Annons

Annons

Här är vinnaren av Hemmets novelltävling!

Vinnaren av årets novelltävling 2016 är Katarina Graah-Hagelbäck med sin novell Kaffe med kardemumma. Stort grattis, önskar vi på Hemmets!

Annons

 

6
Visa bildspel

/
Novelltävlingen bokmässan
Novelltävlingen bokmässan
Novelltävlingen bokmässan
Novelltävlingen bokmässan
Novelltävlingen bokmässan
Novelltävlingen bokmässan
...
Visa mer

 

 

Temat för 2016 års novelltävling var kärlek och i juryn satt bland annat författaren Simona Ahrnstedt. Så här skriver hon om Katarina Graah-Hagelbäcks vinnarnovell Kaffe med kardemumma:

”Kaffe med kardemumma är en klockren romance. Med skicklig och varsam hand skildrar författaren på ett modernt, fräscht och hoppingivande sätt just det som är genrens styrka; kärlek, respekt och lyckliga slut. Faktum är att jag älskade Kaffe med kardemumma så fort jag läste den, för den innehåller alla ingredienser jag tycker en romance ska ha, samtidigt som den blickar framåt, överbrygger fördomar och ger en fingervisning om vad som kan rymmas i genren framöver. Stort grattis!”

Delat andrapris går till Annika Björkhem med novellen Kärlek på lasarett och Elvira Ashby med sin novell Spelet.

 

Fakta om vinnaren Katarina Graah-Hagelbäck 

vinnarnovellen i Hemmets novelltävling 2016

Katarina Graah-Hagelbäck.

Bor: I ett litet radhus med en liten trädgård.

Familj: Fästman (gänglig akademiker) och hund (blond cairnterriertik).

Jobb/karriär: Har varit gymnasielärare i engelska, franska och svenska, men arbetar numera hemifrån som språkgranskare och översättare.

Intressen: Bl.a. språk, skönlitteratur, konst, djur och mänskliga relationer.

Läser gärna: Sådant som får mig att tänka och som lär mig något om livets villkor och om det mänskliga psyket.

Drömmer om: Försonas med livets skörhet och förgänglighet.

Livsfilosofi: Hålla fantasin, kunskapstörsten och nyfikenheten vid liv. Glädjas åt vardagen. Visa välvilja och se och lyssna på andra människor.

 

Läs Katarinas vinnarnovell här!

vinnarnovellen i Hemmets novelltävling 2016

Kaffe med kardemumma

När Mariam kände hans händer varsamt röra vid hennes hår och med förbluffande expertis fästa slöjan med nålen med den blå pärlan gick en ilning av välbehag genom henne. Hon insåg plötsligt att ingen man hade rört vid henne på över tio år…

Usch, vad ofräscht det var i tvättstugan nu igen! Mariam var trött på att behöva börja med att torka av bänken innan hon ens kunde sätta ner sitt tvättmedelspaket. Grannarnas hårstrån hade hon inte lust att plocka bort från sina egna och barnens kläder, vare sig otvättade eller tvättade, och andras geggiga tvättmedelsrester kunde hon vara utan.

Hon skulle bli tvungen att ta upp problemet med styrelseordföranden fastän hon drog sig för att vända sig till honom om det inte var absolut nödvändigt. Så fort hon öppnade munnen i hans närhet fick hon en känsla av att han föraktade henne för att hon fortfarande inte kunde prata svenska utan brytning. Hon tyckte också att hon ibland hade fått mörka blickar av honom när det rapporterats i nyheterna om nya, hemska terroristdåd som muslimska fundamentalister tagit på sig ansvaret för. Hur gärna hon än hade velat tala om för honom att det var djupt orättvist att dra alla muslimer över en kam och att hon och hennes familj avskydde våld i alla former var hon för stolt för att säga något sådant. Varför skulle den som var oskyldig behöva försvara sig?

