Annons

Annons

Indiska Sumita hjälpte Marianne att bli mamma

Sumita bar Nora i sin mage. Nu reser Noras norska mamma till Indien för att ge något tillbaka – utbildning till Sumitas egna barn. Det här handlar inte om pengar, för det Sumita har gjort kan inte värderas i pengar, säger Marianne.

Annons
5
Visa bildspel

/
Indiska Sumita hjälpte Marianne att bli mamma
Indiska Sumita hjälpte Marianne att bli mamma
Indiska Sumita hjälpte Marianne att bli mamma
Indiska Sumita hjälpte Marianne att bli mamma
Indiska Sumita hjälpte Marianne att bli mamma
...
Visa mer

 

Marianne är 37 år och har Crohns sjukdom, en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom. Hon gick igenom flera provrörsbefruktningar innan läkarna sa stopp.

Istället blev Marianne och Håkon föräldrar med hjälp av indiska surrogatmamman Sumita, 30 år. Barnen Nora Wilhelmine är 5 och lillasyster Iben Sofie 3 år.

—Surrogatmödraskapet är inte bara ett kontrakt som är färdigt efter ett år. Det blir en del av ditt liv för alltid, säger Marianne som var med när Nora föddes i augusti 2010 i Mumbai.

Hon stod i korridoren utanför förlossningsrummet. På andra sidan väggen låg Sumita och födde hennes barn. Marianne minns glädjetårarna när hon fick dottern i sina armar.

—Det var överväldigande. Väntan hade varit så lång. Jag var så orolig för Sumita, orolig för babyn. Och så gick allt bra, jag var mamma. Mamma!

Förra våren åkte Marianne tillbaka till landet och kvinnan som har gett henne så mycket. Nu är det hennes tur att ge tillbaka. Ge Sumitas och Santoshs två barn möjligheten till utbildning och en bättre start i livet än deras föräldrar fick.

Goda möjligheter

Titwala är en liten stad åtta och en halv mil nordost om Mumbay. Monsunsäsongen är över och hetta och smuts klibbar mot fuktiga kroppar. I ett par timmar har Marianne suttit i bilen. Hon är spänd, nästan lite nervös. Med hjälp av en lokal guide har hon redan valt ut tre skolor hon vill besöka. De två första förkastar hon. Fallfärdiga byggnader mitt i gatuvimlet. Vittrande murbruk och ledstänger som saknas.

Så kommer hon till Holy Rose English School. Nymålat, fina klassrum och en liten idrottsplats som skuggas av träd. Rektorn tar med den norska gästen på en rundvandring. Skolan har ett eget datorrum med nya bärbara datorer, klassrummen är stora och svala. Barnen reser sig som på kommando och hälsar på engelska när rektorn kommer in med den långväga gästen. Och kanske det allra bästa: all undervisning och läxläsning sker i skolan. Eleverna är inte beroende av att deras föräldrar kan engelska och kan hjälpa dem. Både en årlig hälsokontroll och tandläkarbesök ingår i skolavgiften.

Marianne är övertygad. Det här är en bra skola för tioåriga Sannika. Här har hon goda möjligheter till en bra utbildning om hon själv vill. Båda hennes föräldrar slutade skolan när de var tolv år.

Enligt norsk lag är Sumitas och Santoshs barn – Teejas, 14, och Sannika, 10 år – Noras och Ibens biologiska syskon. Marianne och Håkon menar att alla fyra förtjänar möjligheten till en skola och utbildning som passar dem, deras begåvning och intressen.

—Det här är inte mitt privata u-landsprojekt och det handlar inte om dåligt samvete. Det Sumita har gjort för oss kan inte värderas i pengar, det är inte det vårt förhållande handlar om. Som jag ser det har vi skapat något gemensamt. Det är kanske svårt att förstå men banden mellan oss är speciella och mycket starka. Jag känner en stark samhörighet med familjen i Indien. Vi har hållit kontakten sedan Nora föddes. Skolprojektet handlar om att ge dem en möjlighet och sedan är det upp till dem att ta den, säger Marianne.

Köpte hus för pengarna

Hemma hos Sumita bjuds på naanbröd och den traditionella linsgrytan dal. Huset är litet, kanske 15 kvadratmeter, och består av ett rum som är vardagsrum på dagen och sovrum på natten. På golvet ligger färgglada klinker. Kokvrån har vatten indraget och två gaslågor. Där råder en prydlig ordning med blankputsade kastruller. I en del av köket finns ett litet badrum.

Det är inte stort men det är deras. De behöver inte dela sitt hem med någon och ingen fastighetsägare kan kasta ut dem. Sumita har köpt huset för pengarna hon fick för att vara surrogatmamma till Marianne och Håkon.

Det var drömmen om ett eget hus som gjorde att Sumita blev surrogatmamma. De hade aldrig kunnat köpa ett hus för mannens lön. Han tjänar drygt 10 000 rupier i månaden som kock på ett hotell. Sumita fick 300 000 rupier båda gångerna hon var surrogatmamma. Dessutom fick hon extra pengar och presenter av det norska paret.

—Jag hade bara tänkt vara surrogatmamma en gång eftersom det räckte till att köpa huset, men när Marianne nämnde att hon ville att Nora skulle få ett syskon ville jag hjälpa till. Andra gången byggde vi till, köpte ett kylskåp och en tv. Resten satte jag in på banken, förklarar Sumita via tolken. Själv talar hon bara det lokala språket marathi och förstår en del hindi. Engelska har hon inte lärt sig.

