Annons

Annons

Hugo Lagercrantz skriver sina memoarer

Hugo Lagercrantz är den oförtröttlige debattören och barnläkaren som nu blickar tillbaka på sitt liv. För oss berättar han om tuffa skolår, äktenskapet med Rose och sin mammas lobotomi.

Dela
(0)

2
Visa bildspel

/
Hugo Lagercrantz skriver sina memoarer
Hugo Lagercrantz skriver sina memoarer
...
Visa mer

 

Rose öppnar dörren till den vitmålade vindslägenheten i centrala Stockholm. Hon är gift med Hugo, som snart ger sig till känna i blåvitrandig skjorta och beige chinos. Med ett blygt leende sträcker han fram handen. Rose pratar glatt på och ställer frågor innan hon måste försvinna iväg på ett ärende.

Annons

—Hoppas du får honom att prata nu! säger hon med ett finurligt leende och en menande blick mot sin man.

Som en blandning av eld och vatten. Så framstår Rose och Hugo. Hon är den uppeldade, spontana och han den stillsamma, tillbakalutade. Men i sitt yrkesliv har Hugo varit en brinnande eldsjäl som blivit en av Sveriges mest kända barnläkare. Han har förespråkat att barn under två år varken bör gå på dagis eller titta på tv och uppmärksammats för sitt råd om att spädbarn ska ligga på rygg i stället för på mage. I höst är han aktuell med sina memoarer.

—Det är intressant att se bakåt och försöka förstå vad som har format en. För mig har aldrig arbetet med boken varit ett sätt att förstå livet och mig själv, säger Hugo.

Hugo föddes våren 1945 och växte upp på Södermalm i Stockholm. Tillsammans med sin lillasyster Cecilia brukade han vid sextiden om kvällarna sitta i ett av lägenhetens fönster och vänta på att deras pappa skulle komma cyklande från sitt jobb på Norrtulls barnsjukhus. Förutom hembiträdet var det pappa Rutger som tog hand om barnen. Hugos mamma Marit var sjuk. Ett av hans få minnen av henne är när han och Cecilia stod vid hennes sängkant och såg henne gråta oavbrutet. När Hugo hade fyllt fem lades hon in på mentalsjukhus och lobotomerades tre år senare. Den sommaren bodde Hugo som vanligt hos sina morföräldrar på Särö på Västkusten och en dag satt hans mamma där med ett bandage runt huvudet.

 

Läs mer: Tove föddes som man

 

—Hon rökte franska cigaretter med munstycke och hade svarta kläder. Hon såg inte alls ut som en vanlig mamma. De vuxna förklarade inte för mig vad som hade hänt. Jag var nog ganska ledsen, men jag tror att jag anpassade mig till situationen. Det var många i familjen som hade varit psykiskt sjuka.

—Men jag skämdes för min mamma. Jag ville inte gå ut på stan med henne och det var hemskt om hon skulle krama mig så att någon såg. Jag kunde längta efter att ha en mamma som alla andras.

Vad tänker du i dag om att din mamma lobotomerades?

—Då fanns det varken psykofarmaka som Prozac eller Valium så det var ju svårt för läkarna. Men att Egas Moniz har fått Nobelpriset för metoden är ju helt fel.

Framgångsrik släkt

Den adliga ätten Lagercrantz inbegriper flera framstående personer, däribland Hugos farbror – den före detta chefredaktören för Dagens Nyheter Olof Lagercrantz. Men i släkten har det också funnits många förtvivlade själar. Hugos farmor Agnes var dotter till landshövdingen Hugo Hamilton, som var barnbarn till författaren Erik Gustaf Geijer. Agnes drabbades tidigt av depression och senare även hennes dotter – alltså Hugos pappas syster. Hon kastade sig ut från balkongen från fjärde våningen i huset på Östermalm 1934. Strax därefter hamnade mamma Agnes på Långbro sinnessjukhus, där hon också lobotomerades.

—I min familj har man inte fått uttrycka känslor. När min fars syster tog livet av sig gick min farfar till jobbet på banken, som om ingenting hade hänt. Roses familj är motsatsen till min. Rose brukade prata med sin mamma fem tio gånger om dagen och hon älskade en för den man var, snarare än den man skulle bli. På min pappas sida finns inte samma engagemang och känsla. De som inte blev framgångsrika blev i stället deprimerade. Framför allt drabbade det kvinnorna som inte fick förverkliga några egna yrkesambitioner.

För Hugos pappa var bildning det enda som räknades. Hugo fick aldrig höra att han var bra, förutom om han kom hem med fina betyg.

Hugos syster drunknade

På gymnasiet umgicks Hugo i ett gäng som brukade äta lunch ihop och diskutera filosofi och politik. Vid det här laget hade Hugo bestämt sig för att han ville bli läkare som sin pappa. Han började läsa medicin direkt efter studenten. Det var då, under studierna, som Hugo blev kär i Rose.

—Rose kommer från en känslomässigt varm familj. Hon har nog lärt mig att inse vikten av familjen och att älska sina barn för vad de är. Men jag tror inte att jag på något sätt lättade mitt hjärta för henne när vi blev tillsammans. Vi körde vårt race, försökte få ihop livspusslet och jag satt aldrig och ältade saker om barndomen för henne.

