Annons

Annons

Helena von Zweigbergk har kämpat mot blygheten hela livet

Dela
(0)

Helena von Zweigbergk

Många har sett Helena von Zweigbergk i På spåret på tv och hört henne prata i radions populära Spanarna. Men varje gång Helena von Zweigbergk ska stå i centrum måste hon kämpa för att komma ur sitt blyga skal.
– Jag har ofta skuldkänslor för att jag tar för mycket plats, berättar hon.

Annons

Läs mer: 4 andra blyga kändisar

Minuterna före sändning mår hon som allra sämst. Ändå utsätter hon sig för just den stunden, om och om igen.
Helena von Zweigbergk har ett splittrat förhållande till offentligheten och sin egen roll i media. I grunden är hon en väldigt blyg person, men samtidigt dras hon till uppmärksamheten. Hon vill synas och höras men vantrivs i tv-studions strålkastarljus.
– Folk blir förvånade när jag säger att jag är blyg och det kanske inte är så konstigt. Många har hört mig tjattra i Spanarna i alla år, det går ju inte ihop, jag förstår det. Men det är dubbelt. Jag har aldrig sökt mig till offentligheten för sakens egen skull, särskilt inte tv. Mycket har bara hänt av sig självt.
Helena föddes 1959 och växte upp på Östermalm i Stockholm med sin mamma och två systrar. Föräldrarna skildes tidigt och pappan flyttade till Malmö.
Som barn var hon tillbakadragen och höll sig helst i skymundan. När Helenas lärare på ett kvartssamtal beskrev henne som ”en klippa i klassen” reagerade hon med förvåning: ”Va? Syns jag?”
– Jag hade otroligt svårt att ta plats och blev väldigt lätt generad. Min bästa kompis var Katarina Ewerlöf och jag kände under hela min uppväxt en sorts avundsjuka på henne och alla andra som så självklart och enkelt tog plats i olika sociala sammanhang. En sån person har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli.
Vantrivdes framför kameran
När Helena var 17 upptäcktes hon av en modellscout på gatan i Stockholm. Hon fick erbjudande om att jobba som fotomodell och tackade ja.
–Jag var förstås fåfäng och tyckte att det var spännande, men jag hatade det. Att hamna i centrum på det sättet var hemskt. Under fotograferingarna försökte jag bara distrahera mig själv, tänka på något annat, och då är man ju inte bra. Men jag fick ändå erbjudande om att åka till Paris och alla möjliga länder, men jag vågade inte, och efter några år hoppade jag av. Det var verkligen inte min grej.
Helena har alltid haft många och nära vänner, som barn och tonåring såväl som vuxen. Blygseln har aldrig inneburit att hon har blivit isolerad, men i olika skeenden i livet har hon ändå upplevt den som besvärlig och ibland som ett stort problem, framförallt yrkesmässigt.
– Inför en direktsändning i tv kan jag få riktiga panikkänslor, noja och älta jättemycket att jag ska göra bort mig eller vara dålig. Samtidigt har jag ofta skuldkänslor över att jag tar för mycket plats, att jag breder ut mig. Det är en känsla av skam över att göra något som man inte får. Direktsänd tv är som en mardröm för mig, jag trivs väldigt mycket bättre med radio, säger hon.
Det är just i radio, i Spanarna, som många första gången bekantade sig med Helena. Sedan 1989 har hon varit med och levererat finurliga framtidsvisioner i det folkkära programmet. På senare år har hon hörts i Oförnuft och känsla, sommarserien där hon vrider och vänder på frågor om att vara människa och om våra relationer till varandra och i påskas gjorde hon en miniserie i P1 tillsammans med skådespelaren Pernilla August.
Olycklig i sminket
Störst genomslag har kanske hennes medverkan i På Spåret haft. I fjol vann hon tillsammans med vännen och kollegan Göran Everdahl. Det ska tilläggas att det tog ett par övertalningsförsök innan Helena tackade ja till att vara med.
Sitt första större tv-jobb fick hon när hon 2006 tillfrågades om att bli ny programledare för Filmkrönikan.
