Annons

Annons

Idas mamma övergav familjen för scientologin

När Ida var 5 år lämnade mamma Malin familjen för scientologin. Det blev början på många år av otrygghet, rotlöshet och en känsla av skuld. I somras återförenades mor och dotter i Sverige för första gången på nästan 50 år – och Ida gjorde en viktig upptäckt.

Dela
(0)

 

Ida Anderssons mamma övergav familjen för scientologin

Ida har en tydlig minnesbild av dagen då hennes familj splittrades för gott.
Hon var fem år och hennes mamma hade varit borta mycket tiden innan. Ingen hade sagt någonting men Ida kände på sig att mamma Malin aldrig skulle komma tillbaka när hon steg in i taxin och försvann.
– Jag bara visste att hon lämnade oss för gott. Jag sprang efter bilen med tårarna rinnande och försökte få den att stanna. Men mamma tittade inte ens på mig. Så var hon borta.
Femåringens intuition visade sig stämma. Malin hade övergivit familjen och Sverige för ett liv med scientologirörelsen i England.
Dagen när tryggheten försvann blev början på ett nytt, kringflackande och moderlöst liv för Ida, hennes två småsystrar och hennes storebror.
– Jag har inget minne av att pappa eller någon annan försökte förklara vad som hade hänt för oss barn. Det blev bara ett konstigt tillstånd av att vänta och inte veta. Att hoppas men inte få någon förklaring eller några besked. Om pappa någon gång nämnde Malin var det i bittra ordalag, så det blev cementerat att inte prata om henne och om livet vi haft förut, säger Ida Andersen, i dag 54 år.
Syskonen blev tryggheten
När föräldrarna träffades hade Idas pappa flera spruckna äktenskap bakom sig och var fyrabarnsfar, med ett femte på väg.
– Det var en djup förälskelse och stark passion mellan dem. De lämnade allt för varandra, berättar Ida.
Till en början spirade familjelyckan och Idas mamma trivdes med att vara konstnärshustru på landsbygden i Västergötland och mamma till de fyra barnen som kom i rask takt.
– Men min pappa kunde inte låta bli att träffa andra. Hans snedsprång och älskarinnor skavde såklart i mammas hjärta. Dessutom längtade hon efter att få börja använda sitt intellekt igen.
Det var på en vernissage 1964 som Malin mötte kvinnan som skulle komma att förändra alla deras liv. De båda inledde en intensiv kontakt. Det visade sig att kvinnan var engagerad i scientologikyrkan och snart började Idas mamma att gå kurs efter kurs utomlands.
Så kom dagen när Malin försvann i taxin. Åren som följde blev rotlösa.
– Pappa var snäll och ville oss väl, men han hade sällan tid. Hans målande och nya kvinnor kom i första hand. Vi flyttade också stup i kvarten så jag hann aldrig få några nära vänner.
Syskonskaran blev Idas trygghet.
– Allt annat förändrades jämt men vi fyra fanns där för varandra. Ibland kom våra fem äldre halvsyskon på besök och med tiden även två yngre. Mormor och moster vek heller aldrig från vår sida. Trots att mormor var arg på pappa var hon närvarande och våra sommarbesök på hennes lilla torp var en viktig och fast punkt för oss, säger Ida med värme i blicken.
Barnen och deras mamma hade en viss kontakt, men den bestod mest i att de fick julhälsningar och födelsedagspresenter. Ida skrev många brev, men fick aldrig svar. Men när hon var 14 år fick hon och systrarna åka över och hälsa på i ett par veckor.
– Mamma jobbade mest, men jag minns det ändå som en fin upplevelse. Vi fick en viss närhet den gången, även om vi aldrig ifrågasatte eller pratade om att hon lämnat oss.
Året därpå flyttade Malin till scientologirörelsens högkvarter i Clearwater i USA och fick en hög och viktig post inom kyrkan.
Var deprimerad
Ida hämtar några tjocka album och visar foton. För den som inte vet verkar det vara ett liv i Bullerbymiljö. Släktkalas. Många soliga barn som leker tillsammans. Ida med hästar och andra ridtjejer. Efter det kommer bilderna från ungdomsfester och på pojkvänner. Men under ytan fanns en ung kvinna som länge varit traumatiserad av att veta att hon hade en mamma som hon aldrig fått komma nära.
– Jag längtade efter trygghet, efter att bilda en egen familj och blev som 18-åring förälskad i den man som skulle bli mina barns far.
Fem år senare kom Erik till världen och året efter föddes Lina. Redan då hade förhållandet till barnens pappa börjat knaka i fogarna, men Ida kände en panisk skräck för att bli lämnad ensam. Hon bet ihop och försökte vara en duktig mamma och hustru. Men till slut var skilsmässan oundviklig.
– Jag grät, det var tufft. Men jag kämpade på och försökte göra vad jag trodde var rätt för barnen. Fast jag kände ofta en djup osäkerhet i hur en mamma ska vara, säga och fungera.
I dag förstår Ida att hon själv under många år vandrade vidare på den slingrigt upptrampade stig som hon som barn lärt sig följa.
– Jag flyttade ofta, inledde nya förhållanden, sökte lyckan runt hörnet. Jag var rotlös och levde med känslan av att om jag bara blir tillsammans med den mannen eller köper det där huset så kommer allting att ordna sig. Det gjorde det inte, säger Ida och sänker blicken.
Att mamman försvann men ändå fanns kvar, onåbar, har påverkat hennes liv på flera sätt:
– Genom åren har jag haft djupa depressioner men haft svårt att förstå sambanden till uppväxten. Jag hade en 50-årskris när jag kände att jag var tvungen att reda upp mitt liv och få lära känna mamma innan det var för sent.
Ida ringde upp Malin och sa: Nu reser jag till dig i Florida!
– Att få vara nära henne, promenera vid hennes sida och gå på kafé tillsammans stärkte min känsla av samhörighet. När jag såg hur mycket scientologin påverkade henne förstod jag att det inte hade med mig att göra att hon lämnat mig, något jag omedvetet alltid trott och känt. I hela mitt liv har jag burit på en skuldkänsla – att jag inte var tillräckligt värdefull för att hon skulle välja att vara kvar hos mig. Nu vet jag att det inte var mitt fel, säger Ida.
Kan gå vidare
Men det var egentligen först förra sommaren som hon för första gången sedan hon var fem år fick uppleva vad det innebär att ha en mamma. Då fick 80-åriga Malin ledigt för att resa till Sverige.
– Hon bodde hemma hos mig i Lund och de första veckorna besökte vi mina syskon, hennes syster och hon fick träffa mina barn och sina barnbarnsbarn för första gången. Vi besökte mormors grav och hon fick återse platser som betytt någonting för henne när hon levde här. I början var vi båda lite avvaktande och pratade mest om våra nya upplevelser tillsammans, säger Ida.

