Annons

Annons

Ingen förstod att Marcus led av schizofreni

Dela
(0)

Margot,Marcus Falköping

Familjen gjorde vad de kunde för att rädda Marcus. Men han drogs bara längre och längre ner i drogmissbruket. Vad ingen visste var att han var sjuk i schizofreni och tog droger för att tysta rösterna i huvudet. Till slut fick mamma Margot rådet att bryta med sin son för att inte hela familjen skulle gå under…

Annons

Margot minns exakt var hon stod när samtalet kom och hon svarade att det var hon som var Marcus mamma. Läkaren som ringde var från Maria Pool i Stockholm och hon sa att det kanske var så att Marcus inte bara hade missbruksproblem utan att han faktiskt var sjuk, hade schizofreni.
– Det var som om en fallucka öppnades under mig och jag bara föll handlöst, säger Margot Henriksson.
Det var i september 2001 och Marcus var 26 år gammal. Nu är han 39, nickar och förstår hur det måste ha känts då. Men själv minns han inte något av just det tillfället, då var han fullständigt fångad i sin sjukdom och hade nog med att lyssna på sina egna röster som skrek, tjatade och viskade inne i hans huvud. Rösterna som sa att han var jagad av Hells Angels, eller al-Qaida som var ute efter att skjuta både honom och de han kände.
– Jag hade ingen sjukdomsinsikt alls, för mig var drogerna ett sätt att hantera mina tankar. De dövade den där ständiga skräcken, säger Marcus Sandborg.
Nej, det var ingen som hade förstått att Marcus var sjuk. Det hans familj och vänner såg var att han tog droger, drack alkohol och rökte hasch. Och tre veckor innan den där läkaren ringde hade mamma Margot gjort det mest smärtsamma hon gjort i hela sitt liv: hon hade brutit kontakten med sin son. Annars skulle hela deras familj gå under.
– Det var det rådet jag fick av de som arbetade professionellt med drogberoende. Det enda sättet att hjälpa Marcus var att ge honom en tydlig signal att han måste sluta ta droger. Hela vår familj var medberoende till Marcus, det var bara hans liv som var i fokus. Jag varken åt eller sov, all tid och kraft gick åt till att oroa mig för Marcus, kolla var han var och hur han mådde.

När Margot fick veta att hennes son hade diagnosen schizofreni sköljde skuldkänslorna över henne. Hur kunde hon bryta kontakten, sonen var ju sjuk? Fanns det signaler hon borde ha sett?
– Men, nej, jag hade verkligen inte sett eller förstått att Marcus var sjuk. Det var det ingen som förstod, säger Margot.
Marcus, som då bodde i Stockholm, hade spenderat sommaren hemma i Falköping. Han hade plötsligt ringt sin lillebror i juni och i panik bett om att få bli hämtad.
– Jag upplevde det som att jag var tvungen att fly för mitt liv. Så starkt styrde mina tankar mig. Jag var livrädd för att vara avlyssnad och förföljd. Jag var så illa däran att jag bröt upp mina tandlagningar med korkskruv för att leta efter mikrofoner.
Hans pappa kom och hämtade honom och väl i Falköping fick familjen en chock. Deras Marcus vägde 45 kilo, var smutsig och otvättad och blicken som mötte hans mamma var paniskt rädd.
– Den där sommaren var fruktansvärd, Marcus mådde så dåligt, vi vakade över honom, gick promenader med honom där han plötsligt bara kunde stanna mitt på vägen och inte våga gå någonstans. Jag sov inte på nätterna och var hela tiden rädd att han skulle göra något dumt.

Till slut bestämde sig Margot för att ringa psykiatrimottagningen som i sin tur begärde tvångsomhändertagning, polisen hämtade Marcus och lämnade honom på psykiatriavdelningen.
– Det var hemskt att se hur dåligt han mådde, och det blev mitt sätt att agera, att göra något. Skulle han inte få behandling skulle han dö, säger Margot.
I Marcus värld var det tvärtom, polisen var i fiendelägret och när hans mamma anmälde honom var hon också där, hon hade lämnat hans sida. Och när hon sedan bröt kontakten med honom förstod han att han hade rätt.
– Jag stack till Stockholm igen, ville leva mitt liv. Men väl där föll jag snabbt. Jag minns att jag gick under Skanstullsbron och tänkte att nu är det slut. Jag ställde bara till det och det skulle vara skönt för andra att slippa mig.
Han hade bestämt sig för att ta sitt liv, var på väg mot tunnelbanan för att kasta sig framför tåget. Då stötte han på en kompis som frågade hur det var.
– För första gången sa jag hur det verkligen var, att det var skit, fullständigt skit. Innan dess hade jag hållit allt inom mig. Jag tänkte om jag skulle börja berätta om alla som förföljde mig skulle de skjuta mina nära också, säger Marcus.
Men till sin kompis sa han som det var och kompisen lyssnade och fick så småningom Marcus att ta kontakt med Maria Pool. Det blev början till ett nytt liv där Marcus levde, inte bara var på flykt undan sin egen skräck.
– Jag är så stolt över Marcus, han har verkligen kämpat för att komma dit han är i dag, säger Margot.