 

Läs mer: Björn Ulvaeus vill bestämma över sin egen död

 

Deras första son Leo föddes i januari 1971 och några månader senare disputerade Hugo vid Karolinska institutet, bara 26 år gammal. Redan samma höst blev han docent i fysiologi. I februari följande år föddes dottern Rebecka i samma veva som Hugos syster Cecilia plötsligt försvann. Hon hittades till slut, drunknad i Mälaren. Om hon hade gått ut på isen med avsikten att dränka sig kommer Hugo aldrig att få veta.

—Cecilia hade inga problem som barn, men hon kom i ett symbiotiskt förhållande till vår far. När han gifte om sig stötte han Cecilia ifrån sig. Hon hade en del kortvariga relationer men jag tror att den enda man hon någonsin älskade var min far.

Först din pappas släktingar, sedan din mamma och därefter din syster. Hur har du hanterat alla tragedier?

—Det som hände Cecilia var ju fruktansvärt och jag hade vissa skuldkänslor efteråt. Men jag tror att jag har försökt hålla avstånd till allt jobbigt som har hänt i min familj och inte gått djupare in i det. I stället har jag gått mycket upp i mitt jobb.

Hur är du på att visa känslor?

—Jag kan bli ganska upprörd och arg. Genom åren har jag blivit väldigt förbannad när det har varit neddragningar inom sjukvården och personalen har haft det jobbigt. Då har jag ofta blivit beskylld för att jag argumenterar med känslomässiga argument i stället för sakliga. Jag upplever att många politiker och chefer inom sjukvården är väldigt känslokalla och beräknande. De är inte lojala mot patienterna utan mot systemet. Det tycker jag är ett problem i allra högsta grad.

Jobb och familj svår avvägning

Sedan han bestämde sig för att bli barnläkare har han specialiserat sig inom nyföddhetsmedicin och varvat forskning med arbetet som patientdoktor.

—Det som är roligast är när jag i dag möter folk på stan som säger att ”du räddade min sons liv”. Det är den bästa belöningen.

Men för att bli en uppskattad patientdoktor och respekterad forskare har Hugo betalat ett pris. Hans äldste son har förebrått honom för att han inte var närvarande under uppväxten. Även relationen med Rose har fått utstå många törnar.

—Rose läste sagor för barnen och tog verkligen hand om dem. Jag försummade ju dem när de var små. Men andra läkare som var i min sits på Karolinska var på sjukhuset till klockan tio på kvällen och jobbade jämt. Det accepterade aldrig Rose. Och jag accepterade att inte tillbringa all min tid på sjukhuset. Men det är klart att det var diskussioner.

 

Läs mer: Helena Bergström har ingen åldersnoja

 

Vad har karriären betytt för dig?

—Att prestera och lyckas var det enda som räknades för min far. Det är klart att det har präglat mig. Jag tror att jag hela tiden kämpade för att han skulle tycka att jag var bra. Det var hela tiden en tävlan. Först skulle jag vara duktig i skolan, sedan komma in på läkarlinjen och disputera. När jag väl blev professor och på något sätt gick om honom så blev han inte ett dugg glad för det.

Går det att vara både en närvarande doktor och en närvarande familjefar?

—För att vara en bra läkare så kräver det att man är väldigt tillgänglig på sjukhuset. Jag vill ändå tro att jag har engagerat mig mycket i mina barn. Men du får fråga Rose.

När Rose några minuter senare kommer tillbaka in i lägenheten passar jag på: Hur var Hugo när barnen var små? Rose skrattar.

—Han var sällan närvarande. Hans arbete var 97 procent. Men vi hade kul ändå, barnen och jag, säger hon och tillägger:

—Nej, men jag kände mig väldigt brädad. Jag funderade ibland på om jag verkligen ville fortsätta att vara gift med honom. Jag kom fram till att det ville jag. Mycket kan man säga, men man har aldrig tråkigt med Hugo, säger hon och ler.

 

 

 

 

 

Hugos bästa råd till föräldrar:

1. Prata, prata, prata! Kommunikationen startar direkt efter födseln och är första steget till att barn lär sig prata. Ha ditt barn i knät varje dag och rimma, ramsa och läs böcker.

2. Vyssja inte för mycket! Det vimlar av olika sömnmetoder och flera av dem verkar lite råa och hjärtlösa. Men det är inte alls skadligt för bebisen att lära sig att somna själv.

3. Vänd inte bebisen framåt i barnvagnen! Barn under två år ska helst åka bakåt och se den förälder som kör vagnen. De bryr sig inte ett dugg om utsikten utan vill och behöver kommunicera med sina föräldrar.

4. Stäng av tv:n! Barn under två år ska inte alls titta på tv. Studier visar att barn inte blir smartare av mycket skärmtittande, snarare tvärtom. Det fragmenterar tillvaron och kan störa koncentrationsförmågan och sömnen.

5. Sluta överös barnen med leksaker! Det finns väldigt mycket onödiga prylar för barn i alla åldrar. Ska du köpa något så välj en bok, kritor och ett ritblock.

6. Låt inte barnet välja allt! Fatta besluten åt dina barn och våga vara förälder. Fråga inte om de vill ha korv eller köttbullar: ställ i stället fram det ena eller det andra. Den främre delen av hjärnan mognar fullständigt först i vuxen ålder.

 

Läs mer

Nu får det vara slut på självmorden i min släkt

Lotta drabbades av en depression

Att bli nykter är det bästa Sven Melander har gjort

 

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…