Annons

Annons

Hur kunde Bodils son bli en mördare?

Annons

Det är två år sedan Ulla fick samtalet som förändrade allt. Hennes svärdotter var död och sonen satt i häktet. På socialkontoret satt hennes fyra barnbarn.
En sak förstod hon: Livet blir sig aldrig mer likt igen. För henne, hennes son och hans fyra barn. I Hemmets Veckotidning nr 24-25 berättar hon sin gripande historia.

Tänk dig att du sitter på jobbet när telefonen ringer. Du får veta att din svärdotter har hittats mördad och din son är häktad, misstänkt för att ha knivhuggit henne till döds medan barnen är i skolan.
Det hände Ulla, 65 år, för två år sedan. Hon kommer aldrig att glömma samtalet som slog sönder livet.
– Jag tog min jacka, gick in till chefen och sa att jag måste åka och hämta barnbarnen. Min man körde, jag var skakig i hela kroppen. Jag satt där och tänkte att det kan inte vara sant. Att hon skulle var mördad och död, det är sådant man bara läser om i tidningen. Och att vår son skulle ha gjort det trodde jag inte för ett ögonblick. Han har alltid varit en snäll person som inte slåss eller bråkar.
Fyra barn som nyss förlorat sin mamma väntade på socialkontoret. Den yngsta sex, den äldsta sjutton.
– De grät och kramades, sa: ”Mamma är död, men vi får komma till er.”
Allt var kaos. Barnens hem var en avstängd brottsplats, de behövde mat och de behövde kläder. Ulla gick först helt upp i det praktiska kring dem. Det första hon gjorde var att gå hem och laga middag till dem alla. Nästa dag packade hon in barnbarnen i bilen, körde till ett köpcenter och handlade strumpor och kalsonger. Efter bara några veckor fick hon och maken tag på en fyrarumslägenhet och flyttade ifrån sin nybyggda lilla stuga på landet. Ulla tog ut förtida pension med bara timmars varsel för att finnas till hands för syskonskaran den första tiden.
– Jag tog tag i allt det praktiska och vi fokuserade helt på barnen i början. Socialen ville sätta dem i fyra olika fosterhem, men jag sa: ”Aldrig i livet, vi tar med oss alla fyra hem!”
Från första stund pratade de öppet med barnen.
– De stora läste varje ord om mordet på internet och berättade för oss. Men de små frågade inte mycket. De sa bara: ”Pappa blev arg, och nu är mamma död.”
Under tiden satt sonen Magnus i häktet och hävdade att okända män dödat hans fru. Men hans berättelse var osannolik. Under rättegången försvann Ullas sista tvivel – hennes son var verkligen en mördare.
– Det var chockartat, jag ville inte riktigt ta in det. Insikten kom bit för bit. Jag var ledsen men också förbittrad på honom. Han har förstört livet för massor av människor: för sig själv, sina barn, för barnens mormor och morfar, för oss… Och han vägrade prata om det. När vi vid ett tillfälle frågade vad han kommer ihåg blev han alldeles svart i ögonen.
Magnus dömdes till femton års fängelse.
Förnekar han fortfarande vad han gjort?
– Han säger att han inte förstår vad han gör där, bland mördare och våldtäktsmän. Då har man lust att ruska honom och säga: ”Men du själv då, du tillhör ju samma kategori!” Magnus tystnad är det som plågar mig mest, mina frågor får ju inga svar. Det går knappt en dag utan att jag undrar vad som utspelade sig de där sista ödesdigra timmarna i lägenheten. Jag försöker begripa det obegripliga, hur min son har kunnat göra något så fruktansvärt.
– Vad kan göra en så arg att man dödar någon? De flesta har en spärr och han är inte en våldsam person. Jag skulle vilja veta vad som hände så att jag kan… inte förlåta kanske… men få lite förståelse.
Tror Magnus verkligen att han är oskyldig?
– Ja, jag tror honom, han har stängt av helt. Men borde han inte få hemska minnesbilder?
