Annons

Annons

Hanna vägrade lämna mig när jag blev förlamad

Marcus och sambon Hanna har en sällsynt förmåga att se positivt på livet. Efter den svåra olyckan då han blev förlamad ser de aldrig tillbaka utan bara framåt. Och bästa bevisen för att livet gått vidare heter Sigge och Saga!

4
Visa bildspel

/
Marcus Johansson och Hanna Sundevall.
Marcus Johansson och Hanna Sundevall
Marcus Johansson
Hanna Sundevall
...
Visa mer

Det hade varit en stekande het lördagseftermiddag som nu var på väg att bli en ljummen sommarkväll. Solen sänkte sig över grantopparna borta vid Blomstermålas Folkets park och himlen skiftade i en allt djupare blå nyans.

Annons

Marcus Johansson, då 28 år, var på gott humör. Han hade sina närmaste kompisar på besök, de satt på altanen, drack kall öl, lyssnade på musik och snackade om allt mellan himmel och jord. På kvällen skulle de på konsert tillsammans.

Så bestämde de sig för att ta ett dopp i poolen. De andra grabbarna gick in för att byta om, men Marcus hade redan badbyxor på och gick i förväg ner till poolen. Han slängde av sig t-shirten och skulle just ta ett språng ner i vattnet när han tappade fotfästet och halkade på det fuktiga trädäcket.

Det var ett enda ögonblick av oaktsamhet. Ett obetydligt misstag, ett litet felsteg. Med katastrofala följder.

—Jag slog huvudet i kanten och föll i vattnet och hamnade med ansiktet neråt. När jag försökte vända mig hände ingenting, varken armar eller ben lydde. Jag fick såklart panik och tänkte att nu måste någon av polarna komma fort, annars slutar det här illa. Sedan blev jag medvetslös, berättar Marcus.

Trodde han skämtade

När kompisarna till sist kom ner till poolen hittade de Marcus livlös i vattnet. Först trodde de att han skämtade, men snart insåg de allvaret i situationen. De drog upp honom och han kvicknade till och sa åt dem att ringa efter hjälp. ”Ring ambulans, annars förlåter jag er aldrig”, sa han innan han åter förlorade medvetandet.

Sambon Hanna Sundevall, som då var 25, var inte på plats den där ödesdigra eftermiddagen för sex år sedan. De hade blivit ihop bara tre månader tidigare och hon hade precis flyttat in hos Marcus. Men just den där dagen var hon i Kalmar med några väninnor.

Hon fick samtalet någon gång under sena eftermiddagen.

—Det var Marcus syster som ringde och berättade. Hon sa att Marcus hade varit med om en olycka vid poolen och att han var skadad. Så vi körde till sjukhuset ihop. Jag trodde nog inte att det var så allvarligt, jag förstod inte.

Släkt och vänner samlades på akuten i Kalmar. Alla var förstås oroliga, de höll om varandra, pratade om det som hänt, försökte förstå. Och alla hoppades de på det bästa.

—Men så kom en sjuksköterska och sa åt oss att vi kunde samlas i anhörigrummet. Det var då jag förstod att det var illa, förklarar Hanna.

Det har gått sex år sedan den där eftermiddagen som förändrade allt – inte bara i Marcus liv utan även i Hannas. Sex år sedan läkarna konstaterade att han hade brutit tre kotor i nacken och att han skulle bli förlamad från bröstet och neråt.

Marcus och Hanna berättar utan omsvep allt som hände under de där dagarna och veckorna. Det märks att de har pratat mycket redan, att de gemensamt har bearbetat mycket av det som hände.

Ändå säger Hanna att olyckan, operationen och sjukhusvistelsen känns overkliga så här i efterhand. Det som hände känns inte som verkliga händelser utan något som är plockat ur ett filmmanus.

—Vi fick komma in och träffa Marcus, berättar Hanna. Allt kändes så underligt. Han var helt fastspänd och jag förstod att han hade ont, men han försökte skämta med oss och hålla humöret uppe. Det är typiskt honom.

