Annons

Annons

Isabel fick ett oväntat arv och uppfyllde sin dröm

Farbror Axel hade inga släktingar och levde ett stillsamt liv i ett hus som han själv byggt mellan skogen och hästhagarna. Isabel och hennes familj släppte in honom i deras gemenskap. När Axel dog och hans testamente öppnades gömde det en hemlighet: Han ville att Isabel skulle ta över hans livsverk.

Dela
(123)

4
Visa bildspel

/
Isabel fick ett oväntat arv
Isabel fick ett oväntat arv
Isabel fick ett oväntat arv
Isabel fick ett oväntat arv
...
Visa mer

 

Att plötsligt få ett oväntat arv är något som nog de flesta människor någon gång har drömt om. Ämnet har också utgjort tema i många böcker och filmer, men i verkligheten är det betydligt mer tunnsått med den typen av överraskningar. Men för Isabel Karlsdotter blev det oväntade arvet en mycket konkret verklighet.

Annons

—När de läste upp testamentet och jag förstod att Axel lämnat hela gården till mig, så var det helt chockartat, minns Isabel.

Axel, med efternamnet Mogren, bodde i Äskeberga i norra Skåne. På en bit mark som tidigare tillhört hans moster hade han själv byggt sitt hus enligt konstens alla regler. Axel arbetade som snickare i den närbelägna byn Hästveda.

Isabel är uppvuxen med tre syskon och tre fosterbarn. Det var ett hem där det kanske inte alltid fanns ett överskott av pengar, men ett överflöd av kärlek. Dörren stod alltid öppen för alla människor. 2004 flyttade Isabels föräldrar in i det hus som Axels moster tidigare bott i. Axel, som saknade släktingar sedan en äldre bror gått bort, blev alltmer en del av familjen och det var så han och Isabel fick kontakt.

—Jag kom hem och hälsade på mamma och pappa ofta. Axel brukade gå förbi och då pratade vi lite grann och så småningom blev vi vänner. Han var en fantastisk man, så himla snäll, även om han kunde vara lite misstänksam mot folk till en början, berättar Isabel.

Ganska snart upptäckte Isabel och Axel att de hade ett gemensamt intresse. Isabel hade gått på travskola. Hennes pappa Karl var travfrälst och själv ägnar hon sig i dag åt westernridning.

Axel älskade också hästar och hade en liten ponny som han månade om och skämde bort. Han var över huvud taget en stor djurvän. Isabel berättar att han hade problem med möss som åt på tapeterna. Det problemet hade han en alldeles egen lösning på:

—En dag när jag träffade honom sa han bara att ”nu är det åtgärdat – jag har gett dem bröd i stället så att de ska låta tapeterna vara ifred”!

Isabel hjälpte Axel med lite av varje, inte minst med ponnyn som hon tittade till dagligen. Men hon gjorde allt från att spetsa stängselstolpar till att köra till stan för att handla hemelektronik åt honom.

—Han hade alltid glimten i ögat och blev nästan som en morfar för mig. Själv kände jag aldrig varken min farfar eller morfar, de dog båda två när jag var liten.

Axel, som började komma till åren, var pigg och klar i huvudet även om han hörde lite dåligt. Sedan hans älskade jakthund Sixten somnat in, la han sitt jaktgevär på hyllan.

—Till mig sa han att det var för spännande. Att det var så spännande att ”det inte var bra för pumpen”, skrattar Isabel.

Axel blev en självklar del i familjen när det ordnades kalas i samband med födelsedagar eller högtider. Men däremellan umgicks de också. Axel tyckte om att spela kort och det var inte så sällan som han spelade poker om enkronor och femtioöringar – eller möjligen lite mjölkchoklad.

Hårt slag för familjen

Fyra år efter att Isabels föräldrar flyttat in som grannar till Axel dog Isabels pappa Karl efter en tids sjukdom. Det var ett hårt slag för Isabel och resten av familjen.

—Sedan dog Axel 2010, när han var 83 år gammal, det var också tufft och kändes väldigt nära inpå pappas död, säger Isabel.

Eftersom Axel inte hade några släktingar blev det Isabels familj, framför allt Isabel själv och hennes mamma Susanne, som tog hand om begravningen. En dag skulle Isabel och en god vän till Axel vara med när begravningsbyråns jurist tillsammans med bankpersonal skulle ta fram Axels testamente ur bankfacket.

—Vi var nere på banken för att se om Axel hade skrivit något särskilt i testamentet om hur han ville ha sin begravning, om han hade någon sista vilja när det gällde formerna för den.

När testamentet lästes upp insåg Isabel att Axel hade utsett henne till sin huvudarvinge. Han hade skrivit att hela gården skulle gå till henne. Det var ett minst sagt omtumlande ögonblick…

—Jag tänkte: Oj, har han gjort detta för mig? Jag kunde knappt ta in det. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen. Det var så sorgligt alltsammans och samtidigt var jag både chockad, rörd och lite glad.

När hon gick från banken hade hon fortfarande inte riktigt fattat vad som hade hänt. Hon hade kommit dit i ett ärende och när hon gick därifrån hade allt tagit en helt oväntad vändning. När hon berättade det för sin familj blev alla glada för hennes skull, men Isabel själv vågade inte ta ut något i förskott. Det skulle ta närmare ett halvår innan allt var klart.

—Begravningsbyrån trodde inte att han hade några släktingar i livet, men helt säkra kunde de inte vara förrän all formalia var avklarad. Jag vågade inte ta ut något i förskott, men visst snurrade tankarna i huvudet…

Isabels man Jim är egentligen inte typen som vill bo på landet.

—Jim skulle nog helst vilja bo i London eller någon annan riktig storstad. Men jag tvekade aldrig: för mig var det självklart att vi skulle flytta in här. Och pengarna som vi ärvde har vi helt och hållet investerat i huset. Nu tycker Jim att det blev rätt bra ändå…

Fanns en mening

Att det blev just Isabel som Axel utsåg till sin huvudarvinge är kanske inte så konstigt. I många år hade de en fin vänskap över generationsgränserna och Axel var en person som gärna ville ge de unga chansen.

—Jag tror att han ville hitta någon som skulle ta hand om huset och marken här, som hade lite känsla för det. Jag hade precis fått barn och att då få den här lilla gården var ju helt perfekt – det var nästan som om det var en mening med alltsammans.

Renoveringen som Isabel och Jim har gjort skulle säkert ha fallit Axel i smaken. Huset är målat i olika duvblå nyanser och i det lilla stallet finns det numera plats för tre hästar. De går för tillfället och betar i en hage mittöver huset och intill har Isabel anlagt en ridbana som hon kan träna på. Den glada blandrastiken Bluesa kutar fram och tillbaka över gårdsplanen och får katterna att snabbt slinka undan. Axels hus och mark har förvandlats till en idyllisk liten hästgård, mitt ute i de nordskånska skogarna.

Isabel berättar att hon till och med har drömt att Axel har varit på besök och sagt att ”det här blev ju fint”.

—Jag tror att han är nöjd, säger Isabel.

—Själv kan jag nästan inte fatta att jag har det så här bra nu. Mitt enda bekymmer är egentligen att det inte är fler som har det så här bra! Det här är precis min dröm och jag skulle önska att alla människor fick leva i sin.

 

Läs mer

Familjen Hammarberg tillbringade fyra år på de sju haven

Linda levde med akafolket i 13 år

Maryan lånade Lindha på bibblan

 

Av Jeanette Thelander

Foto: Gugge Zelander och privat


Läs mer om:

Dela
(123)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…