Annons

Annons

Handväskan – en novell om en ovanlig väska!

Någonting med väskan gör dess ägare illa till mods. Därför byter den ägare ofta, tills den en dag hamnar hos Sanna...

Dela
(0)

Krokodilvaska-700

Den såg ut som en vanlig handväska. Guldpläterat handtag. Detaljer av krokodil. Men djupt inne i väskan fanns krokodilens egenskaper kvar. Den slog igen med en kraft som kunde ta av ett finger. Den kunde röra sig lika snabbt som en människa på land. Den åt upp det som kastades ner i den, särskilt om det var viktigt. Ingen skulle misstänka den. Den var bara en handväska. Nu ville den se världen.

Annons

Men den hade ett problem. Dess ägare brukade göra sig av med den alldeles för snabbt. Någonting med väskan gjorde dem illa till mods. Därför bytte väskan ägare ofta och fick sällan gå ut. Tills den en dag hamnade hos Sanna Gustafsson.

Sanna hittade väskan i en second hand-butik. Hon visste direkt att hon ville ha den. Att bära väskan fick henne att känna sig starkare och modigare. Det behövde hon, eftersom hon hade fått ett jobb där hon kände sig svag och rädd.

Alla på jobbet ville äta upp Sanna. Så kändes det i alla fall. Egentligen var de andra bara osäkra på om de själva gjorde ett bra jobb. Men det visste inte Sanna.

– Har du med dig den viktiga presentationen? ropade chefen när Sanna kom in, tio i åtta.

Sanna nickade och öppnade väskan. Men den viktiga presentationen var inte där. Hon letade i alla fack. Borta. Chefen såg ut som om hon höll på att svälja ett rör med golfbollar.

– Din provanställning är slut. Stick! ropade hon.

Sanna tumlade ut i hissen. Hennes kinder blossade och hon var nära att gråta. Väskan mös. Presentationen hade smakat mycket gott.

– Vart ska jag ta vägen nu? viskade Sanna till hisspegeln.

Då hörde hon en röst som verkade komma inifrån henne.

– Till Nilen, viskade rösten.

Nilen? tänkte Sanna. Det kan väl inte vara värre än att stanna här?

Sanna tog sina sista sparpengar och köpte en biljett till Alexandria i Egypten. Där skaffade hon en korg och fyllde den med legymer och aubergineröra. Sedan köpte hon ett metspö, hyrde en båt och gav sig ut på den stora floden. Väskan satt nöjt på hennes arm.

De gled fram genom östra Afrikas majestätiska landskap. Både väskan och Sanna njöt av de oändliga sanddynerna och de stora rosa solnedgångarna som badade världen i ett varmt skimmer. De mötte förstås också problem. Mygg och ficktjuvar. Feber. Men Sanna kom på att om hon bara stoppade ner problemen i väskan var de borta sedan.

– Du är mitt bästa köp någonsin, viskade hon till väskan.

”Visst är jag”, tänkte väskan.

Väskan hade trott att den skulle stanna i Nilen. Att den en natt, när Sanna sov, skulle glida av flodbåten och flyta iväg. Men när den satt där på relingen och såg ner i det mörka vattnet förstod den att den hade varit en handväska alldeles för länge. Livet som krokodil var hårt. Den ville stanna hos Sanna. Se mer av världen. Så när en mycket stilig men lätt tvivelaktig man gled förbi dem i en lyxbåt och frågade om Sanna ville följa med till New York viskade väskan igen, som inifrån henne:

– Säg ja…

Väskan och Sanna älskade New York. Människorna med sina spännande historier. Skyskraporna och möjligheterna som aldrig verkade ta slut.

Mannen frågade Sanna om hon ville gifta sig med honom. Väskan var inte lika entusiastisk, men den ville stanna i New York, så återigen viskade den:

– Säg ja…

Och visst fick de stanna i New York. Övergivna i en stor lägenhet på Manhattan. För så fort de var gifta brydde sig mannen inte om Sanna. Bara ibland la han märke till henne.

– Måste du släpa runt på den där gamla väskan? Den ser ut som en kopia från Canal Street.

Det var det sista han sa till henne. Nästa morgon var Sannas man spårlöst försvunnen. Bara hans skor fanns kvar. Väskan borde ha ätit upp dem också. Men den orkade inte. Mannen hade varit stor.

Tidningarna skrev om den försvunne mannen. Men historien blev snart tråkig eftersom det inte fanns några ledtrådar. Bara Sanna anade vad som hänt. Hon satt uppe om nätterna och stirrade på väskan. Hon hade ändå tyckt om mannen. Åtminstone ibland.

Till slut tröttade väskan på att hon stirrade på den.

– Jaja, det var jag! ropade den. Jag åt upp din presentation och din man och fick dig att resa till Nilen. Men behåll mig, snälla. Jag vill så gärna se världen.

Väskan bönade och bad, men Sanna var iskall. Hon grep väskan i ett hårt grepp och bar ner den till Canal Street. Där skulle den få ligga bland alla kopior. Att den var äkta krokodil spelade ingen roll. Väskan fällde stora tårar och försökte argumentera för sin existens.

– Snälla…

Sanna trängde sig fram genom folkmassorna på Canal Street.

– Jag kommer att bli inlåst i en garderob någonstans…

Sanna hängde den över en hög med andra väskor som var fulla med monogram.

– Utan mig hade du aldrig kunnat göra så här.

Sanna hejdade sig. Väskan hade rätt. Utan den skulle hon fortfarande ha det hemska jobbet. Varit mesig och halvduktig. Aldrig rest.

Hon drog upp väskan på axeln igen.

– Okej, sa hon. Men bara om du lovar att inte äta upp någon utan att fråga mig först.

Det lovade väskan. Ett lätt löfte. Den var fortfarande ganska mätt.

 

Läs mer

Bland pizza, pasta och parmesan

Påsk i Florens

En överraskning till Valborg


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…