En läkare kom in i rummet och förklarade att Marcus skulle in på operation och undrade om Hanna ville säga något innan sambon sövdes ner. ”Jag älskar dig. Allt kommer att bli bra”, var det som spontant kom ur hennes mun.

Hölls nersövd

Det skulle dröja över en månad innan Marcus och Hanna åter kunde kommunicera med varandra.

Fem specialister opererade Marcus i nästan tolv timmar och efteråt hölls han nersövd för att underlätta läkeprocessen och för att han skulle slippa smärtorna. Hanna fanns vid hans sida under hela tiden, varje dag i över en månad. Sjukhuspersonalen ordnade fram en tältsäng – mot sjukhusets egna regler – när de insåg att hon inte tänkte vika från sambons sida.

—Jag satt vid hans säng och pratade. Jag berättade vad hans barn hade haft för sig, hur de klarade sig i skolan och på fotbollen, vilket väder det var och vad som hade hänt. I början var det förstås lite konstigt eftersom jag aldrig fick svar, men jag vande mig, berättar Hanna med ett leende.

Efter en månad väcktes Marcus ur sin dvala. Han minns själv bara fragment från den tiden eftersom han var påverkad av starka smärtstillande mediciner. Sakta gick det upp för honom att han aldrig mer skulle kunna gå och aldrig mer använda sina händer. Aldrig mer skulle han kunna spela fotboll med sina barn Alice och Isac. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen.

—Det var jobbigt i början. Det var många tankar, hur livet skulle bli. Och så tänkte jag förstås på Hanna, vad jag hade att erbjuda henne. Vilket liv skulle hon få tillsammans med mig? Ärligt talat kändes det ganska värdelöst.

Men alla tankar på att bryta förhållandet kunde han snabbt lägga åt sidan. För Hanna fanns det inte en sekunds tvivel. Hon visste att Marcus var mannen i hennes liv. Förmågan att gå skulle givetvis inte ändra på den saken!

—Det var inget svårt val. För mig var det självklart, förklarar hon.

Efter uppvaknandet följde en lång och bitvis svår rehabilitering på sjukhuset. Vid ett par tillfällen tillstötte komplikationer och Marcus fick hjärtstillestånd, men klarade sig. Han fick fortfarande starka smärtstillande mediciner som gjorde honom förvirrad och orolig, och ibland fick han hallucinationer. Så mot läkarnas inrådan slutade han helt enkelt ta medicinerna.

—Han vägrade öppna munnen, minns Hanna och ler åt tanken.

Efter att han hade blivit fri från medicinerna började han också piggna till. För Hanna blev det tydligt att den riktige Marcus, han som fanns före olyckan, hade börjat återvända.

Skrev ut sig själv

På samma envisa och bestämda vis beslutade sig Marcus några månader senare – i november då det hade gått fyra månader efter olyckan – att det helt enkelt fick vara nog med sjukhusvistelse. Han skrev ut sig själv och åkte hem!

—Både Alice och Isac fyller år då och jag mådde riktigt dåligt av att ligga på sjukhuset i stället för att vara hemma med dem. Det var psykiskt påfrestande att inte ha något att göra och att veta att barnen skulle fira födelsedag utan sin pappa. Den 19 november åkte jag hem, då hade jag fått nog.

Marcus är inte en person som enkelt låter sig nedslås. Han har en sällsynt förmåga att se positivt på livet, hur mörka moln som än tornar upp sig vid horisonten. Han halkade vid poolkanten och nu kan han aldrig mer gå, men han vägrar att deppa. Han tittar inte tillbaka utan bara framåt.

—Jag har alltid haft den inställningen till livet. Det är klart att jag är ledsen över att inte kunna leka med barnen på samma sätt eller köra motorcykel som jag verkligen älskar, men det finns ju ingen anledning att hålla på att älta det. I grunden är jag precis samma kille som tidigare, bara det att mina ben och fingrar inte fungerar, säger han.

