Annons

Annons

Hjärtbytet var Emmas enda chans!

Dela
(0)

140120 -Karlstad / Foto: Johan Eklund / Emma Dahlman har gjort ett hjärtbyte.

Emma, 28, har två hjärtan – ett gammalt och ett nytt. Delar av hjärtat hon föddes med finns i en burk med formalin hemma i lägenheten på Tegnérsgatan i Karlstad som en symbol över livets förgänglighet. I bröstet slår ett nytt hjärta med friska slag.
– Snart blir det födelsedagskalas för att fira att mitt nya hjärta fyller ett, säger hon.
I april är det ett år sedan Emma Dalman, då nyss fyllda 27, genomgick en hjärttransplantation där utgången till en början var oviss.
En hjärt-lungmaskin höll henne vid liv innan det nya hjärtat efter några dagar äntligen beslutade sig för att börja pumpa runt blodet.
Emma kommer gående med raska steg,  leende och med det långa håret fladdrande.
Hon har precis varit på niomånaderskontroll av sitt nya hjärta. Några timmars väntan återstår innan vävnadsproverna är färdiganalyserade och läkarna kan ge lugnande besked om att inga tecken finns på avstötning.
– Nästa gång är det ettårskontroll. Om allt ser bra ut då behöver de inte göra fler biopsier, säger Emma och visar de små ljusrosa ärren på halsen där proverna tas.
Ögonen glittrar och hon har nära till skratt. Man blir glad i hennes sällskap. Under intervjun slås jag av denna unga tjejs obändiga optimism och livsvilja som varit hennes trogna följeslagare under en tid som säkert skulle ha kunnat knäcka vem som helst.
– Väljer man att inte kämpa så väljer man ju att dö och det var inget alternativ för mig.
Emmas två livsmotton är ”bryt ihop men kom igen” och ”problem är till för att övervinnas”. Och hon har verkligen vunnit högsta vinsten i livets lotteri. Visst bröt hon ihop men hon kom igen stort.

Annons

Livet före hjärtbytet
På frågan hur hennes uppväxt i det lilla värmländska samhället Grums var svarar Emma spontant att den var idyllisk. Med pappa Lars som jobbade på pappersbruket och mamma Marianne som var hårfrisörska med egen salong i bottenvåningen i villan på Lökenegatan, och den 15 år äldre halvsystern Carola.
– Mamma och pappa försökte väldigt länge att få barn tillsammans så jag var hett efterlängtad.
Redan som liten levde hon livet i maxfart.
– Det är märkligt, men jag har alltid haft känslan av en annalkande katastrof. Det är nog därför jag levt så intensivt, jag fick inte försitta en enda sekund av livet.
I mellanstadiet upptäckte läkarna att hon led av så kallat galopperande hjärta vilket innebär att pulsen skenar iväg på ett okontrollerat sätt.
– Men det var helt ofarligt, säger Emma som glad i hågen fortsatte i samma tempo med träning veckans alla dagar.

140120 -Karlstad / Foto: Johan Eklund / Emma Dahlman har gjort ett hjärtbyte.
Hon beskriver sig själv som perfektionist, hon ville alltid vara duktig – helst bäst i allt.
Valet stod mellan att bli fotbollsspelare, bilmekaniker eller journalist. Hon satsade på det senare och reste efter gymnasiet till Frankrike för att plugga språk.
Men det blev ingen journalist av Emma. I stället sökte hon in på dietistprogrammet. Innan skolan startade reste hon och en kamrat i väg till Kina, Kambodja, Singapore, Thailand och Indien några månader.
Resan fick ett dramatiskt slut för 21-åriga Emma som drabbades av dysenteri, en mardrömsvariant av salmonella.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt. När jag kom hem kände mamma och pappa knappt igen mig eftersom jag tappat så mycket i vikt.
Emma benämner sig ofta som en olycksfågel och man kan inte annat än hålla med. Hon hann bara vara hemma några veckor innan blindtarmen sprack.
– De skar upp mig och dammsög rent, förklarar Emma på sitt typiskt osentimentala sätt.
Hon är inte typen som gnäller i onödan!
– Jag är lite som en ångvält, jag tycker inte synd om mig själv. Mitt liv går i 180 och jag har aldrig lyssnat på min kropp. Har den protesterat har jag svarat med att lägga i en högre växel, säger Emma och ler.
Lika obekymrade var inte föräldrarna som levde på helspänn av oro för vad deras vilda dotter skulle råka ut för. Det är varje förälders värsta mardröm att befinna sig på andra sidan jordklotet när ens barn mår dåligt.
Som när Emma drabbades av gallstensinflammation under tiden hon var utbytesstudent i Australien och läkarna tvingades ta bort gallblåsan.
Men varken en sprucken blindtarm, gallstensinflammation eller dysenteri har hindrat henne från att ständigt anta nya utmaningar, sätta ribban ännu högre.
– Jag har alltid tänkt att allt händer av en anledning, även om det är svårt att se det just när det händer.
Efter utbildningen fick hon drömjobbet som dietist i Arvika. Ett och ett halvt år senare hade drömmen förbytts i en mardröm.

