Annons

Annons

Heja Sverige-Daniel mötte sin biologiska mamma

I höstas stal han hela svenska folkets hjärtan när TV följde hans kamp för ett judoguld. Men den snälle charmören som alla smälte för, Daniel Anglén, hade en tuff start i livet. Han lämnades till barnhem direkt efter födseln med en hjärnskada som berodde på att hans biologiska mamma druckit för mycket alkohol.

Dela
(0)

4
Visa bildspel

/
Heja Sverige-Daniel berättar om mötet med sin biologiska mamma
Heja Sverige-Daniel berättar om mötet med sin biologiska mamma
Heja Sverige-Daniel berättar om mötet med sin biologiska mamma
Heja Sverige-Daniel berättar om mötet med sin biologiska mamma
...
Visa mer

Daniel, 21 år, öppnar dörren vid första signalen. Han visar sig vara precis lika charmig och rar som han var då vi följde hans OS-kamp på tv. Pappa Kjell dyker upp och bjuder in i köket.

Det var i slutet av augusti som pappa och son for till Los Angeles och Special Olympics World Games, tävlingen för duktiga idrottare med funktionsnedsättning från hela världen .

Annons

—Jag var lite orolig för att få stryk, säger han. Men jag vann och blev jätteglad när jag fick kliva upp på prispallen och de hängde guldmedaljen på mig.

Gilla Hemmets på Facebook

Pappa Kjell kokar av stolthet och säger att det var som en saga som blev sann.

Daniel adopterades från Polen när han var två år. Hans mamma hade lämnat honom till barnhemmet i staden Czestochowa direkt efter förlossningen.

—Min före detta fru och jag kunde inte få barn och vi fick åka fram och tillbaka åtta gånger innan vi fick ta honom med hem.

Ganska tidigt märkte Kjell och hans fru att allt inte stod riktigt rätt till med Daniel.

Svårt sitta stilla

—Han var aktiv, hade svårt att sitta stilla och koncentrera sig, utom när vi läste en bok eller när han såg på tv. Daniel gick också lite in i sig själv och hans rörelsemönster var inte heller riktigt normalt. Vi visste ju inte om han var understimulerad eller hade ett handikapp.

—Men innerst inne var vi nog ganska väl mentalt förberedda på att allt kanske inte stod rätt till redan när vi lämnade Polen. Vi hade fått veta att hans mamma hade druckit mycket alkohol under graviditeten.

Så småningom fick Kjell och hans fru veta att sonen hade en hjärnskada. Nu har han även diagnoserna adhd och autism.

—Men det spelar ingen roll, vi älskar vår Daniel precis som han är, säger Kjell med värme i rösten.

—Jag har aldrig sett honom som annorlunda. Att få adoptera en son var en gåva, vi hade fem misslyckade provrörsbefruktningar bakom oss.

—För mig är det helt okej att ha en funktionsnedsättning, det är inget som hindrar mig. När jag inte förstår konstiga ord så frågar jag vad det betyder. Enkelt faktiskt!

Daniel har dock problem med att vara fokuserad en längre tid, han tappar lätt koncentrationen och har lite svårt med koordination. Nya saker behöver han lära sig med kroppen.

—Judotränarna visar så bra och då sitter förstår jag direkt.

Redan tidigt under sin uppväxt fick han veta att han var adopterad. Han fick titta på bilder och filmer från barnhemmet.

—Det var kul, även om det kändes lite sorgligt också. Jag har frågat mycket och alltid fått svar.

Starkt möte med mamma

För två år sedan var Daniel i Polen och fick träffa sin biologiska mamma Alicia och sin ena halvsyster, Martyna. Hans andra syster var på kollo.

—Alicia blev jätteglad och det blev jag med. Vi kunde ju inte prata med varandra, men vi kramades, berättar Daniel.

Det var ett nervöst, men glädjefyllt, första möte som Daniel länge längtat efter.

—Första gången möttes vi utanför vårt hotell och promenerade sedan till deras hem. De kunde knappt engelska så vi fick kommunicera med hjälp av gester, förklarar Kjell.

Senare tog de datorn till hjälp och översatte med Google Translate.

—Vi hade ingen tolk. Det fungerade hyfsat ändå, även om vi fick ta vissa översättningar med en nypa salt.

Under de fyra dagarna i Polen träffades de flera gånger.

—Vi var ute och promenerade, vi satt i parken och bara umgicks. Vi blev också hembjudna till dem varje dag på middag.

Tillsammans besökte de också barnhemmet – och en nunna kände till och med igen Daniel när Kjell visade gamla bilder. Det blev ett riktigt starkt möte.

Alicia var mycket glad och stolt över att återse sin son. Det blev många och varma kramar och Daniel fick också en fin ring i present.

Det visade sig att hans storasyster hade vuxit upp hos sin mormor.

—Mormodern hade varit på barnhemmet och frågat efter Daniel. Då nunnorna berättat att han hade adopterats till Sverige hade hon svarat: ”Vad skönt, då kan jag dö i frid.” Hon hade blivit glad och lättad över beskedet att Daniel hade kommit till tryggheten i Sverige. Strax efter besöket dog hon, berättar Kjell.

Besöket i Polen betydde mycket för Daniel också. Han pratade mycket, och under lång tid, om sina upplevelser. Han skickade ner foton och har i dag kontakt med sin halvsyster Martyna via Facebook.

—Eftersom jag inte är särskilt lik Alicia eller mina systrar så måste jag vara lik min pappa.

—Min biologiska pappa erkände aldrig mig och i dag är han död. Jag skulle så gärna vilja ha sett honom, säger Daniel och ser allvarlig ut.

Vinner över pappa

De senaste åren har judon tagit mycket av hans fritid.

—Jag tränar mycket, och extra mycket blev det inför OS. Pappa och jag var ute och sprang hela tiden för det var viktigt att jag hade bra kondis.

Daniel är medlem i IK Södra judoklubb dit han går flera gånger i veckan, och dessutom håller han sig i form på gymmet och berättar att han alltid vinner över pappa.

—Jag har vunnit många tävlingar innan jag vann guld i Los Angeles, berättar han stolt.

Daniel stortrivdes under OS. Hans pappa, farmor, faster och flera andra släktingar var med honom i USA.

—Det var bara snälla människor där och jag fick många nya vänner, bland annat den svenske skådespelaren Bo Svensson som jag fortfarande har kontakt med. Han tränade oss i judo. Han är jättemysig!

Daniel stora dröm är nu att träffa en tjej.

—Min kompis Kevin har flickvän. Jag vet precis hur jag skulle vara om jag fick en tjej, jag skulle vara snäll, ställa upp på det hon ville och vara artig och trevlig. För det är så man behandlar en tjej.

På dagarna jobbar Daniel på en loppmarknad och med att städa på en fritidsgård.

—Jag trivs jättebra, jag bara sökte jobbet och så fick jag det. Jag har så snälla arbetskompisar!

Hans föräldrar gick skilda vägar 1999 och sedan dess bor han hos sin pappa varannan vecka.

—Ända sedan han var liten har han varit en sådan underbar kille. Det är lätt att ha med honom att göra, han är alltid positiv. Det är också underbart att han aldrig är rädd för främlingar. När vi är på gymmet presenterar han sig direkt för andra och pratar med alla. Han är spontan och utan fördomar och det ger mig hopp om framtiden.

Många undrar hur Daniel blivit så god och snäll, att alla människor tycks tycka om honom.

—Kanske jag har ärvt det av min pappa i Polen, fast mycket har jag nog fått av pappa i Sverige också, säger han och det riktigt lyser av kärlek då han och Kjell tittar på varandra.

 

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…