Annons

Annons

Inger fick bli mamma till sina barnbarn

När Ingers dotter Pernilla plötsligt dog i sömnen tog hon genast på sig mammarollen för sina tre barnbarn. Hon uppfostrar, stöttar och skjutsar till aktiviteter. Visst är det tufft ibland – men kärleken till barnen ger henne kraft att kämpa vidare.

Annons
4
Visa bildspel

/
Inger blev mamma till sina barnbarn
Inger blev mamma till sina barnbarn
Inger blev mamma till sina barnbarn
Inger blev mamma till sina barnbarn
...
Visa mer

Fram tills den där kulna oktoberdagen för drygt nio år sedan var Inger Hansson en helt vanlig mamma och mormor till sina tre döttrar och fem barnbarn. Det fanns inga moln på hennes himmel, tillvaron lunkade på i behaglig takt.

Kvällen innan hade hon varit på en 50-årsfest och mobilen var avstängd. Men vid tiotiden lyssnade hon av ett glatt meddelande från sin äldsta dotter Pernilla, som undrade om Inger hade lust att gå på en konsert i kyrkan dagen efter tillsammans med henne och barnen.

Därefter gick Inger och la sig.

Dagen därpå hade hon bjudit hem sin andra dotter Gabriella och hennes familj på lunch. Men redan på förmiddagen ringde det på dörren.

—Jag minns att jag tänkte att vad sjutton, varför kommer de så här tidigt? säger Inger som bara har vaga minnesfragment av dagen som för alltid skulle förändra hennes liv.

Utanför dörren stod Gabriellas man med ett plågat uttryck i ansiktet. Han berättade att Pernilla var död. Hon blev 35 år.

—Då blev jag arg. ”Vad är det du säger? Vi ska ju på konsert i kväll. Hon är inte död, vad är det för dumheter?” sa jag till honom. Jag tror han sa det tio gånger innan jag förstod.

Inger tystnar en stund. Hon måste samla sig innan hon fortsätter. Minnet från den här dagen är grumligt och präglat av smärta.

Pernilla dog oförklarligt i sömnen. Det var barnen som hittade henne på morgonen. Deras pappa, Jeff, befann sig just då utomlands.

När Inger, efter några timmar i total chock över det fruktansvärda beskedet, började fungera hjälpligt igen var hennes första tanke: barnbarnen. Hur var det med dem? Vem tog hand om dem? Ett barntraumateam tillkallades och tillsammans med familjen fick barnen hjälp att sätta ord på sina upplevelser.

—Det var fantastiskt hur barnen hanterade det som hänt. Då var Molly fem år, Maya tre och lille Marley bara några månader. De förstod att hon var död, men inte riktigt vad det innebar. Molly och Maya noterade klarsynt att mammas naglar var blå på morgonen. Och hon hade minsann inte lackat sina naglar blå kvällen innan! Deras första tanke var också att mamma inte skulle behöva flyga till himlen i den randiga pyjamas hon sovit i. Så vi gav oss genast ut på stan för att köpa ett vackert, vitt nattlinne värdigt en ängel.

Naturen gav tröst

Inger hade så fullt upp med att ta hand om barnbarnen och sin yngsta dotter Jennifer, som då bara var 16 år, att hon inte riktigt hann med sin egen sorg.

Hon hade många människor hos sig som ställde upp med konkret hjälp i form av lagad mat och annat de behövde. En granne som året innan hade förlorat dotter och barnbarn i tsunamin blev en tröstande axel att luta sig mot. Hon förstod vad Inger gick igenom.

—Först efter flera månader slog sorgen och den bottenlösa saknaden sina klor i mig. Pernilla var den som hade hållit ihop familjen och hade koll på alla. Nu kändes det som att vi alla svävade fritt, säger Inger sakta.

När det var som mörkast kände hon att hon inte skulle överleva sorgen om hon inte hittade ett sätt att komma vidare. Hon kom på att smärtan lindrades när hon vistades i naturen. Så sommaren efter Pernillas död köpte hon en liten stuga ute på landet. Där bodde hon tillsammans med barnbarnen och Jennifer och sakta men säkert började hon må lite bättre.

 

Först efter flera månader slog sorgen och den bottenlösa saknaden sina klor i mig

—Barn lever i nuet och det hjälpte mig mycket. Men utan stugan tror jag inte att jag hade överlevt. Inte heller utan alla de vänner och bekanta som vågade ställa upp i vår sorg. I Sverige är döden tabu, man vänder sig bort när någon drabbas. Så var det när min andra dotter Petra dog som spädbarn. Jag fick ett hav av blommor. Men ingen kom på besök.