Emma blir sjuk och väntan börjar
Strax före jul 2011 drabbades Emma av dubbelsidig lunginflammation. Det var när hon skulle återuppta träningen som hon märkte att något inte stämde. Konditionen som tidigare legat på topp, var som bortblåst.
Att det skulle vara något fel på hjärtat hade hon ingen tanke på.
– Nej då, jag la i en högre växel och anmälde mig till Vårruset men jag orkade bara springa två och en halv kilometer eftersom jag hade så ont i magen. Jag var så besviken efteråt.
Men i stället för att ta det lugnt och ladda batterierna svarade hon med att träna ännu hårdare med siktet inställt på Klassikern (Lidingöloppet, Vasaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen). Två dagar efter Vårruset sprang hon en mil, trots svåra buksmärtor.
– Jag hade konstant smärta när jag sprang men sa till mig själv att ”nu slutar du fjanta dig och springer, det sitter bara i huvudet”.
Hon ignorerade alla varningssignaler som att hon, som borde vara i toppform, plötsligt upplevde att trapporna till lägenheten var som ett smärre träningspass.
– Jag hittade hela tiden logiska förklaringar. Det gick inte in i min hjärna att jag kunde vara i så dålig kondition när jag tränade så mycket.
Ett par dagar innan hon skulle simma stukade hon foten, troligtvis räddade det hennes liv.
– Det var tur i oturen. Jag har senare förstått att risken var överhängande att jag kunde ha dött om jag ställt upp.
För varje dag blev konditionen allt sämre samtidigt som värken i magen tilltog. Till slut gick hon med myrsteg, trots att det var plant underlag.
Länge lyckades hon hålla masken för att inte oroa sina föräldrar. Men en morgon under semestern, efter en natt som präglats av ångest över att knappt få luft och med en fruktansvärd magvärk, ropade hon med ynklig stämma på sin mamma som kastade sig på telefonen och ringde sjukvårdsupplysningen.
Väl inne på sjukhuset gick allt fort. EKG indikerade att hjärtat inte mådde så bra, pulsen var väldigt hög. Läkarna blev bekymrade över den höga pulsen och ville ta ett hjärtsviktsprov. Svaret fick läkarna att studsa, men till Emma sa de bara att det var lite högt.
Långt senare fick hon veta att hjärtat var så ansträngt att värdet som normalt ska ligga under 300 låg på ofattbara 5600.
– Men det visste jag inget om då. När de sa att jag skulle bli inlagd blev jag mest irriterad. Jag var ju övertygad om att det var magsår.
Men ett ultraljud visade att läget var mycket allvarligare än så. Emmas hjärta var förstorat och hon hade drabbats av hjärtsvikt.
– Gång på gång upprepade läkaren att det var tur att jag kom in. Efteråt har jag förstått att jag bara var dagar eller timmar från ett hjärtstopp.
Förutom att hon hade vätska i bägge lungorna var levern kraftigt förstorad och fylld med vätska. Det var förklaringen till att magen smärtade. Njurarna var inte heller i bästa skick.
Emma fick trösta och försöka lugna sin mamma som bröt ihop.
Många skulle nog ha varit djupt oroliga över sin hälsa om vi fått samma besked, men inte optimistiska Emma. Inget skulle få förstöra hennes planer!