Mariam suckade och kände med vänsterhanden efter att hennes slöja, den tunna blåskimrande slöja som hon hade valt i dag, satt som den skulle. Leila, hennes äldsta dotter, hade hjälpt henne att sätta på den innan hon gick till skolan, för Mariam kände av sin inflammerade axel och hade problem med att lyfta högerarmen.

Leila hade själv ganska nyligen bestämt sig för att avstå från att använda slöja. Det hade varit en kamp för henne – inte därför att Mariam hade protesterat utan därför att hennes storebror Ahmad hade rört upp himmel och jord och undrat varför Leila hade kommit fram till att hon ville bjuda ut sig för killarna i skolan.

– Är du inte riktigt klok, Ahmad?! hade Leila skrikit. Bjuder en tjej ut sig för att hon visar sitt hår? Jag har burit slöja för att mamma gör det. Men nu är det dags för mig att fatta mina egna beslut. Jag går ju för fan ut gymnasiet! Jag är myndig och har inte lust att gå i någons ledband och framför allt inte i min storebrors. Varför täcker inte du ditt hår, förresten? Ditt vackra, tjocka hår drar säkert många tjejers blickar till sig. Fy, Ahmad, bjuda ut sig så där!

Mariam hade blivit full i skratt när hon lyssnade på Leila fastän hon inte gillade att hon använde fula ord som ”fan”. Hon var stolt över sin duktiga, intensiva dotter och uppmuntrade henne till att bli så självständig som möjligt, inte minst i förhållande till Ahmad. Ahmad var inte någon tyrann, men han hade fått ta över sin pappas roll i familjen sedan Ali hade störtat med sitt transportflygplan – och det bara någon vecka efter det att familjen hade beslutat sig för att lämna Afghanistan och söka asyl i Sverige. Efter Alis död hade Mariam varit tveksam till att ge sig iväg, men flickorna måste få gå i skola och skräcken för att Ahmad skulle bli tvångsvärvad av talibanerna var stor, så till slut hade det blivit av i alla fall. Mariam, Ahmad, Leila och lillasyster Kawsar hade tagit sig hela vägen till Sverige.
Nu, tio år senare, var hon glad och tacksam att de var här. Hennes döttrar trivdes i skolan och både hon och Ahmad hade så småningom fått jobb. Tack vare deras jobb och tack vare sparpengar och arvet efter Ali hade Mariam kunnat ordna lån och skaffa en bra lägenhet där de fick plats allihop.

– Du borde komma ut mer, mamma, hade Leila sagt i morse när hon arrangerade Mariams slöja.

– Vad då, komma ut? Vad menar du? Jag är ju på förskolan fyra dagar i veckan!

– Jo, visst, hade Leila sagt och försiktigt stuckit in en nål med en blå pärla i det blåskimrande tyget. Men då träffar du ju mest barnen och dina kvinnliga kolleger. Du skulle behöva träffa trevliga män. Svenska män.

– Älskling, svenska män är inte intresserade av kvinnor med slöja, hade Mariam invänt. I alla fall inte svenska män som inte är muslimer.

– Mamma, vilken man som helst skulle kunna bli intresserad av dig, så vacker som du är. Sedan är det förstås långt ifrån säkert att du själv skulle bli intresserad. Du förtjänar bara den bäste, mamma.

– Som din pappa. Men jag borde ha förstått vilken risk jag tog när jag gifte mig med en pilot.
Ja, nästa gång du gifter dig får det bli med någon som stannar nere på marken.

Mariam var inte säker på att hon tyckte om att Leila skämtade på det viset. Och svenska män! Vad skulle hon med en svensk man till, eller för den delen en man över huvud taget? Hon hade sina barn. Och Ahmad fanns alltid till hands om hon behövde hjälp med sådant som det var svårt att klara av på egen hand.

Innan hon stoppade det sista plagget, Kawsars röda favorittröja, i maskinen stod Mariam stilla en stund med tröjan i handen och tänkte på blod. Hon tänkte på hur Alis blod måste ha runnit när planet slog i marken. Hon tänkte också på sitt eget blod, det som varje månad sipprade ur hennes livmoder. Hon var fortfarande en fertil kvinna även om det ibland kändes som om den del av henne som inte var mamma eller yrkesarbetande hade krympt till nästan ingenting.

