Annons

Annons

Hanna och Geeta tog hand om sin alzheimersjuka mamma

Systrarna Hannas och Geetas mamma Birgitta var bara 57 år när hon fick diagnosen alzheimer. Sjukdomsåren blev en tid präglad av sorg men också en tid då systrarna fick en möjlighet att visa hur mycket deras mamma betydde för dem.

3
Visa bildspel

/
Hanna och Geeta tog hand om sin alzheimersjuka mamma
Hanna och Geeta tog hand om sin alzheimersjuka mamma
Hanna och Geeta tog hand om sin alzheimersjuka mamma
...
Visa mer

 

Symtomen kom smygande. Birgitta, som i vanliga fall var av det lugna och glada slaget, fick plötsliga humörsvängningar och brusade upp lätt. Dessutom började hon få svårt att komma ihåg saker och var ofta arg och irriterad.

Annons

—Mamma kände inte igen sig själv. Hon sa att ”det är något som inte stämmer”. Jag tror att hon var orolig och tänkte mycket på vad det var som hände med henne. Vi trodde ju att hon var utbränd vilket hon också blev sjuskriven för, berättar Hanna Karlsson, 30 år.

Systrarna Hanna och Geeta är adopterade från Indien men är inte biologiska syskon. Nu har de precis tagit en promenad genom centrala Kungälv. Här växte de upp och det var här Birgitta jobbade som läkare på en vårdcentral. Deras pappa, Birgittas man, dog i cancer när systrarna var små och de har knappt några minnen av honom.

I dag finns ingen av dem kvar i Kungälv. Geeta Karlsson, som är 28, bor på en gård i Skåne och Hanna har flyttat till Stockholm där hon läser till sjuksköterska. Emellanåt hälsar de på hos vänner i hemstaden.

Det var Birgittas kollegor som först slog larm om att allt inte stod rätt till. De märkte att hon slog i Fass om helt vanliga mediciner som hon tidigare hade kunnat redogöra för i sömnen. Arbetet tog allt längre tid och för att hinna med jobbade hon ofta över till sent på kvällarna. Birgitta blev sjukskriven för utbrändhet. Minnet som Hanna och Geeta, som då var 21 och 19 år gamla, har från den tiden var att Birgitta mest var arg och förbannad. Tillvaron blev mer kaotisk och till slut gjordes en minnesutredning. Som konstaterade att hon hade alzheimer.

—Hon var helt förstörd när hon kom hem och berättade. Hon visste ju vart det skulle leda. Själv visste jag ingenting om sjukdomen och visste inte hur jag skulle bete mig, säger Hanna som då bodde tvärs över gatan och blev den som fick dra det tyngsta lasset när Birgitta blev sjukare och behövde mer hjälp.

Geeta reagerade med att dra sig undan.

—Jag blev rädd. Jag frågade inte mycket, hörde inte av mig så ofta och undvek att åka hem på helgerna. Jag ville inte veta. Jag sköt det ifrån mig på grund av rädsla. Jag känner skuld för att jag reagerade så. Både mot mamma och mot Hanna.

Stökade runt på nätterna

Hjälpen och stödet från kommunen kunde ha varit bättre, konstaterar de. Vid möten med biståndshandläggare kunde Birgitta hålla masken men hemma var det inte mycket som fungerade. Hon stökade runt på nätterna och ringde till Hanna stup i kvarten. Hon var orolig och ledsen och kunde ställa till med scener när hon inte förstod hur hon skulle agera i olika situationer.

—Det är väldigt svårt att se den som har varit ens trygghet inte kunna klara sig själv och tyna bort utan att man kan göra något. Det är en stor sorg i det. Det är som att sörja någon som fortfarande lever och inte kunna visa hur ledsen man är, säger Hanna.

Geeta håller med.

—Mamma blev ju en helt annan person när hon blev sjuk. Ibland fick jag höra från andra att ”din mamma lever ju”. Ja, det gjorde hon, men hon var ju inte den mamma som jag var van vid. Visst kunde jag glädjas åt fina stunder, som att sitta och fika i solen tillsammans, men samtidigt var det så oerhört ledsamt när hon inte kunde äta bullen själv, säger Geeta.

2010 bestämde sig Geeta för att ta hem Birgitta till sig. I början tog de en vecka i taget men så småningom flyttade Birgitta in på heltid. Det blev en fin tid på flera sätt.

—Mamma trivdes väldigt bra med djuren. Vi tog långa promenader med mina hundar och vi var alltid tillsammans. Vi gjorde saker i hennes takt och skrattade mycket ihop. Vi var som kompisar och jag hade lika stor glädje av henne som hon hade av mig. Hon kände alltid igen oss, ända till slutet, även om hon inte kom ihåg våra namn.

Men det var också en annan sida av Birgitta som Geeta fick tampas med. Birgitta var ofta ångestfylld och rädd för allt som hon inte kände igen. Det kunde mynna ut i ilska och anklagelser.

