Annons

Annons

Hos fjällkorna fick Stina tillbaka livsglädjen!

Dela
(0)

Myhrbodarna Stina Hedlund
Hemmets moderedaktör Stina Hedlund är en kvinna med mycket energi, full av nya idéer och nästan alltid sprudlande glad. Men det har inte alltid varit så. För några år sedan mådde hon riktigt dåligt.
Stina Hedlund– Jag däckade totalt. All kraft försvann!
Vändpunkten kom när hon läste om en kvinna som hade en fäbod…
Det var högsommar för tre år sedan när Stina satte sig på tåget för att resa tillbaka till Jämtland där hon en gång växt upp. Men den här gången var det inte Frösön utanför Östersund som var målet – den här tågresan skulle ta henne ännu längre ut i naturen, till Valsjöbyn och Myhrbodarna, en levande fäbod inte långt från norska gränsen.

Annons

Hon hade vinkat av maken Magnus och de tre barnen Ella, Max och Clara i skånska Bjärred för att få komma ut i naturen, umgås med djur och försöka finna harmonin igen.
– Jag hade jobbat som redaktör och journalist i många år när tidningen jag då jobbade på lades ner. Jag fick en annan tjänst, men kände att jag då knuffade ut en annan person, och började må dåligt. Till slut däckade jag totalt och tappade läs- och skrivförmågan, men hade samtidigt en bisvärm av tankar i huvudet om livet och framtiden, minns Stina som var sjukskriven i åtta månader.
Av en slump läste hon en artikel om en kvinna som praktiserade på en fäbod. Stina, som alltid älskat djur och alltid haft många egna husdjur, kände instinktivt att detta var mitt i prick. Tanken på att ensam och under en längre tid få pyssla om bondgårdsdjur – som skänker mat utan att man slaktar dem – lockade. Tänk om hon kunde få praktisera på en fäbodvall i Jämtland!
Stina sökte på nätet och fann Anita Myhr som äger och driver Myhrbodarna. På frågan om hon fick komma och hjälpa till fick hon ett rungande ja.
– När jag satt på tåget och såg fjällen och mina hemtrakter blev jag alldeles tårögd och fylldes av varma känslor. Jag var på väg att återknyta kontakten med mina rötter. Fjällvärlden öppnade sig som en blomma, det var magiskt. Men visst var jag nervös också.
Det klickade direkt
Utsikten från fjället var förföriskt vacker och det första Stina gjorde när hon kom fram var att sätta sig på en bänk. Några svalor och sädesärlor dansade i luften, annars rådde en total stillhet.
– Jag kände att det här var vad jag saknat och försummat länge. Det sa också klick direkt mellan mig och Anita, vi var på samma våglängd och hade samma tankar och åsikter om hur en levande landsbygd ska fungera. När djur har det bra ger de alltid det bästa tillbaka.
Myhrbodarna är en välbevarad fäbod som drivits av släkten i många år och som numera också har klassats som kulturhistoriskt minnesmärke. I midsommartid varje år vandrar Anita med sina fjällkor, får och getter genom skogen till sommarbetet vid vallen, där hon stannar fram till oktober. Till stället hör också ett antal stugor för uthyrning, en bustuga (storstuga) där det är kafé några dagar i veckan och fjös (fähus). Till sin hjälp har Anita under högsäsong flera volontärer.
För Stina var det bara att kavla upp ärmarna och sätta i gång att jobba!
– Den bästa stunden var tidigt om morgonen, när ingen annan hade vaknat, då tassade jag ut, gjorde upp eld och startade dagen. Före klockan åtta skulle vi ha mockat ut, tvättat korna, matat kalvarna och mjölkat innan det var dags att valla flocken ut i skogen där de skulle beta under minst tio timmar.
Tillbaka på fäboden gällde det att ta till vara mjölken, det vill säga separera grädden i den handvevade separatorn, handdiska alla kärl och redskap, kärna smör och ibland ysta ost. Tre dagar i veckan håller kaféet öppet och då serveras hembakad kärnmjölkskaka, frasvåfflor, tunnbrödsstutar med getost, hemsmör och hemkokt älgörtssaft.
På kvällen vid 18-tiden kom korna hem – en höjdpunkt.
