Annons

Annons

Ingen behövde mig längre

Medelålders. Barnskötare. Arbetslös. Inga pengar till mat. Räkningarna ligger obetalda. Livet känns hopplöst för Lisabet.

ingen behövde mig längre

Arbetslös. Första tanken när jag slog upp ögonen och den sista innan jag somnade. Jag behövdes inte. Ingen behövde mig. Ingen brydde sig om jag hade pengar till mat och hyra. Det skulle dröja länge innan någon märkte om jag låg död i sängen. Jag var en obehövlig kugge i samhällsmaskineriet.

Annons

Posten dunsade in genom dörrens brevinkast. Ett orealistiskt hopp om att någon – vem? – skickat mig en postanvisning grusades av mataffärens reklamblad och ett meddelande från mitt fackförbund om vart jag i fortsättningen skulle skicka mina kassakort.

Jag bläddrade i det färggranna reklambladet. Lockades och frestades, men hade inte råd att köpa ishavsräkor, falukorv och kassler till oslagbara priser. Alltihop var lika omöjligt för mig. Det var en vecka till jag skulle få pengar från a-kassan och i portmonnän fanns tre kronor.

I kylskåpet fanns yoghurt, smör, hallonsylt, några ägg och en burk smörgåsgurka. I skafferiet vetemjöl, pulverpotatismos och hårt bröd. På diskbänken en flaska jordgubbssaft. Pannkakor, kräm och yoghurt fick bli min mat de kommande dagarna.

Det klarade sig. Jag överlevde. Jag hade varit med förr.

Än var det flera dagar till hyran måste betalas. Telefonräkningen låg obetald sedan ett par veckor tillbaka, men än hade jag inte fått någon påminnelse. Jag sköt problemen framför mig.

Här finns inga arbeten

Arbetsförmedlingen i går: rader av ungdomar med tomma ansikten. Hopplösheten vilade över expeditionen. Könumren till arbetsförmedlarnas dörrar växlade långsamt. De som kom ut från besöket var inte mer hoppfulla än de som satt på väntrummets galonklädda soffor. Arbetsförmedlarna hade inga arbeten att erbjuda och ingen praktisk hjälp att ge.

Det blev till att studera Platsjournalen och själv ringa och skriva till arbetsgivarna. Skicka brev efter brev med ansökningar om lediga tjänster. Betala dyra kopieringar av intyg och betyg och köpa kuvert och frimärken. Resultatet blev i bästa fall återsända ansökningshandlingar och ett meddelande om att platsen var tillsatt. Ibland hörde man ingenting.

Det blev min tur. Arbetsförmedlaren talade fort och oengagerat. Han stämplade mitt besökskort. Gav mig en ny tid. Förde in mig på databevakning. Kollade av vilka arbeten som fanns. Barnskötarutbildningen på en termin gjorde mig kvalificerad att söka barnskötarjobben.

—Här i stan finns inga arbeten, men om du vill flytta till Stockholm finns det arbete. Ska jag slå in dig på Stockholm?

Det fanns sex jobb i Stockholms förorter. Jag ringde till daghemmen på arbetsförmedlingens telefon.

—De flesta som söker har två års barnskötarutbildning, sa den trevliga rösten i telefonen. Men sök ändå!

Jag sökte arbeten, men utan större entusiasm. Om jag skulle få arbete måste jag flytta. Rota mig på nytt. Vara ensam. Hur lätt knöt man nya kontakter? Hur fort fick man nya vänner på en ny plats?

Trodde ändå att jag hade en chans att få jobb, dels på grund av kursen, dels på grund av min ålder. Medelålders barnskötare. Det ingav förtroende. Bra i konkurrensen med ungdomar utan någon yrkesutbildning. Tanken gjorde mig inte tillfredsställd utan modfälld. Det måste vara svårt att vara ung i dag.

Sju dagars väntan

Ute på torget satt jag länge på bänken utanför Domusvaruhuset. Lyssnade till en dragspelande 30-åring. ”Skänk en slant – detta är mitt levebröd” löd hans illa textade upprop. En och annan följde hans uppmaning och slängde några slantar i dragspelsväskan.

Det var mycket folk i rörelse. Jag undrade hur många som hade arbete. Ungdomar. Medelålders. Pensionärer. De lediga – de utslagna – allt yngre. Mammor på väg någonstans. Glassätande barn.

Några var klädda i senaste modet, andra i nötta kläder. En pojke i övre tonåren hade ett gapande hål i de trasiga, urblekta jeansen. Någon kom med en systemkasse i handen. Det var länge sedan jag hade råd att köpa vin. Kvinnor med fyllda kassar bar så att armarna verkade längre än de var.

En av de utslagna satte sig bredvid mig på bänken. Han ställde en blå trunk vid sina fötter och tog upp plånboken. Räknade över sina tillgångar. En femtiolapp och tre tior. Räknade igen. Tände en cigarett. Dragspelarens glada musik fyllde torget och ekade mellan husväggarna. Sommarvalsen fick mig att tänka på dagar vid havet.

Mannen tog sin trunk och slog en lov runt torget. Efter att ha tvekat länge slängde han sitt bidrag i dragspelarens väska.

Människor kom och gick. Staden pulserade av mänskligt liv. Tankar och känslor – men ingen talade med varandra. Människor på väg någonstans. Kanske till ett arbete.

Jag satt kvar till jag började frysa. Vinden ven genom gågatans vimmel. Tog bussen hem. Sju dagars väntan på att a-kassans pengar skulle komma. Min vardag och framtid.

Lisabet

 

Läs mer

Malin fastnade i skuldfällan

Pengarna har förstört mitt liv

Mattias vågade inte berätta att pengarna var slut

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…