Nej, nu skulle hon gå upp till lägenheten och göra sig dagens första kopp kaffe, med kardemumma i. Hon hade malt bönorna innan hon gick ner till tvättstugan men inte bryggt kaffet än. Trots att hon bodde på andra våningen tyckte hon att hon kände doften av nymalda kaffebönor redan när hon hade stängt källardörren bakom sig och satt foten på det första trappsteget. Hon slöt ögonen för en sekund och njöt av doften.

När hon öppnade dem igen stod Mats Hansson, ordföranden i bostadsrättsföreningens styrelse, framför henne, bara några trappsteg högre upp. Att han var lång visste hon redan, men nu såg han ut som en jätte. Plötsligt förstod hon det där konstiga uttrycket om att få hjärtat i halsgropen.

– God morgon! sa Mats Hansson och flyttade sig lite så att hon skulle kunna komma förbi.

Nu borde hon naturligtvis passa på att prata med honom om tvättstugan. Han hade inga ytterkläder på så han var kanske på väg dit ner för att boka tid. Men i samma ögonblick pep det till i Mats Hanssons mobiltelefon. Och utan att hon förstod hur det gick till kände Mariam till sin fasa att hennes slöja gled av huvudet och ringlade ner på trappan som en skimrande blå orm. Nålen som Leila hade fäst den med måste på något sätt ha lossnat, kanske när Mariam stod och pillade på slöjan och grubblade nere i tvättstugan. Hon blev pinsamt medveten om sitt blottade hår som böljade ut över axlarna. Idiotiskt nog hade hon inte brytt sig om att be Leila hjälpa henne med att sätta upp det ordentligt; hon skulle ju bara vara hemma i dag.

När Mariam rätade på ryggen efter att hastigt ha plockat upp slöjan mötte hennes blick två vidöppna, glittrande ögon som hon inte kände igen och som såg ut att tillhöra någon helt annan än Mats Hansson.

– Fru Mohammad! Jag är hemskt ledsen. Det är helt och hållet mitt fel. Jag tror att jag fastnade i sjalen med min klocka när jag tog upp telefonen för att se vem det var som sms:ade. Jag ber verkligen om ursäkt.

Mariam mumlade skyndsamt något om att det inte var någon fara och fortsatte så kvickt och värdigt hon kunde uppför trappan till andra våningen, där hon nästan kastade sig in i sin lägenhet och nogsamt stängde dörren bakom sig. Hennes hjärta bultade hårt. Ingen utanför hennes familj hade någonsin fått se hennes hår. Barnen på förskolan tjatade på henne ibland och ville att hon skulle ta av sig huvudduken så att de fick se hur hon såg ut ”med hår”, som de sa. Då brukade Mariam kontra med att de fick använda sin fantasi och försöka tänka sig hur det såg ut.

Mariam hann inte ens hälla upp allt vattnet i kaffekokaren förrän det ringde på dörren. Hon ställde kannan på diskbänken och gick för att kika genom titthålet. Mats Hansson! Skulle hon behöva konfronteras med honom igen? Men att låta bli att öppna var inte att tänka på, för han visste ju att hon var inne i lägenheten. Hon samlade i rasande fart ihop håret till en svans, hittade en snodd att fästa det med och virade i lika rasande fart det blåskimrande tygstycket om huvudet så gott det gick med vänsterhanden. En snabb blick i hallspegeln visade att det inte såg klokt ut, men det kunde inte hjälpas.

– Jag tror att den här är er, sa Mats Hansson och räckte fram nålen med den blå pärlan.

– Ja! Så snällt! Tack! stammade hon fram och önskade att han skulle gå sin väg så fort som möjligt.

