Annons

Annons

Hos Anette känner Patra sig älskad igen

När nyblivna pensionären Anette mötte föräldralösa Patra från Uganda kände båda att de hörde ihop, som mor och dotter. – Patra är min flicka. Jag kan bli så glad när jag tittar på henne att jag nästan vill äta upp henne, skrattar Anette.

Dela
(122)

4
Visa bildspel

/
Hos Anette känner Patra sig älskad igen
Hos Anette känner Patra sig älskad igen
Hos Anette känner Patra sig älskad igen
Hos Anette känner Patra sig älskad igen
...
Visa mer

 

Det doftar stekt falukorv i Anettes lilla kök i Alvesta. Vid köksbordet sitter Patra Nampala, 23, och äter rester som Anette Thygesen, 66, värmt åt henne.

Patra, som just nu läser in gymnasiet, har jobbat extra hela dagen på ett äldreboende. De ringer allt oftare efter henne. Patra är omtyckt och bra på svenska. Alla timmar hon och Anette tillbringat tillsammans det senaste året har gjort underverk med språket.

Annons

Anette har tänt ljuslyktor och köpt bullar. Nu lägger hon en extra klick lingonsylt på Patras tallrik och frågar om hon vill ha te på maten.

—Det är så mysigt att bjuda hem Patra på middag efter skolan eller jobbet, då har jag ett mål för den dagen. Ofta lagar vi maten ihop. Patra älskar min köttsoppa och tacogratäng, säger Anette, som varit skolkock i många år.

—Nästa helg ska jag lära dig att laga afrikanskt, lovar Patra. Matoke, matbanan, det är vår potatis, och jams, en rot som man kokar, mosar och äter med kycklingsås. Maten i Uganda är så väldigt annorlunda.

Två yngre bröder

För tre år sedan blev hon avlämnad utanför Migrationsverket i Malmö, 20 år gammal och ensam i ett främmande land. Sin biologiska pappa har hon aldrig träffat och mamman, som hon vuxit upp med, är försvunnen – ingen vet om hon lever. Kvar i Uganda finns bara två yngre bröder som blir oroliga om hon låter sorgsen när hon ringer.

—När jag kom hit till Sverige kunde jag inte sluta gråta, säger Patra. Jag blir fortfarande jätteledsen ibland, men då ringer jag till min mamma Anette. Jag har träffat många som är snälla i Sverige, men det här är något annat. Jag känner mig älskad.

—Vi brukar säga att jag är den vita mamman, berättar Anette. Jag har själv barnbarn och två fina söner och Patra har blivit en del av familjen. Hon firade jul med oss och följer ofta med till min särbo på landet. Keneth och jag har inga gemensamma barn. Om Patra varit tre hade vi kunnat adoptera henne, men hon är ju vår flicka ändå!

Anette var läxhjälp

Det började i april förra året. Anette, som vuxit upp med en engagerad mamma och mormor och själv alltid har velat rädda världen, hade efter pensionen börjat jobba ideellt flera gånger i veckan, bland annat på Rotarys läxhjälp för vuxna sfi-elever. Patra slet med en krånglig text och Anette satte sig hos henne.

—Jag vet inte varför men plötsligt sa jag bara vad jag tänkte: ”Det blir jättetråkigt att bo ensam”, berättar Patra. Vi kom på att vi bor på samma gata, Anette bjöd hem mig på te och vi kände oss sammanlänkade direkt. Det är svårt att förklara.

—Jag tänkte att vi kunde fika någon gång ibland. Första gången hon kom hit hade jag bokat tvättstugan och lämnade henne ensam i lägenheten en lång stund, med pass, pengar och guldsmycken. När jag kom tillbaka tackade hon mig för att jag litade på henne. Och det gjorde jag, fullständigt, fast vi inte kände varandra.

Snart träffades de flera gånger i veckan. I början behövde Patra mycket praktisk hjälp, hon saknade möbler och husgeråd och hade svårt att få pengarna att räcka till mat. Anette kom med gardiner och kloka föräldraråd, tog med henne på loppis och delade med sig av innehållet i sitt kylskåp.

