckt av både grannar och arbetskamrater. Jag har inga konstiga olater, utan är som folk i allmänhet.

Jag är en uppskattad alt i kyrkokören, arbetar frivilligt i Röda Korsets second hand-butik här i staden och har gått en och annan kvällskurs för att förkovra mig genom åren.

Min värld rasade

En gång i tiden var jag förlovad. Jag var 22 år och oerhört förälskad i Alf som mannen i fråga hette. Han var ett par år äldre än jag och arbetade som lärare på gymnasieskolan i min hemstad. Alf var min själsfrände, vi uppskattade samma saker och trivdes oerhört bra tillsammans. Vi gjorde upp planer för vårt gemensamma liv och funderade på när vi skulle gifta oss. Mina föräldrar tyckte om Alf och stöttade våra framtidsplaner.

Men så omkom mina föräldrar i en trafikolycka. Min värld rasade, men som tur var fanns Alf där och stöttade mig i den svåra sorgen. Ett tag i alla fall, sedan var det som att han inte orkade längre. Kanske var jag alltför uppriven, alltför sorgtyngd? Jag vet inte.

En dag berättade han utan förvarning att han hade blivit förälskad i en kollega, lärarinnan som undervisade i franska på samma skola som han var lärare på.

Vågade inte lita på någon

Sveket krossade mitt hjärta och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag sörjde i månader och när jag till slut tog mig samman sökte jag arbete i en annan stad. Sedan rullade livet på. Men ensamheten som slog följe med mig när mina föräldrar omkom och Alf bedrog mig har genom decennierna varit min trogna följeslagare.

Varför har det blivit så? Kanske var det så att Alfs otrohet gjorde att jag inte längre vågade lita på någon. Kanske är jag helt enkelt inte attraktiv för män. Men jag tror inte det. Det är inget fel på mig. Jag vet att jag ser hyfsat bra ut och kan uppföra mig.

Jag är inte bitter och har för längesen förlåtit Alf. Jag vet inte hur hans liv har gestaltat sig och har inte brytt mig om att ta reda på det. Jag har levt ett bra liv, men jag funderar ibland på hur det skulle ha sett ut om jag också hade kommit in i den gemensamhet som familjelivet innebär. När jul och andra storhelger innebär umgänge och gemenskap i stället för ensamhet och ångest.

Marita

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

 

Läs mer

10 tips för att bryta ensamheten

Lena botar ensamheten med att dansa och blogga

Singelklubben hjälpte Cecilia ur ensamheten

Läs också:

Dela
(194)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…