Detta var i augusti och läkarna gav henne gott hopp om att hon skulle vara återställd till jul med hjälp av hjärtmediciner.
När insikten slog ner att hon varit en hårsmån från döden åkte Emma hem på darriga ben.
– Jag hade väldigt svårt för att sova, tänk om hjärtat stannade?
Första tiden bodde hon hemma hos mamma och pappa i Grums innan hon fick tag på en lägenhet och flyttade till Karlstad.
Tiden gick men Emma blev inte bättre. Föräldrar och vänner fick hjälpa henne med allt.
– Jag blev helt matt bara av att bädda sängen.
I november var det dags för återbesök hos läkaren och nya prover togs. Resultatet var nedslående. Hjärtat hade inte återhämtat sig.
Emma hade inget annat val än att ställa sig i kö för att få ett nytt, friskt hjärta. Hennes eget födelsehjärta skulle snart sluta slå.
– När jag hörde ordet transplantation blev allt svart. Jag tänkte att detta överlever jag aldrig och hur ska jag kunna berätta för mamma? Mina ögon tårades, fast jag försökte att inte visa det, säger Emma som likt en hypnotiserad naglade fast blicken på plastmodellen av ett hjärta som stod på bordet bakom läkaren.
– Jag stirrade på hjärtat och det gick inte in i mitt huvud att man skulle plocka ut mitt hjärta. På nytt slogs jag av känslan av annalkande katastrof som jag alltid burit med mig – nu hade stunden kommit.
Trots det tunga beskedet gick hon direkt ut på stan för att fika med sina vänner. Hon försökte vara närvarande, men hjärnan var som en centrifug som bara snurrade.
– Tankarna malde, hur skulle jag berätta detta för mamma? säger Emma som minns hur hon satt och stirrade på telefonen länge innan hon till slut tog mod till sig och ringde sin mor som med tungt sinne tog emot beskedet att hennes enda barn behövde ett nytt hjärta.
När vi träffas har det gått nästan exakt ett år sedan Emma sattes upp på väntelistan.
– Första tiden var jag besatt av tanken på att någon måste dö för att jag skulle få leva. Det var en väldigt jobbig känsla, berättar Emma som i väntan på att ett passande hjärta skulle dyka upp, fick en hjärtstartare inopererad. Emma Dalman 7
– Jag döpte den till Bengt, eftersom det måste ha varit en man som uppfunnit en så obekväm pryl, den skavde under behån, säger Emma som hela tiden har ett skratt på lut.
Medan hon väntade träffade hon andra som genomgått transplantationer.
– Att få träffa dem och se att de levde normala liv betydde mycket för mig.
En annan som betydde, och alltjämt betyder, mycket för Emma är hennes katt Trassel.
– Han är min vän som tröstar mig när jag är ledsen. Då lägger han sig som en halsduk runt min nacke. Det är så mysigt.
Hon gjorde upp en lista på allt hon skulle göra efter operationen – stora mål som att ställa upp i World Transplant Games och genomföra Klassikern men också mindre mål som att ta två trappsteg i taget.
– Fortfarande tänker jag på det varje gång jag går i en trappa, säger hon och skrattar.
Hon är inte tjejen som oroar sig i onödan, men en sak var hon livrädd för – att tappa bort eller glömma sin mobil och därmed missa det livsviktiga samtalet som skulle tala om att ett hjärta väntade på just henne.

