Annons

Annons

Jag är trött på mina väninnor

Det är fel på allting. Väninnorna gnäller och är missnöjda med det mesta. Malin tycker att de har fel. Hon vill se en annan attityd hos dem hon umgås med.

Dela
(0)

Jag är trött på mina väninnor

 

Jag har några väninnor som jag umgås med sedan många år tillbaka. Vi är alla nästan jämnåriga, vi arbetar på samma arbetsplats och har ett par år kvar till pensionen. Våra barn har flyttat hemifrån och vad vi vet så är både vi och våra män vid god hälsa.

Annons

Det borde ju alltså vara ett toppenscenario i våra liv om någon frågar mig. Så varför sitter då mina väninnor mest och gnäller?

Vi fem började umgås när våra barn var tonåringar. Vi gick en kvällskurs i italienska och en annan termin lärde vi oss att teckna kroki. Ibland gick vi på teater eller något annat trevligt evenemang.

Åren har gått och vi ses fortfarande utanför jobbet, men det händer alltmer sällan att vi går ut och gör något trevligt tillsammans. Oftast blir det i stället bara att vi träffas hemma hos någon och äter en bit mat och dricker lite vin.

Senast sågs vi hemma hos mig och efter den kvällen kände jag att något blivit fel. Nu undrar jag om vi egentligen har något gemensamt längre?

Männen klagade på maten

Kvällen började som vanligt med att Pia kom för sent. Vi är numera så vana vid det att ingen stör sig och det hade bara varit för henne att slå sig ner vid bordet lite diskret när hon väl kom. I stället körde hon som vanligt en lång förklaring till varför hon var sen och fick därmed fokus helt på sig själv en lång stund. Efter att hon suckat och stönat irriterat över allt som hänt hemma, trafiken och vad det nu var kunde vi äntligen börja med middagen.

Jag körde en retrokväll och bjöd på Flygande Jakob. Flera av oss har minnen av rätten och skrattade åt att den aldrig var en favorit förr. Vi enades om att den var betydligt godare nu, kanske för att vi inte var så vana vid bananer i maten förr.

Allt var bra och vi hade det trevligt när Eva plötsligt tog upp ett gammalt minne från den tiden då hennes man hade jämfört hennes matlagning med sin mammas. Och det var väl ingen tvekan om vem som dragit det kortaste strået påpekade hon i bitter ton.

Om allt hade slutat där så hade det väl varit okej, men då hakade även de andra på och började berätta om hur deras män brukade klaga på maten och så var den diskussionen igång. Ibland fick de höra att maten var för salt, ibland var den inte salt alls. Några inlägg var lite roliga men andra skapade mest dålig stämning.

Inte mycket dög

Efter det började vi prata om att Pias mamma hade nekats färdtjänst och så var vi igång med att kritisera samhället och den svenska ekonomin. Flera hade åsikter om för långa väntetider hos allt från akuten till tandläkaren – och hur skulle det bli nu när vi blev ännu fler i vårt land?

Ingen av oss vet vad det innebär att vara arbetslös, och vi tjänar alla tillräckligt bra för att klara oss mer än väl. Ändå klagades det på vårt företag och på att vi inte hade fått någon löneförhöjning värd att räkna med på flera år. Men vad jag vet är det ingen som söker nytt jobb med högre lön – det bara klagas.

Någon har ett barnbarn som inte fått dagisplats precis runt hörnet utan en bit bort medan någon annan kunde berätta om vilka dåliga lärare deras barnbarn har i skolan. Och så fortsatte det med våra föräldrar som inte får någon plats på ålderdomshem, och sjukhusmat och skolmat som både smakar illa och ser äcklig ut.

Efter det kom vi in på semestrar och då var det gnäll om att mannen inte ville åka på semester på samma ställe. Marianne kunde verkligen inte förstå varför hennes man drömde om att åka runt och titta på vingårdar i Toscana när hon ville stanna på samma ställe och njuta av sol och bad. Det var inte mycket som dög och alla verkade missnöjda.

Allas mungipor pekade nedåt

När det var dags för alla att gå hem så var jag faktiskt glad över att kvällen äntligen var över. Vi skildes inte alls i gott mod utan allas mungipor pekade neråt och alla var eniga om att allt var bättre förr. Visst kan jag hålla med om att samhället inte längre fungerar som det en gång gjorde. Vi vet ju alla att vi är på väg mot sämre tider. Men just därför behövs det positivt tänkande, inspiration och att vi piggar upp varandra. Att vi har trevligt ihop helt enkelt.

När jag har föreslagit att vi ska gå på konstutställning, ett intressant föredrag på biblioteket eller åka iväg är det nästan aldrig någon som hänger på. Och jag tror inte att det handlar om att de inte har råd utan mer om att det inte finns ork eller lust.

Problemet är att vi själva skapar det samhälle vi lever i. Om vi inte kan tänka positivt och vara tacksamma för allt det vi faktiskt har blir det inte bättre. Och en sådan här kväll till mår jag bättre av att vara utan.

Malin

 

Läs mer

Hitta en ny kompis – så här gör du

Varför är livet så orättvist?

Min bästis visade sig vara min faster

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…