Annons

Annons

Ingen visste om lille Filip skulle överleva…

Dela
(0)

Familjen Sandström/Friberg

Lille Filip föddes i 23:e graviditetsveckan och vägde 550 gram, ungefär lika mycket som ett smörpaket. För de nyblivna föräldrarna Therese och Ola blandades lycka med förtvivlan.
– Vi hade många jobbiga nätter när vi inte visste om han skulle klara sig.
Men Filip visade sig vara en riktig kämpe…

Annons

Torsdagen den 5 januari 2012 var en bitande kall och mörk vinterdag. Snön yrde utanför fönstret när Therese Friberg, som var gravid i vecka 23 med sitt första barn, fick fruktansvärda magsmärtor. Hon hade haft ont i några dagar, men hade av barnmorskan fått beskedet att graviditeten fortsked normalt. Det fanns inget att oroa sig för. Men nu blev förvärkarna riktigt akuta och Therese och hennes sambo Ola Sandström tog sig i ilfart till förlossningen – och fick mer eller mindre tjata sig in.
– Jag förstod ju att jag skulle föda alldeles för tidigt och höll tummarna för att det skulle gå bra. Att barnet skulle klara sig mot alla odds, säger Therese som knappt hann bli rädd.
– Allt gick ju så fort.
Klockan 03.34 på morgonen den 6 januari föddes Filip. Ett litet knyte på 550 gram som mätte 31,5 centimeter. Huden skör och genomskinlig som pergament.
– Jag var säker på att han var död eftersom sjukhuspersonalen gick i väg med honom direkt. Vi fick inte ens veta om det var en pojke eller flicka. Men efter en stund kom beskedet: Vi hade fått en son, och han levde!
Det var en lättnad, men samtidigt blev Therese och Ola chockade när de insåg hur litet deras barn var.
– Jag kunde bara inte fatta hur en sådan liten kunde överleva, säger Therese och beskriver timmarna efter förlossningen som både förvirrade och kaotiska.
De fick träffa Filip och röra vid honom som hastigast. Och det var då han visade vilken kämpe han är.
– Han greppade kraftfullt tag om mitt finger med sin lilla, lilla näve. Då förstod jag att han hade livsvilja, säger Therese och slår ut med armarna för att fånga upp sin busige son som far runt som ett yrväder i familjens soliga vardagsrum i radhuset i Brunflo.
I dag är han 2,5 år och bär knappt några spår efter sin för tidiga födsel. Han går, springer, leker och gör sig förstådd med enkla meningar och ord, precis som vilken pigg 2-åring som helst. Att han var, och är, en kämpe har han bevisat varje dag sedan han välkomnades till världen.
Greppade efter halmstrån
Lille FilipMen där och då, den 6 januari 2012, hann Therese och Ola knappt pusta ut över beskedet att deras barn mådde bra innan de fick nästa insikt. Att födas i 23:e graviditetsveckan innebär ofta hög risk för olika typer av funktionshinder, som blindhet, dövhet eller cp-skador. Och läkarna var tydliga med hur oddsen såg ut: Filip hade en femtioprocentig chans att överleva. Ännu större var risken för att han skulle få men som kunde vara livet ut.
Bäst vård skulle han få i Umeå och en ambulanshelikopter skickades till Östersund för att hämta upp Filip. Snöstormen hade tilltagit i styrka under natten och det såg ett tag ovisst ut. Skulle helikoptern ens komma fram i tid…
Det gjorde den. Men transportkuvösen var så stor att bara en av föräldrarna kunde följa med upp i luften. Då beslutade de att båda i stället skulle hoppa i bilen och köra de 40 milen upp till Umeå. Therese ville inte låta Ola köra ensam i snöstormen. Nu kunde de byta förare men också stötta varandra.
– Det var den längsta och jobbigaste resa vi någonsin gjort. Vi var båda dödströtta, jag hade just fött barn men kunde inte riktigt greppa det. Jag hade svårt att förstå att Filip var vår son, mentalt hade jag inte landat i att jag blivit mamma. Under resan ringde jag kontinuerligt till sjukhuset i Umeå för att kolla hur det var med honom men också till familj och vänner, och alla var häpna över mitt lugn. Det var egendomligt, jag förstår inte var jag fick styrkan ifrån, säger Therese tankfullt och tittar kärleksfullt på sonen som leker med en färgglad plastbil.
Tacksamheten och glädjen föräldrarna känner går inte att ta miste på. För det var nära ögat många gånger under de tio veckor som Filip vårdades i Umeå. Under sin första tid fick han sammanlagt tre hjärnblödningar, en stor och två mindre, och opererades dessutom i hjärtat.
– Vi hade många jobbiga nätter när vi inte visste om han skulle klara sig. Vi tog timme för timme och bad till högre makter. Greppade efter halmstrån och gladdes åt små, små framsteg. Som att syrgasen kunde skruvas ner lite grann för att han plötsligt kunde andas bättre på egen hand.