Barnbarnen försvann

Inger har drabbats av mer sorg under sitt liv än de flesta. Att förlora två barn är ofattbart. Men hon har kommit igen, mot alla odds. När Pernilla dog var det barnbarnen som fick henne att kämpa. Därför kom det som en kalldusch när de, efter två semesterveckor i faderns hemland i Karibien, inte kom hem.

—Han behöll dem i Dominica och där blev de kvar i sju långa år, säger Inger.

Hon hade dock kontinuerlig kontakt med barnbarnen via Skype och hon åkte också och hälsade på några gånger. Så plötsligt, för snart två år sedan, bestämde barnens pappa Jeff att det var dags för barnen och honom att bosätta sig i Sverige igen. I Dominica går barnen nämligen bara i skolan tills de är 12 år.

—Jag är tacksam för att Jeff tog ett så klokt beslut. Förrförra sommaren kom de hit. Men efter en tid kände Jeff att han ville resa tillbaka till sitt hemland igen. Barnen lämnade han här hos mig, säger Inger, som efter utredning hos socialtjänsten fick bli fostermor till sina barnbarn.

I dag bor de alla hos henne, i det ombyggda och numera betydligt större huset på landet utanför Norrköping. Under våren går flyttlasset till en lägenhet inne i Norrköping. Barnen börjar bli stora och behöver kunna ta sig till sina aktiviteter själva. Som det är nu måste Inger skjutsa dem överallt.

Hon ler med hela ansiktet när hon berättar om livet som heltidsmormor. Hon älskar det, även om det också sliter. Hon är ju trots allt 66 år.

—Men jag tycker nog att det ger mer energi än det tar. Det är full fart hela tiden, jag har inte tid att känna efter. Dessutom gillar jag att umgås med människor i alla åldrar. Jag trivs med yngre mammor till barnens kompisar likaväl som med äldre personer, säger hon glatt men tillägger att hon nu har kommit överens med sina två döttrar om att få en ”ledig” helg i månaden, så hon kan ladda batterierna och hitta på egna saker.

Den helgen tar Jennifer eller Gabriella hand om Pernillas barn. Men Inger poängterar att de alla hjälps åt vid behov – och så har barnen sina fantastiska gudmödrar också!

Omvälvande för alla

Bortsett från det faktum att det kräver mental styrka och tålamod att uppfostra och ta hand om tre barnbarn på heltid har Inger haft ytterligare en uppgift. Efter sju år i Karibien kunde barnen ingen svenska och kände inte till svenska koder eller seder. De kunde inte stå på ett par skidor eller skridskor. De kunde inte begripa hur Inger vågade lämna en väninna ensam i huset medan hon skjutsade barnen till skolan – väninnan kunde ju stjäla allt de hade!

Det var fantastiskt hur barnen hanterade det som hänt

Stort som smått har Inger fått lära dem. Och sakta med säkert har de acklimatiserat sig. Nu stortrivs de i Sverige. Hon skrattar när hon erinrar sig alla de lustiga incidenter som hon och barnen har råkat ut för de senaste åren. Som när Marley klädde sig i dubbla lager med kläder när de skulle på en konsert en decemberdag.

—När jag frågade vad han höll på med förklarade han att eftersom det var så kallt ute måste han klä sig varmt för att inte frysa. Han trodde att konserten var utomhus, precis som i Karibien. Han visste inte att det existerade konserter inomhus!

Om det har varit omvälvande för Inger att på äldre dagar bli mamma till sina barnbarn, så har det varit om möjligt ännu mer omvälvande för barnen.

—De har genomgått en enorm förändring, till det bättre. Jag har aldrig varit så bestämd mot mina egna barn som mot mina barnbarn. Men jag vill att de ska kunna bete sig, att de ska kunna sitta på en fin restaurang och kunna föra sig som folk.

De flesta 66-åringar väljer att trappa ner och ta det lugnare, men Inger känner inte det behovet. Tvärtom. Det hektiska livet med barnbarnen, föräldramöten och fritidsaktiviteter vitaliserar och hon fortsätter dessutom att jobba som föreläsare och coach så länge hon orkar och tycker att det är kul. Kanske får hon också uppleva sina barnbarnsbarn.

—Jag har goda gener. Jag planerar att leva tills jag blir minst 90, säger hon och ler.

 

Läs mer

Gunilla blev lämnad när barnen blev sjuka 

Rachel Mohlin är rädd att försvinna från sina barn 

Hur kan jag charma barnbarnen utan lyxiga prylar? 

 

AV Maria Zaitzewsky Rundgren

FOTO: Maria Qvarzell, privat

Läs också:

Dela
(53)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…