Men han höll henne kvar i dörröppningen genom att säga att han precis hade varit i tvättstugan och blivit glad över hur fint och rent det var där nere. Det var förresten alltid så fint när det var hon som hade haft tvättid. Han visste att det annars var lite si och så med ordningen i tvättstugan och han hade tänkt ta upp det på nästa styrelsemöte. Skulle hon möjligtvis kunna tänka sig att vara med i styrelsen? frågade han och fick nästan Mariam att tappa hakan.

– Nja… Eller ja, jag vet inte, fick hon ur sig.

– Fru Mohammad kan väl fundera på det till årsmötet om en månad?

Hon såg Mats Hanssons försiktiga blickar på hennes huvud och hennes ena hand åkte automatiskt upp för att känna på det hastigt hoprafsade arrangemanget. Hon nickade och log ett, som hon trodde, till intet förpliktigande leende och skulle just dra igen dörren när han hejdade henne.

– Förlåt mig om jag verkar framfusig, men jag måste bara få säga att jag tycker att ni är mycket vacker, fru Mohammad. Ert hår… Tänk att detta underbart vackra hår hela tiden har funnits där under era fina sjalar utan att vi har fått njuta av det!

Fina sjalar? Njuta? Hon trodde inte sina öron. Var detta samma man som hade gett intryck av att inte se henne som något annat än en muslimsk invandrarkvinna när de stötte på varandra? ”Fru Mohammad” kallade han henne trots att nästan alla andra, även människor hon inte kände, sa ”du”. Hur hade hon kunnat missuppfatta honom så? Hon kände sig alldeles snurrig, som om allt hade ställts på ända – så snurrig att djävulen for i henne, som hennes man skulle ha sagt. Hon tog ett djupt andetag och sa sedan:

– Jag skulle precis laga kaffe. Med kardemumma. Har du… jag menar herr Hansson… smakat kaffe med kardemumma?

– Säg ”du”, fru Mohammad! Annars känner jag mig antik. Och jag skulle bli mycket hedrad om jag fick säga ”Mariam”.

Mats Hansson visste vad hon hette i förnamn!

Det visade sig att han mycket hellre ville hålla henne sällskap i köket än att sätta sig i soffan i vardagsrummet, och Mariam blev förvånad över hur lätt det var att prata med honom. När han tog sin första slurk av hennes nybryggda kardemummakaffe hade hon fått veta en hel del om honom, bland annat att han var änkling sedan ett antal år tillbaka och att han levde för sin lilla hattbutik – den enda i staden – och i viss mån för huset. Han tyckte det var viktigt att värna om gamla fina hus, som deras, sa han.

Mariam höll med. Ögon är också mycket viktigt, tänkte hon och förundrades än en gång över glansen i Mats Hanssons mörkblå ögon. Utan att tänka sig för sträckte hon ut högerarmen för att ta en av havrekakorna hon hade dukat fram på köksbordet. Då skar det till i hennes axel och ett högt ”Aj!” undslapp henne. Hennes gäst såg så förskräckt ut att hon skyndade sig att förklara att hon hade en inflammation i axeln.

– Det är därför jag ser ut som jag gör, sa hon och pekade på sitt huvud. Jag kan inte sätta på mig slöjan ordentligt själv.

– Sk-skulle jag kanske kunna hjälpa till? Jag har ju viss vana vid huvudbonader. Och det var dessutom jag som ställde till det nyss.

När Mariam kände hans händer varsamt röra vid hennes hår och med förbluffande expertis fästa slöjan med nålen med den blå pärlan gick en ilning av välbehag genom henne. Hon insåg plötsligt att ingen man hade rört vid henne på över tio år. Tio år!

Leila hade rätt. Mariam behövde en man i sitt liv. Och tänk om den mannen var en lång, smal hattbutiksägare med mycket blå ögon?

 

Läs mer:

Missa inte spännande novell av Anna Jansson 

Gripande reportage du inte vill missa

Läsarnas egna berättelser 

 

NOVELL AV KATARINA GRAAH-HAGELBÄCK
BILD: SHUTTERSTOCK, PRIVAT

Läs också:

Dela
(1)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…