Samtidigt som Ulla är chockad över sin sons plötsliga brutalitet säger hon att det fanns varningstecken. Två månader före mordet kontaktade hon Magnus psykolog och försökte få sonen inlagd.
– Magnus var deprimerad – de låg i skilsmässa och hade ekonomiska problem – och vi oroade oss för att han skulle ta sitt liv. Men psykologen menade att de inte kan agera utan Magnus medgivande. Jag förstår inte att inte någon kunde hjälpa honom!
– Malandet börjar när man sitter ner och är lite oföretagsam. Varför? Vad kunde jag gjort annorlunda? Det här är nog mitt fel! Då får jag bromsa mig själv.
På samma sätt bekämpar hon skammen när den visar sina giftiga tänder. Men det effektivaste motgiftet har varit hennes öppenhet inför vänner och arbetskamrater – och deras medkänsla. Bortsett från barnens mormor, som de inte umgicks med tidigare heller, har ingen varit fördömande.
– Vi har inte försökt dölja något, alla vet vad som hänt, och vi har bara känt stort stöd från vår omgivning.
Träffar du Magnus ibland?
– Ja, vi besöker honom varannan månad, oftast tillsammans med något av barnen. De pratar om vardagssaker, om skolan och livet i fängelset.
Barnen stannade hos sin farmor och farfar i ett år. Den äldsta bor kvar, två bor hos sin faster och den yngsta i fosterhem. Ulla tycker det är hemskt att syskonskaran splittrats.
– Men det gick inte att lösa. Vi är för gamla och min dotter kunde bara ta två utöver sina egna.
Först nu börjar verkligheten komma ikapp syskonen.
– De har faktiskt inte sörjt så mycket, men jag tror att bakslagen kommer nu. Elvaåringen har börjat bli tjurig och lite uppkäftig.
Kan du älska din son på samma sätt fortfarande?
– Visst stör ilskan moderskänslorna. Men inom mig finns också alla ljusa minnen från när Magnus var liten.
Europasemestrarna med familjen instuvad i en folkvagnsbuss. Elvaåringen som med bästisen i släptåg prövade alla stans busslinjer och lärde sig varje hållplats. Särskilt stark är bilden av en omtänksam femåring en vinterdag i början av 1970-talet.
– Vi kom gående och mötte en utvecklingsstörd dam. Hennes jacka var inte knäppt och hon grät för att bussen hade gått. Magnus sprang fram, knäppte jackan och drog på henne mössan, tröstade henne och sa att det kommer en ny buss snart.
Men nu sitter Magnus i fängelse minst tio år till. Barnen kommer att vara vuxna när han släpps. De har inte tagit avstånd från sin pappa utan älskar och längtar efter honom.
Ser du fram emot den dag han blir fri?
– Både och. Jag undrar om han kan bli så där vansinnigt arg igen. Ska han rikta sin aggression mot oss nästa gång?
Rädslan bottnar i Magnus förnekelse. Ulla tycker att kriminalvården kunde använda tiden bättre.
– De borde få honom att öppna sig, våga se vad han gjort, erkänna! Det verkar som han bara får sitta där.
Men hon ser en strimma av hopp. När Magnus stängde igen om sitt illdåd tycks han samtidigt ha förlorat kontakten med tjugo års äktenskap och familjeliv. Ulla berättar att han inte snuddat vid det förflutna på två år. Vid det senaste besöket drog sig Magnus plötsligt till minnes trevliga familjeanekdoter. Vänd mot en av sönerna utbrister han: ”Minns du vad mamma gjorde då?”
Far och son skrattar gott vid det fina minnet.

Här finns hjälp!
Ulla är själv med i Föreningen anhöriga till en gärningsman: www.fateg.se
Bris, Barnens rätt i samhället: 11 61 11 eller www.bris.se
Anhörigjouren erbjuder bland annat rådgivning, stöd och terapisamtal. Tel: 0706-80 58 22, e-post: info@anhorigjouren.se, Hemsida: www.anhorigjouren.se

 

Text: Maria Widholm

Foto: Shutterstock

 

 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…