Annons

Kanske var det ödet som ville att mor och dotter skulle få bonustid när de nu återförenats efter nästan 50 år. Det blev problem med inresepapperen till USA och det fördröjde resan med flera veckor.
– Då fick vi en vardag tillsammans. Vi promenerade, plockade svamp ihop, besökte biblioteket, tittade på foton och pratade om böcker och lyrik. Efter hand förvandlades Malin från en pappersfigur till en mamma av kött och blod för mig.
Mor och dotter brinner båda för språk och litteratur. Malin skriver dikter och Ida är författare, frilansskribent, översättare och litteraturvetare.
– Att komma hem och se henne stå där i mitt kök och diska var en väldigt stark känsla som gjorde mig lycklig. Hon gjorde det för mig, hon fanns där, hon var min mamma nu.
Alla Idas frågor blev inte ställda och på vissa undringar fick hon inga klara svar. Men hon kände att Malin var tacksam för att hon tagit initiativet till samtalen.
Malin bad om förlåtelse för att hon lämnat Ida och hennes syskon när de var så små, och förklarade att den gång hon reste var hon redan så involverad i scientologin att hon inte hade något val.
– Hon sa att hon saknat oss, men uttryckte ingen ånger. Jag tror att scientologirörelsen, som många sekter, hjärntvättar sina medlemmar och ser till att de inte får ha kontakt med sina känslor.
Sommaren tillsammans gjorde att Ida också fick en annan förståelse för sin egen mammaroll.
– Ibland när min dotter ringt och velat prata förtroligt med mig har jag undrat varför. Är det så en dotter gör? Nu vet jag! Efter den här sommaren förstår jag hur betydelsefull en uppskattning, ett stöttande ord eller en uppmuntran är från just mig som mamma. Och hur viktigt det kan kännas för min dotter att få dela händelser och framsteg med just mig. Jag har fått många tankar om hur annorlunda allting skulle kunna ha varit om jag hade fått ha min mamma där hela tiden, en aning om vad det skulle kunna ha inneburit för mig i mitt liv.
Hon har också fått en förståelse för vad många av hennes problem i livet bottnar i.
– Jag har ständigt varit upptagen med mitt förflutna även om det varit omedvetet. Nu förstår jag att jag själv kan bryta med det förgångna och tänka på hur jag vill ha mitt liv, utan att behöva bry mig om vad som varit. I dag vet jag att mamma älskar mig och att jag älskar henne.
Nuförtiden ringer och skriver Malin till Ida och har berättat för dottern att deras tid tillsammans betydde mycket för henne.
– Jag fick låna henne en sommar. Kanske träffas vi aldrig igen. Men jag känner att jag fått uppleva min mamma fysiskt, jag har fått en bild av henne, sett hur lika vi är och vi har fått prata. Nu är jag färdig med sökandet, har fått ett lugn och kan gå vidare i livet.

DSCF0005_JPG

I somras träffade Malin Idas dotter Lina och sina barnbarnsbarn Elias och Luna för första gången. Tillsammmans fick de en fin sommar.

 

Läs mer

Tommy Nilsson berättar om de svåra åren och sitt nya liv

Bengt och Kathy tog sig ur missbruk och hemlöshet 

Pia-Karin hoppade av Jehovas vittnen 

 

Av Maud Holmberg Klyft

Foto: Gugge Zelander, Privat


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…