—Fick hon huvudvärk trodde hon att hon skulle dö. Hon reagerade på starka ljud och när hon drömde mardrömmar ville hon sova hos mig. Men hon kunde också anklaga mig för att stjäla hennes saker. När hon blev arg kunde hon kasta saker och skrika åt mig. Det var svårt att hantera. Men det betydde jättemycket för mig att ha mamma hemma. Med tanke på hur jag reagerade i början så fick jag nu en chans att visa hur mycket hon betydde för mig och hur mycket jag älskade henne.

Trivdes på boendet

I två år bodde Birgitta hos Geeta. Hanna hälsade på under helgerna och tillsammans tog de vara på tiden. Till slut flyttade Birgitta till ett gruppboende i närheten av Geeta. Det var ett svårt beslut för dem att fatta.

—Vi var ju slutkörda, ändå kände vi båda två skuld och tog det som ett misslyckande. Men det var det bästa, och det blev väldigt bra. Det är lätt att det låter negativt när vi pratar om hur det var, men det är viktigt att säga att det är många som har ställt upp och mycket som har fungerat jättebra. Mamma trivdes på boendet och ju längre hon gled in i sjukdomen, desto gladare och mer harmonisk blev hon. Personalen var fantastisk och såg till hela familjen och engagerade sig i oss. Mamma levde upp. Hon var en frisk fläkt som tog hand om de andra. Hon blev till och med lite kär i en man som bodde där och som hon smög på. Minns du det, säger Geeta och skrattar.

—Ja, det var så gulligt.

Det är ett av många fina minnen. För det svåra och tunga överskuggar inte allt. Ibland var det dråpliga situationer som de kunde skratta åt alla tre. För Birgitta kunde också se hur saker och ting tokade till sig som när hon tog på sig en tröja bak och fram eller när ett misstag tog en komisk vändning.

—Det här är en sådan situation, säger Hanna och letar fram en semesterbild på Birgitta från en resa till Mallorca. Du ser att det är en dödskalle på tröjan. Hon ville absolut ha den och vi frågade henne flera gånger om hon var helt säker och det var hon. En sådan tröja skulle hon ju aldrig ha köpt innan hon blev sjuk.

—Ja, och kommer du ihåg nattlinnet som hon köpte som det stod ”Världens bästa mamma på”. Det är ju också något som hon aldrig skulle ha köpt till sig själv när hon var frisk, säger Geeta.

För Hanna och Geeta har det varit en självklarhet att hjälpas åt och dela på ansvaret. Vad det betyder att de är adopterade och en gång blev omhändertagna av Birgitta har de lite olika uppfattningar om. Hanna har aldrig känt att det var av den anledningen som hon tog hand om sin mamma. För Geeta har det varit lite annorlunda.

—Jag känner en sådan tacksamhet över att just hon tog hand om oss, att hon gav oss ett så bra liv och att hon älskade oss så mycket. Så tanken har slagit mig även om jag tog hand om mamma för att jag älskade henne och verkligen ville det.

Sorgearbetet tar tid

I februari förra året somnade Birgitta in på boendet med Hanna och Geeta vid sin sida. Begravningen blev ett ljust minne. Hon var en omtyckt studiekamrat och kollega och en älskad vän och i deras minnen av Birgitta såg flickorna sin mamma som hon verkligen var.

—Hennes kollegor pratade om mamma och beskrev henne så fint. Hur hon pratade, hur hon brukade prata om oss som ”flickorna” och hur viktiga vi var för henne. Och hur hon alltid slog ihop händerna när hon skrattade. Det var så härligt att höra och det var många fina minnen. Allt det där hade vi glömt. Mamma hade ju varit sjuk så länge så vi mindes inte hur hon var när hon var frisk, säger Hanna.

Sorgearbetet pågår. Det tar tid. Fortfarande kommer känslor över dem som att de tycker att de kunde gjort mer och båda ångrar de att de inte pratade mer med sin mamma om hur hon mådde och att de inte frågade mer om deras pappa medan hon fortfarande kunde sätta ord på tankar och känslor. Men det har börjat hända saker eller som Geeta uttrycker det:

—Det är skönt att kunna minnas mamma så som hon var när hon var frisk. Men det är också då som saknaden kommer och man blir ledsen. Men det hjälper att prata om det och det är skönt att vi är två. Jag tror att de positiva minnena kommer att ta över mer och mer och att när vi minns mamma bara kommer känna glädje.

 

Ung och anhörig till demenssjuk

Hanna och Geeta rekommenderar andra unga som har demenssjuka i sin närhet att gå med i nätverket ”Ung anhörig i demensens skugga”. Nätverket finns på Facebook genom Alzheimerfonden. Dit kan man vända sig för stöd, hjälp och information. Det går också att bli medlem i Demensförbundet, tel 0485-375 75, www.demensforbundet.se

 

 

Läs mer: 

Molly flyttade ihop med sin sjuka pappa

Monica levde som alzheimersjuk i fem år

Josefine kan ha ärvt den dödliga genen

 

Text: Mathias Pernheim

Foto: Cicci Jonsson, privata

 

Läs också:

Dela
(317)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…