Annons

Annons

Ingalill tröttnade på kroppsfixeringen

Annons

*** Local Caption *** Ingalill Tillborg Foto: Stefan Nilsson

Efter 30 år av bantning fick Ingalill nog av alla dieter, slängde normerna på sophögen och valde att tycka om sig själv precis som hon är. I dag är hon stor, lycklig och stolt

Ingalill Tillborg, 62 år, har stretat på med bantning sedan hon var runt tjugo. Hon har måndagsbantat, höstbantat, vårbantat och efter jul-bantat. Hon har avverkat dieter på soppor, pulver, hittat nya dieter i veckotidningarna och varit med i Viktväktarna i flera omgångar.

– Att jag bara måste banta låg ständigt som en ilsken terrier i bakhuvudet. Fettcellerna blev som russin, men så fort jag slutade med en diet for de upp till vindruvor. Jag slet som en slav men kom aldrig ner i mindre än storlek 42, suckar hon.

Efter trettio år sa hon till sig själv att nu får det vara slut med detta. Från och med nu skulle hon gilla sig själv precis som den hon är.

– Det kom inte som en blixt från en klar himmel, beslutet växte fram successivt.

Hon var så trött på att banta och tycker att det var det bästa beslut hon tagit.

– Äntligen accepterar jag mig som jag är. Nu kan andra prata bantning, snegla på runda mig och tycka att jag borde banta. Men där fick de tji. För övrigt är jag fullkomligt övertygad om att det är kvinnor som blir mest provocerade när jag njuter av en bit choklad. Män bryr sig inte.

Ingalill tycker att förmågan att acceptera sin kropp handlar om mognad.

– Man kommer fram till en punkt i livet
då man inser att en gördel inte är kvinnans främsta attribut, säger hon med ett varmt skratt och tillägger: Det finns betydligt intressantare saker i världen än hur tjock, smal, lång eller kort man är. I dag känner jag mig så mycket mer harmonisk och har ett stort lugn inom mig. Jag vet att det beror på att jag gillar min kropp.

Ingalill minns hur hon kände misslyckandets våta filt lägga sig över henne när hon slutade en bantningsomgång.

– Jag hade så goda föresatser men det gick åt skogen varje gång. Runtomkring mig
i samhället fick jag hela tiden budskapet att jag inte dög.

Hon kommer ihåg hur det var då hon kände sig så obekväm att hon vände på busshållplatsen för att springa hem och byta till något som hon såg smalare ut i. Eller då hon klämkäckt sa att hon kunde sitta fram i bilen ”för jag tar ju mest plats”.

Men inuti gjorde det ont.

Andra kommentarer som Ingalill mötts av flera gånger efter att hon lyckats tappa några kilo var: ”Har du gått ner i vikt?” eller ”Vad fin du blivit!” och ”Vad duktig du har varit!”

– Först kändes det kul, men egentligen var det tråkigt. Särskilt som jag ofta bröt min diet veckan efter och då har det blivit ett dubbelt misslyckande. Jag kunde varken leva upp till komplimangerna eller slutföra dieten.

Ibland fick hon höra att hon såg så smal ut i vissa kläder. Något som var tänkt som en komplimang.

– Folk ville ju förstås vara vänliga, men de tänkte väl inte riktigt på vad de egentligen sa, att jag var för tjock men hade dolt det ganska bra den här dagen. Det är som om det förutsätts att alla vill se smala ut! Många normer promenerar själva ut ur munnen på folk. Det är verkligen hemskt vilken hjärntvätt vi som är voluminösa utsätts för.

Tycker om mode

Att känna sig smal var ytterst betydelsefullt för Ingalill och därför tragglade hon på med sitt inbördeskrig i alla år. Hon har varit rund sedan hon var liten och kommer från en matfamilj och lever i en egen där maken älskar mat lika mycket som hon och där det ofta umgås på kalas, bjudningar och resor.

– Mycket mat blir det och förr satt jag ibland och späkte mig, säger hon och ryser..

När hon växte upp var det aldrig tal om kroppars utseende.