– Jag är inte religiös, men efter den här erfarenheten upplever jag en ny ödmjukhet och tacksamhet inför livet. Jag vet att det kan ta slut på ett ögonblick och tar inget för givet, säger Ola och ger Filip en bamsekram när han kryper upp i pappas knä tillsammans med favoritgosedjuret.
Alfons Åberg-dockan som är omdöpt till Artur har följt med ända sedan födseln och är aldrig långt borta. Men Filip stannar bara en kort stund hos pappa. Något nytt och spännande har fångat hans uppmärksamhet och han glider smidigt ner från soffan. Sedan är det full fart igen.
Kärleken växte
Therese var nära att ge upp flera gånger under den första, skälvande tiden.
– Jag var inställd på att han kunde dö och kände mig avstängd och liksom stum inombords. Den där förälskelsen som alla nyblivna föräldrar pratar om kände jag inte. Det var som om jag hade adopterat Filip, jag upplevde inte att han kom från mig. Nu i efterhand känns det jättekonstigt, men så var det. Jag minns att jag tänkte: Vad är det för fel på mig? Men jag förstår att det handlade om en djup rädsla att förlora Filip. Genom att inte älska honom fullt ut skulle jag lättare klara av om han dog ifrån mig.
Ola kände sig mer positiv.
– Jag räknade med att han kanske skulle få något eller några handikapp, men jag tänkte att då hanterar vi det! Huvudsaken är att vi får behålla Filip. Man växer in i situationen och klarar mer än man kan tro. Det finns ju inga val.
– Ja, vi diskuterade huruvida vi skulle köpa barnvagn eller en rullstol direkt, inflikar Therese med ett litet leende.
Någon rullstol behövdes inte, skulle det visa sig. Snart stod det klart att Filip både såg och hörde. Hoppet om att han skulle klara sig utan allvarligare men växte. Och efter tio långa veckor i Umeå fick familjen äntligen åka till Östersund igen. Men inte hem, utan till tio veckor på Östersunds lasarett. Först i slutet av maj fick de komma hem, en månad efter att Filip skulle ha fötts om graviditeten varit fullgången.
– Det kändes lite läskigt. Jag minns att jag bara tog ett litet varv runt sjukhuset första gången jag var ute ensam med vagnen, det kändes väldigt ovant. Hur skulle det gå? Skulle vi klara av att ta hand om Filip hemma? Då vägde han fyra kilo, men vi var vana vid att alltid ha tillgång till sjukvårdspersonal. Nu fick vi åka hem med syrgas och en apparat som kontrollerar andningen, eftersom Filip fortfarande hade andningsuppehåll då och då, berättar Therese.
Det var först när hon fick hem Filip på riktigt som den där berusande förälskelsen som alla talade om äntligen kom. Innan dess hade det blivit ytterligare några jobbiga sjukhusvistelser. Vid ett tillfälle lämnade Therese och Ola sin son och åkte hem över natten.
– Morgonen därpå, när jag kom till sjukhuset, drabbades jag av en isande insikt och kände att jag inte kunde komma fram till mitt barn fort nog. Tårarna brände bakom ögonlocken, det var som att jag plötsligt vaknade och såg allt med nya ögon. Hur kunde jag lämna min son? Jag tror att det var i det ögonblicket jag verkligen förstod hur mycket jag älskade Filip, att han faktiskt var min son och att jag hellre dog själv än förlorade honom. Efter det växte kärleken sig starkare och starkare, jag kunde inte sluta se på honom, hålla honom och gosa med honom. Jag blev en lyckligare mamma, men också mer sårbar. I dag skulle jag aldrig lämna kvar mitt barn på sjukhuset. Jag skulle självklart finnas vid hans sida varje sekund.
Lyckligt lottade
Lille FilipOron för att Filip ska sluta andas på natten eller för att något annat ska hända honom gör sig påmind ibland, även om risken numera inte är större än för andra barn. Han är i stort sett i kapp sina jämngamla kamrater på alla områden. Han lärde sig att gå före två års ålder och är inskolad på dagis sedan januari i år. Lungkapaciteten är mycket bättre än vad läkarna hade vågat hoppas på.
Allt tyder på att Filip är en fullt frisk och klipsk liten pojke som kommer att kunna göra och bli vad han vill i framtiden.
– Han är verkligen ett mirakel, vår Filip. Vi inser att vi är lyckligt lottade, inte minst för att han föddes i Sverige och fick rätt vård från början. Utan alla skickliga läkare och insatser hade vi inte haft Filip hos oss, säger Ola och får medhåll av Therese.
Hon nickar sakta.
– Man glömmer fort när vardagen tar vid. Men den här erfarenheten har onekligen format oss och gjort oss till dem vi är i dag. Vi skulle inte vilja vara utan den.

AV MARIA ZAITZEWSKY RUNDGREN FOTO: NATALIE SALOMONS


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…