—Anette har lärt mig allt om ekonomi, att spara och handla på rea och secondhand. Innan kunde jag köpa fina kläder när pengarna kom och sedan var de slut. Det var katastrof ibland, säger Patra och sneglar på Anette.

—Ja, och när du tänkte handla en svindyr tv för hela studiebidraget blev jag jättearg och skällde på dig! Men du lyssnade ju på mig och köpte den för halva priset på rea senare. Nu klarar du ekonomin jättebra, du har fått det så fint i din lägenhet – och har lärt dig att cykla också!

Båda skrattar så att ögonen tåras när de tänker på hur Anette sprang bakom Patras cykel, höll i, släppte och ropade att hon måste komma ihåg att trampa, alltmedan förbipasserande roades av synen. Patra reser sig upp och demonstrerar.

—Jag bara åkte och skrek: Hjääälp! Men när jag hade ramlat flera gånger gick det bra sedan. Anette hade lovat att jag skulle få hennes gamla cykel när jag lärt mig och sedan tränade jag vidare hos min pappa Keneth på landet.

Ska börja övningsköra

Först hade Anette tänkt att det här skulle vara hennes eget engagemang. Men redan efter en månad presenterade hon Patra för särbon sedan trettio år och de fann varandra direkt, som den naturligaste sak i världen. Keneth ställer upp med pappagrejer, transporterar hem tunga möbler från Ikeas fyndhörna, målar om loppisfynd och ska snart börja övningsköra med Patra.

—Första gången vi skulle träffas var jag nervös och tänkte ”gode Gud, hjälp mig så att han tycker om mig”, men Keneth var jättesnäll. Jag fick ett eget rum och sov som en bebis den natten. I somras var vi där fyra veckor tillsammans och gjorde många utflykter. Det känns att vi är en familj, säger Patra.

—När vi är därute hjälps Patra och jag åt med hushållet. Vi tittar på ”Bonde söker fru” och brukar tycka att samma bonde är snyggast! För mig som har pojkar är det lite mysigt med en flicka också. Vi skrattar väldigt mycket. Fördelen med att få en vuxen dotter är att båda är rätt balanserade, ler Anette.

Liksom andra mödrar kan Anette vara rädd att hennes dotter ska bli överfallen när hon är ute och dansar eller har jobbat sent. Hon vill gärna ha ett sms när Patra kommit hem.

—Jag tror att föräldrar brukar oroa sig lite. Det är för att de älskar en, säger Patra. Om jag träffar nya vänner eller en man kan jag prata med Anette om hon tycker att de verkar bra för mig. Det känns tryggt.

Förblir ung i själen

I Anette har Patra fått någon som önskar henne allt gott i världen och gläder sig åt varje framgång. Som när hon får beröm på jobbet för att hon är så flitig eller klarar skolan med bravur och kan börja plugga till undersköterska redan till hösten.

—Jag tror att det kommer att gå väldigt bra för Patra. Hon har en sådan vilja att klara sig och fixar det med lite stöd från oss. Det här varar förhoppningsvis tills mitt liv är slut. Det är en sådan glädje att göra en annan människa lycklig och samtidigt känna sådan lycka själv, det håller en ung i själen.

—Jag hoppas att Anette och Keneth får leva länge! Jag ser en bild framför mig: när jag får barn och får göra dem lika lyckliga. Och när Anette blir gammal ska jag hälsa på henne ofta och fortsätta att få henne att skratta, säger Patra.

På jobbet har hon sett att många av de äldre verkar ensamma och ledsna. Anette berättar att Patra har lärt henne något fint som hon fått med sig från Uganda: att rik, det är man när man har en säng att sova i, mat att äta och en familj som älskar en.

Nu står Patra i hallen med jackan på och en pappåse med en kanelbulle i handen. Anette ger henne en kram, pussar henne på kinden och säger godnatt och lycka till på skrivningen i morgon, och jag tänker att det faktiskt inte skulle behöva finnas någon ensamhet i världen.

 

Läs mer: 

Jag flydde över bergen med min nyfödde son

En kram kunde betyda allt när Linda var flyktingvolontär

Tilde de Paula skriver om sin uppväxt som flykting

 

Text: Maria Widholm

Foto: Sara Södergård


Läs mer om:

Dela
(122)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…