– Fortfarande kan jag inte lägga mobilen ifrån mig.

Operationen och dagarna efter
I april 2013, kom äntligen samtalet som hon både fruktat och sett fram emot.
– Först kunde jag inte tro att det var sant.
Emma satt på tåget till Jönköping där hon skulle träffa vänner när det ringde från skyddat nummer. I Jönköping hämtades hon av räddningstjänsten och drygt två timmar senare var de – Jag trodde att jag skulle bli rädd men jag kände mig snarare upprymd, exalterad. Äntligen fick jag trycka på ”play” och mitt liv kunde få börja om igen.
Under resan upp till Göteborg sms:ade hon oavbrutet till vänner, sin syster och såklart till mamma och pappa som slängde sig i bilen.
– Innan operationen höll jag en föreläsning för dem hur min kamera fungerade så att de skulle kunna ta bilder efteråt. Det kändes bra för då slapp vi prata om vad som skulle ske.

Emma Dalman 2
Men strax innan hon kördes i väg fick Emma panik och ryckte åt sig ett block, sprang in på toaletten och skrev ner hur hon ville ha sin begravning.
– Jag ville kremeras och det skulle spelas glad musik, inga dystra psalmer.
Anteckningsblocket gömde hon längst ner i sin ryggsäck. Innan hon rullades in viskade hon till Kalle, en av operationssköterskorna, var blocket låg så att mamma och pappa skulle veta. Ifall hon inte vaknade upp.
Operationen tog tio timmar, men Emma vaknade inte upp förrän efter en vecka. Det hade tagit några dagar innan hjärtat började slå. Dessa dagar var en svår pärs för hennes föräldrar. De hade hela tiden varit fulla av förtröstan att allt skulle gå bra, men när det nya hjärtat inte startade så bröt de ihop fullständigt.
Det första Emma mindes när hon väcktes ur sin veckolånga dvala var en sköterska som med lugn röst talade om att hon låg på hjärtintensiven.
Hon hade förlorat mycket muskelmassa, att lyfta mobiltelefonen var en kraftansträngning, men tack vare sin starka grundfysik hämtade sig Emma snabbt även om bröstkorgen smärtade ett bra tag efteråt.

Emma Dalman 3
– Det tog låååång tid innan jag kunde sova i min älsklingsställning på mage och tog över ett halvår innan jag klarade av att göra armhävningar.
Första gången hon kunde hålla duschmunstycket mot bröstkorgen och känna vattnet strila utan att behöva tänka på bandage och plåster, minns hon än i dag som en ren njutning.
– Jag älskar fortfarande att duscha, säger hon och skrattar.
För att vara nära sin dotter bodde Emmas mamma och pappa på sjukhusets anhörighotell, Johannesvillan.
I slutet av maj blev hon utskriven. Hemma i Grums väntade bästa kompisen Trassel.
– Han kastade sig om halsen på mig. Vi hade verkligen saknat varandra.

Så lever Emma i dag
En livsavgörande operation, där liv och död står på spel, påverkar många, inte bara den drabbade. Emmas nära och kära har under de senaste åren befunnit sig i ett vakuum där de ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan.
– Jag tror nästan att det har varit värst för dem. Jag visste ju hela tiden exakt hur jag mådde, om jag var rädd, orolig, eller såg ljust på tillvaron. Det kunde inte de veta lika lätt.

Emma Dalman 4
Än i dag hoppar hjärtat upp i halsgropen på mamma Marianne om Emma säger att hon känt obehag i bröstkorgen vid träning.
– Pappa och jag kom varandra mycket närmare under tiden på sjukhuset, och min syster Carola och jag har mycket mer kontakt nu än vad vi har haft innan. Vi har alla påverkats på så vis att vi inte tar lika lätt på livet längre, och vi är väldigt glada över att vi har varandra.
Är du samma Emma i dag som före operationen?
– Jag lever inte längre som om jag vore odödlig. Jag har tecknat ett livstidskontrakt med vården och jag kommer alltid att få äta mediciner. Men det gör jag så gärna.
Det är först nu när hon återupptagit träningen som hon förstår hur sjuk hon varit. Knappt hade hon blivit utskriven förrän hon, med eld i baken, stack i väg och köpte en sportcykel, en rödvit Ferrari.
Engagemanget i föreningen MOD, Mer organdonation, ligger henne varmt om hjärtat och hon tillbringar i dag all tid med att åka runt och föreläsa om vikten av att vi alla säger ja till donation.
Hon sänder en tacksamhetens tanke till de anhöriga som så osjälviskt gav bort en älskad släktings hjärta så att Emma kunde leva vidare.
– Varje kväll skriver jag ner tre saker som jag är tacksam över. En stående punkt är ”tack för att mitt hjärta slår”. Det tar jag inte längre för givet.

Detta är MOD
MOD är en organisation som vill minska transplantationsköerna i Sverige. Ambitionen är att starta en rörelse kring frågan för att öka kunskapen och förståelsen kring organdonation hos allmänheten så att fler aktivt säger ja till organdonation. MOD arbetar även för att förnya det politiska regelverket och organisationen och tydligheten inom sjukvården, för att på så sätt minska köerna för dem som väntar på en transplantation.
Se även www.merorgandonation.se

Så här tar du ställning
* Prata med dina anhöriga.
* Ladda hem ditt digitala donationskort.
* Skriv under ett traditionellt donationskort (finns på apotek och sjukhus).
* Registrera dig hos Socialstyrelsens donationsregister.

Text: Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Johan Eklund, privata

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…