– Det var en fantastisk känsla när ljudet av skällorna hörs, först på långt håll för att sedan komma närmre. När man ropade ”kossera” så svarade de med ett glatt ”mu” och sprang sedan själva rakt in i sina bås. De ville bli mjölkade, berättar Stina med entusiastisk röst.
På kvällen ska även får och getter hämtas in till sina fähus för att skyddas från björn som det finns gott om i området.
– Glädjen i kossornas ögon smittar. De njuter av livet. Själv njuter jag av det hårda och smutsiga kroppsarbetet som gör mig lugn och harmonisk inombords. Tiden står stilla.
Efter en sen middag och en skön dusch stöp hon i säng strax före midnatt. Tv och datorer fanns inte och hade det funnits hade tiden ändå inte räckt till. Dessutom gav det jämtländska fäbodlivet och allt som hände i naturen så mycket mer än en tv-serie.
Tiden gick fort och Stina läkte av att leva i nuet – och samlade kraft.
– Jag träffade härliga människor som kom hit för att fika och prata. Men det som betydde allra mest var kontakten med kossorna, att få uppleva deras lugn och harmoni. En ko är precis lika klok, sällskaplig och vänlig som en hund, säger Stina övertygande.
– Ingenting går uppemot när en ko snusar en i nacken och försiktigt buffar med mulen som om den vill säga: ”Hej, kompis, jag gillar dig!” Då blir jag alldeles knäsvag!
Tur hade hon också. Sista kvällen på fäboden fick hon agera barnmorska när en kalv kom till världen. Man hade väntat länge på att Fjällros skulle föda och sent på kvällen var det dags. Tjurkalven Fabian Ferdinand kom till världen utan problem!
Är utbildad beredskapsbonde
När Stinas man kom för att hämta henne mötte hon honom med en varm kram.
– Jag minns så väl Magnus första ord: ”Nu känner jag igen dig, nu har du fått tillbaka dina pigga kanariefågelögon!”
Efter sommaren på fäboden behöll Stina sin återvunna livsglädje. Hon fick jobb på Hemmets Veckotidning och blev snart tidningens moderedaktör. Men kontakten med kossorna och lantlivet har hon inte släppt, tvärtom. Hon har lärt sig att hon behöver både vin och mjölk för att må bra i själen, både livet som journalist och livet som bondmora. Hon älskar att resa, hitta på saker med familjen och att leva i full fart, men har också behov av att få mocka ut i en ladugård, mjölka, bli trött och smutsig. Eller bara sitta på en solvarm sten i en skogsglänta och lyssna på fågelsången.
Under somrarna som följt har hon återvänt till Myhrbodarna. Hon har också gått vidare och utbildat sig till djurskötare och beredskapsbonde inom organisationen Blå Stjärnan.
Efter första sommaren på fäboden blev kolängtan så stor att hon helt enkelt körde till en bondgård i hemtrakten, knackade på och frågade om hon inte kunde få komma och mjölka en gång i veckan. Det fick hon!
I dag har Stina också kontakt med Solveig Johansson som driver ett litet gårdsmejeri, Hjortsjö Gårdsmejeri, i Rydaholm utanför Värnamo.
– Solveig har tio fjällkor och jag har redan varit där och passat korna och gården en helg när hon var i väg på en matmässa. Visst var jag nervös, men det gick bra och det ger så mycket styrka att känna att jag klarar av det här – ensam.
– Tänk, jag som alltid sa att jag aldrig skulle kunna äta ett djur som jag hade en relation till. I dag är det tvärtom! Ju mer jag lär om livsmedel och hälsa, desto mer känner jag att jag inte vill äta mat av djur som jag inte vet hur de mått och vad de har fått i sig. För att vi ska må väl är det viktigt att djuren också har det bra!

Myhrbodarna

Myhrbodarna är en välbevarad fäbod som drivits av famijen Myhr i många år.

 

 

Stina Hedlund

– Jag kände mig liten och skör med stukad självkänsla när jag for dit – och glad och stark när jag åkte hem!

 

Myhrbodarna

Myhrbodarna

– Korna sprang själva rakt in i sina bås. De ville gärna bli mjölkade!

 

Stina Hedlund

Familjen Hedlund, fr v Magnus, Ella, Stina i mitten och så Max och Clara samt hundarna Meggie och Alice.

 

Läs mer om Myhrbodarna!

Text: Maud Holmberg Klyft  Foto: Privata


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…