– Min mamma blev nittiosju, hon var lite rund och jag har aldrig hört talas om att hon bantade. Så min tidigare kroppsfixering måste ha sin grund i media, och kvinnors eviga prat om bantning kommer säkert från samma källa.

Hon har alltid varit lite fåfäng och tyckt mycket om mode.

– Jag har alltid brytt mig om hur jag ser ut och velat klä mig snyggt, men längre tillbaka i tiden fanns det ju verkligen inga kul kläder i större storlekar. Tack och lov att det har ändrats med besked.

Hennes stora genombrott i att bejaka sig själv skedde när hon började jobba i en mode­butik för kvinnor som ville ha stora storlekar.

– Då insåg jag att vi är så många som är stora personligheter och jag blev så oerhört tacksam över det. Men i början kunde jag säga till en kund att plagget hon provade verkligen hade en slankande modell, säger hon och fnissar lite generat åt minnet.

Ingalill tycker att hon fått så mycket till skänks för att hon har några kilo för mycket.

– På många sätt är det en förmån att få vara lite rund. Varje dag träffar jag vackra kvinnor i butiken som vill bli ännu vackrare. Då bistår jag med tips och råd, får dem att ta ut svängarna lite extra och våga mer. Jag är ju där som en sorts levande skyltdocka eftersom jag alltid bär kläder vi säljer. Dessutom har jag fått gå modell på visningar, så jag har mycket att tacka mina kilon för, säger hon och skrattar varmt.

För Ingalill är det förbjudet att säga att någon ser ut att ha gått ner i vikt.

– Det är verkligen ingen målsättning att se smal ut, däremot kan jag säga till en kund att plagget framhäver hennes kvinnliga former. Och det är något att vara stolt över. Jag önskar att alla kvinnor kunde stå upp för sig
själva och inte gömma sina vackra former i stora tält.

Viktigt att röra på sig

Nu vet hon att skönhet kommer inifrån. Hon bejakar livet.

– Det är underbart att våga leva livet utan att känna att jag måste banta, att ångra kakan jag åt i går eller tänka: Vad dum jag var som tog om vid den delikata middagen. Nej, minsann jag njuter och duger precis som jag är och gillar att bära storlek 46–48.

Hon kan tycka lite synd om duktighetsministrar som pratar bantning.

– Om de äter en semla så kan de liksom inte låta bli att säga: Jaha, nu får jag ta trapporna i dag! Det är som om en del kvinnor går omkring med ett ständigt dåligt samvete. Jag vet ju själv hur det var.

Hon tycker att det är både viktigt och skönt att röra på sig.

– Min passion är raska långpromenader med eller utan sällskap. Både kroppen och själen får sitt.

Ingalill och hennes man ställer ofta till fester i sin härliga villa.

– Vi är sociala till tusen och har många vänner som vi gärna bjuder hem på god mat. Lika­så reser vi mycket och njuter hämningslöst av olika kulturers mat.

Hennes barn och barnbarn har en mamma och mormor som sprider harmoni runt sig.

– Jag är ju mjuk att krama. Och kramas gör vi mycket i vår familj.

 

Kroppsglädje i tre steg

1. Ursäkta dig inte, ät och njut.

Alltför ofta börjar kvinnor nervöst prata om motion och kompensation så fort de har en kaka eller chokladbit i handen. Sluta! Ät och njut eller låt bli – utan att prata högt om det, för det kan förstöra alla andras upplevelse också.

 

2. Prata inte bantning och vikt.

Det bidrar bara till en ökad kroppsfixering hos alla omkring dig. Och det var ju det vi skulle sluta med!

 

3. Kommentera inte andras utseende.

Att tala illa om hur andra ser ut är såklart illa, även om det gäller personer ingen i sällskapet känner. Men även att prata gott om utseende kan gå till överdrift – det visar att du mäter människor efter deras utseende och att andra omkring er kanske inte håller måttet.

Av Kicki Biärsjö  Foto: Stefan Nilsson

Läs mer: Helena Bergström har ingen åldersn0ja!
Läs mer: Kostrådgivaren: Så blir du piggare och mindre stressad
Läs mer: Så får du bättre aptit

Mer om detta

Läs också:

Dela
(1)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…