—Det är för sent för mig, men mina barn ska få lära sig engelska. Jag vill att de ska få mer utbildning än jag fick och jag är glad att Marianne vill hjälpa dem, säger Sumita och ler.

Vill bli lärare

Från ett skåp ovanför sängen hämtar Sannika en rosa och lila skolväska med Barbiemotiv och plockar stolt fram en bok som är sliten och har fransiga pärmar. Det är hennes första engelskbok. Tillsammans med Marianne stavar hon sig genom några ord. Hon kan inte så många ännu, hon har bara läst engelska i ett par månader.

Hittills har hon och Teejas fått läsa engelska på fritiden, i den statliga skolan lär de sig bara marathi och hindi.

—Jag vill bli sjuksköterska eller kanske lärare eller ingenjör, säger Sannika och ler generat. Teejas gillar inte de teoretiska ämnena utan vill hellre lära sig ett praktiskt yrke.

Några tusenlappar i månaden kostar det för Marianne och familjen att betala skolgången för Sannika och Teejas.

—Den handlar inte först och främst om pengar. Med norska mått är vi inte rika, men vi är privilegierade och har möjligheten att göra det här. För oss betyder kanske de där tusenlapparna inte mer än att avstå från en semesterresa, men för de här barnen utgör de en skillnad för resten av livet. Dessutom tror jag att det är bra för våra döttrar både att vi håller kontakten och att de redan från en tidig ålder får lära sig att alla inte är lika lyckligt lottade som de är, säger Marianne.

Det lilla rummet fylls av skratt när Marianne visar en film på de två döttrarna som är hemma med sin pappa i Norge. Femåringen och hennes lillasyster tumlar runt bland höstlöven. De ler när de trillar omkull och vinkar in i kameran. Sumita medger att hon ofta tänker på flickorna.

—Det är inte samma saknad som jag skulle känna för mina egna barn. Men det är skönt att veta att de har det bra och växer upp hos snälla människor. Och det är fint att Marianne och familjen tänker på mig och vill ha kontakt.

Träffat systrarna

Både Teejas och Sannika har träffat sina norska systrar. Hemma på Sörlandet igen visar Marianne bilder från resan i Indien för Nora och Iben. Flickorna är nyfikna, men de förstår inte så mycket om hur de själva har kommit till. Mamma har förklarat att de bodde i Sumitas mage eftersom hennes egen mage var sjuk. De har små inramade bilder på Sumita och hennes familj i fönsterkarmen.

—Vi är helt öppna med hur flickorna har blivit till. Vi har inget att skämmas för och vill inte heller att de ska skämmas. Men självklart är det inget tvivel om vem som är deras föräldrar. Det är vi, säger Marianne och fångar in de två livliga lintottarna inför fotograferingen.

När de blir lite äldre tänker Marianne och Håkon ta med dem till Indien för att hälsa på familjen vars liv är så tätt sammanvävt med deras eget.

 

 

Läs mer: 

Vi fick barn genom en surrogatmamma

Adopterade Romy: Äntligen har jag hittat pusselbiten jag saknat!

Elisabet hittade sin mamma efter 42 år

 

TEXT: SYNNÖVE SKEIE FOSSE

FOTO: SONDRE STEEN HOLVIK OCH SYNNÖVE SKEIE FOSSE

ÖVERSÄTTNING: ANETTE BÜLOW

Tillåtet eller inte?

* Det första indiska surrogatbarnet föddes 1994, men från november 2015 är det förbjudet för utlänningar att anlita surrogatmammor i Indien. Indiska medborgare som är gifta och bosatta i Indien kan fortsätta att anlita surrogatmammor.

* Innan förbudet infördes räknar indiska myndigheter med att runt 25 000 par om året fick hjälp av surrogatmammor. Reproduktionsklinikerna omsatte 11,6 miljarder kronor.

* Surrogatmoderskap är inte tillåtet i Norge och Sverige, men det är inte olagligt att anlita en surrogatmamma utomlands om det är lagligt i det landet. I Sverige har nyligen en utredning gjorts där ett fortsatt förbud mot surrogatmammor inom den svenska vården föreslås. Utredningen överlämnades till regeringen i februari.

* Surrogatmammor är tillåtna i Storbritannien, Israel, vissa delar av Australien, Brasilien, Hongkong, Ungern, Nederländerna, Sydafrika, Sydkorea och några stater i USA.

 

För

* Kvinnor ska ha rätt att själva bestämma över sina kroppar.

* Det är lättare att kontrollera att surrogatmödraskap sker på ett etiskt och ansvarstagande sätt om det är tillåtet och öppet.

* Eftersom surrogatmödraskap redan finns och används på olika sätt även i Sverige så skulle de juridiska riskerna för barnen och deras föräldrar minska om det var tillåtet.

* Surrogatmödraskap skulle förenkla för bland annat män som lever i samkönade relationer att skaffa barn.

 

Emot

* Surrogatmödraskap är att utnyttja kvinnors kroppar och kan ses som en form av prostitution.

* Det finns en risk att rika västerlänningar utnyttjar fattigare kvinnor i u-länder som har svårt att säga nej till pengarna.

* I t ex Indien är surrogatmödraskap en stor industri som omsätter mycket pengar. Risken är stor att det finns personer som tar chansen att tjäna pengar på människor i utsatta situationer.

* Barn är ingen rättighet och det finns andra sätt att få barn om man är ofrivilligt barnlös, t ex via adoption.

Läs också:

Dela
(19)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…