Annons

Annons

Inget fungerade utan sprit

Spriten var det viktigaste för Leif. Viktigare än sambon och jobbet. Ensam och arbetslös stängde han in sig och söp. Mitt i natten hände något som skrämde slag på honom.

Dela
(0)

shutterstock-324365837-jpg.jpg

Vid 30 års ålder var jag uppenbarligen förbrukad. Det var tre år sedan jag hade ett ordentligt arbete. Alkoholen gjorde mig till en slav under begäret. De sista veckorna på mitt senaste jobb hade varit hemska, inget fungerade utan sprit.

Annons

Min dåvarande sambo Jeanette fick nog och flyttade. Hon hade varnat mig:

—Leffe, nu får du välja. Det är spriten eller jag.

När Jeanette hade gett sig av kände jag bara lättnad. Jag och min granne Roffe firade att jag hade blivit ungkarl och vi firade ordentligt. När jag kom till jobbet nästa dag, en timme för sent, var jag fortfarande full. Då fick verkmästaren nog:

Gilla Hemmets på Facebook

—Nu Leif är du färdig här. Du kan hämta din innestående lön på kontoret. Det var synd det, du har varit duktig men det här går inte längre. Lycka till och för allt i världen sluta dricka.

Med ett papper på att jag hade sagt upp mig själv samt en slutlön vandrade jag glad i hågen till närmaste systembolag. Det var knappt att jag fick handla där, men det gick vägen eftersom jag hade haft ett kort och intensivt förhållande med en av expediterna där.

—Skärp dig, Leffe, sa hon när jag gick därifrån med tre flaskor vodka.

Fyllgubbe ropade flickorna

Varför skulle jag skärpa mig? Folk tyckte så mycket. I en port öppnade jag en av flaskorna och tog en jätteklunk, och kände den råa smaken som snart skulle sprida välbehag i kroppen.

—Fyllgubbe, fyllgubbe, ropade två småflickor som sprang förbi och sedan skrattade så att de kiknade.

Jag såg inte den äldre damen komma förrän det var för sent.

—Här får ni inte stå. Försvinn annars kallar jag på polis.

Jag iddes inte svara utan tog demonstrativt ytterligare en stor klunk. Då såg jag en polisbil närma sig och jag skruvade snabbt på korken. Som tur var såg poliserna mig inte, annars hade de hällt ut min sprit och kastat mig i en fyllecell. Jag smög hem, men det var inte lätt då trottoaren inte ville räcka till. En mötande person som säkert bara ville väl sa:

—Om du skulle försöka hålla dig på trottoaren, min vän.

Jag försökte fokusera blicken, men såg ändå två människor.

—Jag är väl ingen lindansare heller, förklarade jag.

Den snälle mannen lotsade mig hem och jag ville prompt ersätta honom och tog upp en hundralapp som han inte ville ta emot.

—Gör mig en tjänst i stället och gör något åt ditt liv. Jag är själv nykter alkoholist sedan fem år. Om du bara visste hur bra jag mår.

Tänkte på T-sprit

Just de orden mindes jag dagen efter, en dag som började med en ovanligt svår baksmälla. Jag hade en flaska vodka kvar och det gällde bara att försöka få ner den första supen sedan skulle det kännas bättre. Jag blev sittande på sängkanten och halsade ur flaskan då och då.

När jag vaknade igen var det nermörkt. Om illamåendet tidigare varit hemskt så var det rena helvetet nu. På darrande ben försökte jag ta mig till toaletten. Det var nästan en övermänsklig prövning.

Vodkan var slut, men kanske fanns det några öl i köket? Nej, det gjorde det inte. Jag blev skräckslagen. Hur skulle jag klara natten utan något att dricka. Förr hade jag fått Valium av Jeanette när det varit som värst, fast hon brukade säga att hon tog dem för att orka med mig. Men hon hade ju flyttat och tagit sina tabletter med sig.

Jag hade lite pengar kvar, men det hade jag ingen nytta av mitt i natten. Var skulle jag kunna köpa sprit nu? I vilket fall som helst orkade jag inte gå ut. Jag tänkte på flaskan med T-sprit som hade kunnat vara räddningen nu om inte Jeanette hade slängt den.

—Ska du bli blind också? hade hon förskräckt rutit.

En polispatrull fick tag på mig

Det var bara att försöka somna om, vilket skulle vara omöjligt. Jag satte på nattradion men musiken var hemsk. Då knackade det på fönstret i sovrummet. Sedan knackade det på köksfönstret också. Jag gick ut i köket och såg någon klättra på fönstret. Det gick väl inte utan stege? Jag tittade snabbt mot rumsfönstret och nu var det någon där igen. Vem var det som nådde tre fyra meter upp utan stege?

Det rörde sig i köket. Hade någon tagit sig in? Då jag honom sitta vid köksbordet. Det var Djävulen själv som hade kommit för att hämta mig. Hans leende var hånfullt, hornen stora och blanka och han piskade med svansen. Han betraktade mig med sina knallröda ögon och sedan kom skrattet. Det lät som han njöt av att se mig lida. Så reste han sig, han var lång och fick böja sig för att hornen inte skulle slå i taket.

Jag minns att jag sprang för livet ut ur lägenheten och skrek att Satan själv var ute efter mig. En polispatrull lyckades till slut få tag på mig och körde mig till akuten. Jag hade tydligen varit helt vild, men det minns jag inte.

Hade lärt mig en läxa

På sjukhuset blev jag sövd och fick medicin mot delirium tremens via dropp. Det var nära att jag hade fastnat i ett tillstånd av vanvett, men jag hade tur och slapp det. Min lever var hårt ansatt, men hade ännu inte utvecklats till skrumplever. Efter två veckor på sjukhus skickades jag till ett behandlingshem i tre månader. Jag hade lärt mig en läxa och nu skulle jag bli helnykter. Jag ville ha ett värdigt liv.

När jag mådde bättre kontaktade jag Jeanette och eftersom hon inte hade träffat någon annan kom hon och hälsade på mig.

—Leif, nu liknar du den man som jag älskade en gång. Fortsätt på den här vägen, sa hon.

Jag tyckte att Jeanette var vackrare än någonsin och det blev så småningom så att vi fortsatte på livets väg tillsammans. Jag har aldrig ångrat att jag blev nykter.

Leif

Läs mer

Malin blev missbrukare precis som sin mamma

Kathy och Bengt tog sig ur missbruk och hemlöshet

Sven Melander: Att bli nykter är det bästa jag gjort!

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…