Marcus behöver assistans dygnet runt. Hanna har slutat sitt jobb på Telenor för att kunna vara hemma och jobba som assistent. Men Marcus nöjer sig inte med att bli omhändertagen. Han jobbar halvtid som informatör på Omsorgsgruppen och hjälper andra familjer som hamnat i liknande situationer. Och så har han importerat en specialanpassad bil som gör att han kan köra själv, hämta och lämna barn eller köra ärenden.

—Det har gett mig en frihet som är värd hur mycket som helst. Jag älskar att köra bil, förklarar han.

När det gäller förmåga att blicka framåt har han dessutom hittat en like i Hanna. Tillsammans är de okuvliga.

—Visst ställs vi hela tiden inför hinder och svårigheter. Det är en ständig kamp och Marcus behöver assistans dygnet runt. Men vi är båda två bra på att se möjligheterna i stället för hindren. Jag tror att det är enda sättet, annars hade man inte orkat, säger Hanna som också berättar att de får mycket hjälp av sina familjer, inte minst föräldrarna som finns nära till hands, i Blomstermåla respektive Kalmar.

—Vi har fått riktigt mycket hjälp av dem. Dels när det gäller praktiska göromål, dels när det gäller att bara finnas till hands som ett stöd. Det har betytt otroligt mycket. När man råkar ut för något som vi har gjort så behöver man hjälp. Det är inget man klarar av på egen hand, säger Hanna.

Att komma hem från sjukhuset blev en nystart. Både för Marcus och för Hanna. Tillsammans började de planera för framtiden. Det var mycket som skulle ordnas. Huset skulle handikappanpassas och en ny bil införskaffas – för att inte tala om all byråkrati hos försäkringskassan, kommunen och andra myndigheter.

Snart började de också tala om att skaffa småsyskon åt Alice och Isac som Marcus har från ett tidigare förhållande.

—Jag har alltid tyckt att barn är livets gåva. Att få barn tillsammans med Hanna var det jag önskade mest av allt. Visst förstod vi att det inte skulle bli enkelt med tanke på mitt handikapp, men det fanns aldrig någon tvekan, försäkrar Marcus.

—Ända sedan vi träffades har vi varit inställda på att skaffa barn ihop. Olyckan ändrade inte de planerna, även om vi förstås insåg att det skulle bli lite svårare, lägger Hanna till.

Därför var det ren och skär lycka när paret 2013 fick reda på att Hanna var gravid. Men vid det allra första ultraljudet väntade en överraskning.

—Det var ju minst sagt dubbla känslor när barnmorskan berättade att det var två barn i magen. Första tanken var en oro över hur det skulle gå. Det är ju mycket jobb med bara ett barn, hur skulle det bli med två? Det var en chock men ganska snart övergick det i förväntan. Vi pratade mycket och efter ett tag kände vi båda starkt att vi skulle nog klara av detta också, förklarar Hanna.

Den 4 juli 2014 föddes tvillingarna Saga och Sigge, på femårsdagen av Marcus olycka. Och visst har det varit mycket jobb och mycket slit – det är det med tvillingar – men inga nattvak eller blöjbyten kan mäta sig med den lycka som de båda lintottarna har spridit i villan i Blomstermåla.

—Det är helt enkelt fantastiskt att ha blivit pappa igen. Man glömmer ju så fort! Det är härligt att se dem utvecklas och upptäcka livet och fantastiskt att kunna vara en så närvarande pappa som jag är, även för mina båda äldre barn. Det är inte alla familjer som har det så bra!

Av Jakob Hydén Foto: Jakob Hydén, privata

 

LÄS MER: David blev förlamad efter svensexan

LÄS MER: Den svåra olyckan har aldrig hindrat Titti

LÄS MER: Olyckan i gruvan splittrade Börje Salmings liv

Läs också:

Dela
(63)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…