Annons

Annons

Helena Bergström har ingen åldersnoja!

Helena Bergström

Jag vet vem jag är och vad jag kan. Det är en skön känsla.

 

På vita duken spelar hon deppig journalist med kropps- och ålderspanik. I verkliga livet är Helena Bergström däremot trygg i sig själv och sin kropp och längtar definitivt inte tillbaka till ungdomsåren.
– Jag tycker om att säga att jag är 50 – det ger tyngd!

Annons

Helena Bergström står i duschen och deppar över komage, gäddhäng och taxöron. Så börjar filmen Medicinen där hon spelar den ensamstående mamman och journalisten Johanna. Här handlar mycket om åldrande, utseende och dåligt självförtroende.
– Jag tror att många känner igen sig i det, säger Helena när vi träffas i Stockholm.
Hon fick Hans Koppels bok med samma titel av en vän och föreslog maken Colin Nutley att de skulle göra film av den. Det blev en komedi med ett budskap om att tro på sig själv och ta för sig av livet, med nästan bara kvinnor i rollerna.
Själv känner Helena också igen sig i tankar om kroppens förfall och hon kan våndas över att åren har gått alldeles för fort, men samtidigt ser hon mest positivt på att bli äldre. Tidigare i år fyllde hon 50 och det innebar varken livskris eller någon önskan om att förändra det yttre.
– Jag tycker om att säga att jag är 50. Det har tyngd. Jag har erfarenhet och vet vem jag är och vad jag kan. Det är en skön känsla. Jag är tillfreds med min ålder. Jag gillar mina rynkor och tycker att det är extremt vackert med åldrande. Jag vill inte se ut som min 19-åriga dotter, även om jag är stolt över min unga och vackra tjej.
Jämställdhet engagerar
För Helena är det viktigt att yta och utseende inte tar över från det hon tycker är meningen med att vara skådespelare: att göra ett bra hantverk och berätta en historia.
– Det är så sorgligt med alla lyfta och skönhetsopererade Hollywoodstjärnor. Jag blir extremt provocerad när jag ser vad folk gör med sitt utseende för att se unga ut. Jag såg Nicole Kidman på Cannesfestivalen och tänkte: Men vad har du gjort med dig själv?!
Hon blir upprörd över att det ofta är fokus på kvinnliga skådespelares ålder, men kan själv också fastna i sådana tankar.
– När jag fick frågan om jag ville spela Kameliadamen sa jag till regissören: ”Vet du hur gammal jag är?” Men sedan tänkte jag att vi tjejer måste bli bättre på att ta för oss och inte bry oss om sådant. Inte skulle Micke Persbrandt säga ”vet du hur gammal jag är?” om han blev erbjuden en roll!
Könsroller och jämställdhet engagerar Helena. Det får henne att prata fort och mycket och att gestikulera intensivt under intervjun. Hon vill arbeta för att visa både orättvisor mellan kvinnor och män och för att ge positiva förebilder i de pjäser och filmer hon gör. För henne är det viktigt att kvinnorna får ta stor plats i Medicinen och att handlingen kretsar runt dem. Entusiastiskt berättar hon att hon har gått flera kurser om genus.
Men Helena längtar absolut inte tillbaka till yngre dagar – ”nej, fy sjutton!”. Åren runt 20 minns hon som jobbiga, fulla av osäkerhet och frågor. Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg? Trots att skådespelarkarriären snabbt tog fart med roller både på Dramaten, Stadsteatern och på film dröjde det flera år tills hon kände att hon hade hittat rätt yrkesmässigt och privat.
– Det var när jag träffade Colin. Vi vill berätta samma historier och göra samma filmer. Filmer om vanliga människor och filmer där kvinnor driver handlingen. Vi tål inte det som är pretentiöst.
De blev kära när Helena gjorde huvudrollen i Black Jack som Colin regisserade. Han var 20 år äldre och gift och även om ett förhållande först verkade otänkbart gick känslorna inte att stoppa. Helena kastade sig över Colin i en hiss på hotellet i Gävle, där de bodde medan filmen spelades in, och sa: ”I think I’m in love with you.” Efter det fanns det ingen återvändo. För Helena och Colin är det sedan dess de två för evigt eller ”from here to eternity” som det står i den vigselring som hon fick av maken när hon fyllde 50.
– Colin är den varmaste människa jag vet. Han är en extrem humanist och jag föll för hans människosyn. Vi pratar mycket, delar mycket, jobbar mycket ihop och respekterar varandra. Men vi bråkar mycket också, fast det brukar gå över fort. Jag kan bli tokig på karln. Jag får ju bara spader när han går omkring och tuggar på sina engelska kex på kvällarna.
Familjen viktigast
När Helena blev mamma hittade hon sig själv.
– Det var en nyckel till vuxenlivet för mig. Jag har identifierat mig väldigt mycket med att vara mamma och har alltid haft mycket fokus på familjen. Det är hos familjen jag hämtar kraft. Den är min stöttepelare och utan den skulle det varken bli filmer eller föreställningar.
Allra lyckligast är hon när familjen är samlad. En hemmakväll med man och barn och världens godaste middag står alltid högst på önskelistan. Men vad är då världens godaste middag? Jo, det är kräftor, eller fläskfilé med potatisgratäng! Lata semesterdagar i Thailand med familjen hör också till det som hon längtar till och uppskattar.
Nu börjar barnen bli stora, dottern Molly är 19 år och tog studenten i våras och sonen Tim är 17 år.
– Jag kan ju få lite ångest över att det har gått så fort. Nyss sa jag ”sätt på dig galonbyxorna” och nu är det de som kan säga ”dra åt helvete”.
Tonårstiden beskriver Helena som en brytningstid med mycket diskussioner och sömnlösa nätter när hon ligger vaken och oroar sig när barnen är ute.
– Mina barn vill inte att jag ringer och sms:ar för mycket när de är ute. Men det gör jag i alla fall, säger Helena som kallar sig en riktig hönsmamma.
I familjen ingår flera husdjur eftersom djur alltid har betytt mycket för Helena. Från barndomens älskade dalmatiner Tina, som räddade många ensamma kvällar när mamma och pappa som var skådespelare respektive regissör var på teatern, till hästen Jojje och de två hundar och två katter som tillhör familjen i dag. Så ofta hon kan är Helena ute och rider och på helgerna tävlar hon då och då i hoppning.
– Jag blev helt euforisk när vi blev elva senast på en tävling. Jag blev kär i Jojje på nätet och han var en bångstyrig kille när jag fick honom, nu är han snäll som en hund och skriker av glädje när han ser mig.
Med djuren är Helena långt från teaterns och filmens värld där hon ständigt blir bedömd.
– Tilliten, trofastheten och att de aldrig dömer är det som gör att det ger så mycket att vara tillsammans med djur. Precis som familjen ger djuren mig kraft.

Aktuell: Med filmen Medicinen som har premiär den 29 augusti och i Kameliadamen på Stockholms Stadsteater med premiär den 23 augusti.

AV ANETTE BÜLOW
FOTO: THERESIA KÖHLIN

 

 

 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…