– Jag fick frågan och tackade ja på stående fot. Men när jag väl hade börjat längtade jag bara efter att det skulle ta slut, det blev som en ständig kamp mot nervositeten. Jag minns hur jag kunde sitta i sminket före en inspelning och känna mig alldeles olycklig, då när man ska vara som mest taggad och energisk. Det var en väldigt jobbig period, jag mådde jättedåligt, erkänner hon.
Efter ett år hade hon fått nog, hoppade av jobbet och återupptog skrivandet. Helena har skrivit fyra kriminalromaner med fängelseprästen Ingrid Carlberg i huvudrollen, men övergick från och med romanen Tusen skärvor tillit till att skriva mer relationsinriktade böcker.
För tillfället arbetar Helena med en ny bok som hon ännu är mycket hemlighetsfull om. Dessutom har hon planer på att skriva dramatik, vilket hon aldrig tidigare har gjort.
Hon trivs med vardagen som författare där hon ensam arbetar med sina berättelser. Men blygheten gör att hon helst avstår från att ta plats på en fest för att hålla tal eller berätta en längre historia.
– Mina historier blir alltid korta och tråkiga, konstaterar hon med ett snett leende.
Ett kanske märkligt påstående av en person som livnär sig på att berätta just historier. Men att berätta genom en text, i bokform, är något helt annorlunda förklarar Helena. Bakom datorn har författaren Helena full kontroll över bilden hon förmedlar, en kontroll hon saknar om hon är med i tv, håller ett föredrag eller går på fest.
Slutade sjåpa sig
Men problemet med blygseln är ändå något som blivit mindre med åren. Hon säger själv att det är först på senare år som hon har börjat ”ta ton bland folk”.
– När jag fyllde 50 kände jag att det var dags att sluta sjåpa sig. Men det har varit en lång kamp för att bli den person som jag är i dag. Jag har länge gått i terapi och det har hjälpt, absolut. Att få barn har också varit väldigt nyttigt för mig. All kärlek man ger dem ger man ju samtidigt sig själv. Det är fantastiskt vilken läkande kraft det faktiskt är att få barn, säger Helena som har två söner, 22 och 15 år gamla.
Med åren har hon också lärt sig att hantera sin blygsel bättre, hittat metoder och tekniker för att inte låta den styra eller begränsa henne.
– Det underlättar väldigt om man har en roll att gå in i. I Spanarna har jag en roll, när jag är programledare har jag en annan roll. Då är jag någon annan, en yrkesperson. Då blir det väldigt mycket lättare. Annars handlar det förstås mycket om att träna och träna, att utsätta sig för situationer som man egentligen vill undvika. Men det är dubbelt, för samtidigt tycker jag att man ska tillåta sig att vara blyg. Det är inget fel på dig för att du är blyg.
Och det är just den där balansgången, att hantera blygseln utan att förminska sig själv, som är det svåra. Helena brukar tänka på ett gott råd hon fick av en kompis för många år sedan.
– Hon sa att jag skulle föreställa mig blygseln som den lilla flickan Helena och att jag skulle ta henne i knät. Hon tyckte jag skulle ta hand om blygseln i stället för att föra ett krig mot den. Jag tycker det var bra sagt och ett bra sätt att förhålla sig till sig själv. Blygseln är ju en del av mig, så är det bara.

Gilla Hemmets på Facebook

Text och foto: Jakob Hydén

Bra att vara blyg!

Blyghet kan vara svårt och plågsamt, men det finns också fördelar med att vara blyg!
* En blyg person ägnar ofta mer tid åt egna tankar, drömmar och fantasier. Det gör dig till en kreativ och påhittig person.
* Du blir bra på att läsa av stämning och människor omkring dig eftersom du hellre iakttar än blandar dig i en massa samtal.
* Människor tror på vad du säger eftersom du säkert ger ett eftertänksamt och klokt intryck.

Läs mer:

Nu har Lars Lerin vant sig vid att vara lycklig
Stefan Einhorn kämpade för att bli sedd av pappa Jerzy
Efter 32 år fick vår kärlek en ny chans


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…