Annons

Annons

Han fick aldrig sitt livs kärlek

Deras ögon möttes och kunde inte släppa varandra. De kände en kärlek som var både stor och magisk. Men också omöjlig. Hon var 17 och han 42.

Dela
(0)

Mitt livs kärlek

Det var tidigt 1980-tal. Jag var 42 och som konstvetare och tysktalande hade jag inbjudits att delta i en gruppresa. Ett lokalt bussbolag ville på prov introducera en tur genom Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern med ett avslutande besök i Wien. Bland deltagarna fanns en far, i min ålder, och hans söta 17-åriga dotter.

Annons

Väl framme i Wien samlades sällskapet vid ett långbord på kvällen för att inta middagen. Där hamnade jag mittemot denna unga kvinna, som gav mig ett ärr i hjärtat som aldrig läkts. Vid matbordet inträffade något stort och märkligt som aldrig hänt mig, varken förr eller senare i livet. Våra ögon möttes och kunde inte släppa varandra.

Vi satt så medan våra armar sträcktes sakta ut mellan glas, tallrikar och bestick. Våra händer möttes och fingrarna knöts kärleksfullt i varandra. Min rumskamrat, en gammal frisör, sa senare att sorlet vid bordet hade stannat av och alla log, frånsett den förvånade fadern. Alla hade sett det vi kände; en kärlek så märklig och stor att få människor får möta den.

Självklart såg jag det bisarra i åldersskillnaden mellan oss så fort vi släppt varandras händer efter en lång magisk stund. Jag hade några år tidigare gått igenom en svår skilsmässa och hade tre barn runt hennes ålder. Nu drabbades jag av en känsla som var annorlunda, oförklarlig och innerlig.

Höll varandra hårt i handen

Senare på kvällen gick vi en guidad tur och vi höll varandra hårt i hand, medan hennes pappa gick fem meter bakom. Jag led med honom då jag förstod vad han gick igenom. Att hålla varandra i handen blev för oss vår enda kärleksstund och tro mig, 36 år har nu gått men inte en dag, inte en natt har passerat utan att denna händelse har varit i mina tankar. I min bräckliga verklighet och begynnande ålderdom är det minnet min största glädje.

På hemresans sista etapp hade deltagarna, utan att vi bett om det, bytt platser i bussen så att vi kunde sitta ihop. Först då pratade vi om allt. Jag berättade om mina barn och hon om sin framtid som skogsbonde efter sin far. Innan vi skildes fick jag hennes namn och orten hon påstod att hon bodde på. Men när jag senare försökte leta upp henne fanns det ingen där med det namnet. Jag hade förlorat min Askunge och hade inte ens en sko att leta efter.

 Skrev många brev

Under de följande åren plågades jag. Hela mitt inre längtade efter att åter få träffa den unga kvinnan från resan, även om jag tyckte att jag var för gammal för henne. Jag var ju hela 26 år äldre och ville inte att hon skulle dras med en gubbe.

Efter ett otroligt sökande fann jag en skogsbonde med hennes fars namn flera mil norr om den ort hon angett. Jag skrev många brev och bad bara om kontakt, men fick aldrig svar. Jag visste inte ens om det var rätt person jag skrivit till då efternamnet var ett av landets vanligaste.

Vid den här tiden höll jag på att hjälpa en kvinnlig vän att ta sig ur ett våldsamt äktenskap. Jag tyckte synd om henne och lyckades ordna en lägenhet åt henne och hennes treåriga dotter.

Det visade sig att hon var gravid med mannen hon lämnat. Det blev abort med depression och tröstbehov som följd. Allt oftare stannade jag för att äta med henne och hennes dotter eller bjöd dem till min skärgårdsateljé där jag också bodde.

 Elakartad cancer

Jag glömde aldrig min kärlek från Wien, men nu växte ett vänskapsband av annan sort med ömhet och tröst mellan mig och väninnan. Jag var orolig för att hon skulle skada sig själv. Efter några år flyttade vi ihop för att skingra ensamheten och min oro för den elakartade cancer jag drabbats av.

Dagen före jag skulle opereras ringde telefonen. Det var flickan från resan! Aldrig har jag ångrat något så som svaret jag gav henne då. Jag sa lite snäsigt att jag gift mig i stället för att berätta om operationen. Överraskad av samtalet ville jag inte att hon skulle veta om min svåra sjukdom. Hoppet att jag skulle överleva var inte stort.

Operationen tog nio timmar och natten efteråt dog jag på intensivvårdsavdelningen, men läkarna fick igång mig efter en halv minut. Rehabiliteringen blev mycket långdragen. Med hjälp av bidrag från Cancerfonden kunde jag tillbringa ett par veckor på ett hem efter genomgångna cellgiftsbehandlingar.

När jag äntligen kom hem möttes jag av ett tomt hus. Vänskapen var över. Väninnan hade hämtat sig från depressionen och etablerat sig i huvudstaden under min rehabilitering. Besviken isolerade jag mig och målade som besatt. Märkligt nog följde sedan erkännande, kulturpris och framgångar.

 Tog ett nytt steg i livet

Det hade gått åtskilliga år då jag läste om en släktforskargrupp, från bygden där pappan på resan bodde, som lagt upp ett register. Jag kontaktade dem och fick komma dit. Pappan fann vi snart, han hade flyttat till grannkommunen.

Jag kom ihåg att flickan berättat att hon var född i januari året före min son. Med hjälp av de fyra första siffrorna i personnumret hittades skolfoton på henne från en liten by, och inte från den industriort hon uppgett för mig. Sökandet visade också att hon var gift och hade två barn.

En stor tomhet fyllde mig, men också lyckan att allt syntes väl med henne. Jag hade kunnat kontakta henne, men varken orkade eller ville riva upp det sår som äntligen börjat läka.

Jag tog i stället ett nytt steg i livet som novis på ett buddistiskt djungelkloster i södra Thailand. Det blev ett stort äventyr. Ett halvår med meditation gav mig en ny livssyn. Jag lärde mig att se bort från sjukdom och motgångar och njuta av varje dag som den kommer.

Många liv rymmer säkert en kärlek man minns då ålderdomen kommer. Anne-Maj hette min.

Bo

 

Läs mer:

När vi var unga var vår kärlek kriminell

På 38:e försöket fann Leif sin ungdomskärlek

Så letar du upp din tonårskärlek

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…