När han fått diagnosen flyttade Marcus hem till Falköping och efter att ha fått medicin utprovad fick han bo hemma hos sin mamma.
– Men då var han tvungen att ta sin medicin och det ville han inte, för Marcus var medicinen en del av förföljelsen, han trodde att om han skulle äta medicinen skulle hela hans familj bli mördad, säger Margot.
Men de lyckades, Marcus tog sin medicin, trots att han var livrädd, och om natten låg hans lillebror och höll om honom. Efter ett tag började tabletterna hjälpa och Margot såg till att fixa ett jobb till sin son.
– Mamma har alltid varit som en tigermamma, slagits för oss barn, det är jag väldigt tacksam över.
För Marcus är det lite som att prata om en annan tid, en annan Marcus. I huset där han bor nu är det snarare vardagsljudet av snabba barnfötter och en surrande tvättmaskin som fyller hans huvud. Rösterna har tystnat.
– Blir jag för trött eller stressad kan de komma tillbaka något, men nu vet jag hur jag ska hantera dem. De är bara tankar, de styr inte mitt liv.

Marcus har gått i terapi, gått igenom tolvstegsprogram, vänt och vridit på varenda sten i sin barndom, i sitt inre. Nu kan han känna att det är bra så. Att det kan räcka med sökandet efter förklaringar och analyser, att livet ska levas och att fokus ska riktas utåt mot det han har: sin älskade Emma och deras två små barn, Ville, 5, och Märta, 1,5 år.
Emma och han träffades på en fest 2003 och blev blixtkära. De första åren var en bergochdalbana. Marcus hade svårt att prata om hur han kände det, han var så van vid att alla känslor bottnade i den där skräcken han känt i så många år.
Till slut bestämde de sig för att gå i parterapi, för att få redskap att hitta varandra i det svåra. Och för fem år sedan blev Emma gravid. Känslorna var blandade. Skulle de klara det? Skulle Marcus orka, han som behöver sin nattsömn och tydliga rutiner för att må bra?
Efter ett år kom eldprovet, Emma skulle jobba natt, Marcus fick ta vaknätterna hemma.
– Jag klarade det och det stärkte mig på alla sätt, plus att Emma aldrig tvivlade på att jag skulle klara det. Det är bra att ha barn, det är nyttigt att lyfta blicken från sig själv och finnas till för någon annan.
I dag äter Marcus medicin i låg dos och ska fortsätta med det livet ut, några biverkningar känner han inte av.

 

EXPERTEN MARIA J BRATTS RÅD:

Många kan leva ett bra liv
Det är en väldigt hoppfull berättelse vi får läsa om Marcus och hans familj. En berättelse som spänner från djupaste misär till ett härligt lyckligt och normalt liv. Men vägen dit har varit lång och svår. Familjen gjorde vad de kunde för att stötta och hjälpa Marcus, och via människor med kunskaper om drogproblem fick mamma Margot rådet att bryta med sonen för att han skulle få kraft att bryta med drogerna. Det är ett fruktansvärt val för en förälder, men Margot fann ändå den kraften och tog det smärtsamma beslutet. Tre veckor senare fick hon veta om den sjukdom som låg bakom Marcus beteende och problem. Det är inte konstigt att hennes första tanke var skuld över att hon inte förstått, men allt tydde på ett missbruk och utifrån det hade Margot följt de råd hon fått. I en sådan här svår situation är det viktigt att försöka få råd och stöd för egen del och för familjen, så att den orkar och inte hela familjen dras med ner.

När Margot tog beslutet att se till att Marcus lades in upplevde han det som att hans mamma och familj svek och han återvände till Stockholm. Där gjorde en lycklig slump att han äntligen kunde få rätt hjälp och sakta men säkert återvända till livet, och i dag lever han familjeliv med sin fru Emma och deras barn. Med medicinernas hjälp kan Marcus fungera normalt och hålla sjukdomen i schack. Det är också mycket värdefullt att Marcus och Emma fått parterapi. De lever under pressen av Marcus skörhet och behövde få hjälp att sätta ord på alla sina känslor.

Många med schizofreni kan leva ett gott och bra liv med hjälp av mediciner och terapi. Att familjen och omgivningen är medveten om de särskilda behov man kan ha är viktigt. Marcus behöver rutiner och sin nattsömn för att må bra och det kan förstås blir svårt när familjen har småbarn. Men genom att prata om det och ta emot hjälp vid behov så är det inte alls omöjligt att leva ett fungerande och bra familjeliv. Rösterna i Marcus huvud har tystnat och om de skulle dyka upp har han nu kunskap och verktyg att hantera dem.

En form av psykos
Schizofreni är en form av psykos som innebär att man uppfattar verkligheten på ett annat sätt än andra. Sjukdomen varar minst ett halvår och oftast hela livet, men blir vanligtvis lindrigare med åren.

 Det finns olika former av schizofreni där det vanligaste är att sjukdomen utvecklas under en tid. En del får en psykos bara en gång, medan det hos andra är återkommande.
Schizofreni beror på en kombination av arv och miljö. Det finns en genetisk känslighet som gör att man lättare får en psykos när man utsätts för påfrestningar, men risken ökar också vid drogmissbruk.

 De flesta är unga när de blir sjuka första gången.
Källa: Vårdguiden

Vill du veta mer? Läs på: schizofreniforbundet.se

Av Hanna Nolin Foto: Jan-Erik Ejenstam

LÄS MER: Ingen visste om lille Filip skulle överleva

LÄS MER: Stefans bröder var bankrånare

LÄS MER: Lilian gav upp allt för att rädda sin tvillingsyster

 

Mer om detta


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons

Senaste från Hemmets
ANNONSSAMARBETE MED MARABOU

Annons

Laddar nästa sida…